Reflektion över aktiers återhämtning

En viktig reflektion jag gjorde i tillbakablicken över 2020 är att tiden oftast ger mina case rätt men att jag ofta underskattar hur lång tid återhämtningen tar för aktiekursen att reflektera företagets långsiktigt rimliga potential. Har därför ägnat lite tid åt att djupdyka i några sådana case i portföljen för att lära av dem.

Jag tror i någon mån att den yngre generationen aktiesparare förväntar sig mer information oftare för att känna sig trygga i sina investeringar. Tror tyvärr att aktieraketfenomenet och det extrema 2020 gör att man förväntar sig orimligt stora intäkter orimligt snabbt. Jag tycker att det är ett feltänk. Det är inte kvantiteten information till marknaden som avgör hur bra en investering är utan kvaliteten på vad företaget levererar liksom hur aktien värderas i relation till det. Det fina är att man kan räkna sig fram till det och utnyttja lägen när det kortsiktiga perspektivet och aktiekursen får överhanden före det långsiktiga perspektivet och faktisk potential. Gör man inte det överlämnar man sig till marknadens kortsiktiga nycker och det är lätt att ryckas med att köpa för dyrt eller sälja ur sig för billigt helt enkelt eftersom man inte förstår vad man äger. Omvänt är det mycket lättare att ta en sur kursutveckling i en aktie när man är väl påläst och har grundat sin investering i ett väl genomtänkt case. Man tittar då inte på kursutvecklingen i sig utan på vad företaget faktiskt gör i verkligheten. Endast om något i den verkliga verksamheten går fel säljer man aktien. En enkel kontrollfråga är: har företaget gjort något under x antal senaste veckorna som förklarar kursnedgången? Om nej kvarstår antagligen allt som det var när du köpte aktien och då finns ju faktiskt ingen anledning att sälja annat än om du plötsligt vill få loss kapital till att öka i något du tror mer på.

Ska också understrykas att eftersom mitt huvudfokus är utdelningen vilken bygger på att företagen löpande gör stabila vinster är jag egentligen rätt ointresserad av hur aktiekursen rör sig från vecka till vecka. Huvudpoängen med inlägget är främst att illustrera att Mr. Market i det korta perspektivet då och då erbjuder fina köptillfällen för den långsiktige som har tid att vänta på att företaget hinner ifatt. Lusläs företagets kvartalsrapporter och räkenskaperna däri och bedöm om företaget har potential att öka intäkter och vinst på sikt eller inte. Det är i längden vad som är väsentligt. Resten är bara brus.

Ett klockrent exempel är Inwido. Under 2018 drogs företaget med en del utmaningar av kortsiktig karaktär bland annat relaterat till omställningar i produktion men även deras dåvarande VD:s tragiska och alltför tidiga bortgång. Osäkerheten gjorde att många valde bort aktien till förmån för då mer hajpade aktier. Jag såg det istället som ett tillfälle att öka då aktien var milt uttryckt rimligt värderad. Det har belönat sig kursmässigt och jag tror att vi i vår kommer få se att det belönar sig utdelningsmässigt också. Även om direktavkastningen just nu börjar bli dyr att handla är P/E runt 16 långtifrån dyrt vilket i sin tur skvallrar om att utdelningstillväxt är att förvänta sig kommande år. Inwido är ett bra exempel på en aktie som har gått träskgång i ett par års tid men där det går mycket snabbt när marknaden åter öppnar ögonen.

Jag ångrar en aning att jag inte ökade mer i Skanska men har trots allt en beskedlig andel om 200 aktier. Har också blivit lite bränd på byggsektorn av just Serneke och Skanska och konstaterat att det är en konjunkturkänslig sektor med små marginaler som jag nog ändå gör klokt att se som ett sektordiversifierande komplement snarare än en hörnsten i portföljen. 2-3 procent i byggaktier är mer än tillräckligt på lång sikt tycker jag. Utdelningen har sänkts de senaste bägge åren men tecknen var likväl tydliga om att det rörde sig om utmaningar av tillfällig karaktär där omställningskostnader togs varför företaget med all rimlighet torde återgå till historiska utdelningsnivåer, kanske redan i år eller om inte så våren därpå. Med en vinst per aktie över 17 kronor finns helt klart det utrymmet. Om företaget återgår till historisk utdelningsnivå på 8,25 kronor har min tålmodiga långsiktiga investering i grafen ovan renderat en direktavkastning i spannet 5-6 procent. Jag tror till och med att en viss höjning kommer ske för att kompensera de senaste två årens innehållna utdelning. Utrymmet finns som sagt.

I norska konsultbolaget Multiconsult gick uppvärderingen hysteriskt fort. Jag är fullinvesterad i aktien långsiktigt sedan 2018 med 500 aktier och meningen är att den ska utgöra minst en procent av min "färdiga" utdelningsportfölj. Jag tog även en kort extraposition under 2018 som jag dock valde att sälja av under slutet av 2019 framförallt för att få loss mer kapital till teckningsrätterna i Minestos nyemission.

Att aktien skulle uppvärderas tyckte jag var fullkomligt självklart men ändå förvånades jag över hur snabbt det gick när det väl vände. Mellan den 3 och 9 november ökade aktien med 30 procent och en vecka senare hade den ökat med 40 procent. Återhämtningen hade börjat något tidigare när aktien i slutet av augusti tog ett skutt från strax under 70 kronor till över 90 kronor.

Jag tycker att Multiconsult är ett lysande exempel på att en väl gjord långsiktig analys där man identifierar företagets potential och noga granskar räkenskaperna betalar av sig i längden. Multiconsult är därtill en underanalyserad aktie varför den i långa perioder är rätt lugn och kanske bidrog det till att effekten blev större när den väl drog iväg och fler plötsligt fick upp ögonen för aktien?

Clas Ohlson har jag skrivit om flera gånger på bloggen. Trots att tecknen på återhämtning var uppenbara när man studerade kassaflöde i synnerhet och räkenskaperna i allmänhet tog aktien inte fart. Jag tackade och ökade till en löjligt fin direktavkastning i spannet 8-10 procent. Samtidigt har Clas Ohlson på senare tid haft problem med försäljningen och det återstår att se i vilken grad det är en pandemieffekt och i vilken grad det är strukturellt, vilket vore skäl att ta tecknen på högsta allvar. Det är dock ännu för tidigt att avgöra. Därför är jag lite försiktig med att öka mer då framtida utdelning inte är helt säker. Men jag tycker fortfarande att det var rätt och rimligt utifrån vad jag visste då att öka i spannet 60-80 kronor och uppvärderingen kom både före pandemin och sedan under vår/sommar då handeln varit högre än väntat.

Handelsbanken är ett annat märkligt case. Det ska sägas att Handelsbanken alltid betalas med premie jämfört med Nordea och Swedbank som brukar handlas till väsentligt lägre värderingar. Men när Handelsbanken handlas till en direktavkastning omkring 7 procent tycker jag att det är en lysande affär. Därför tog jag under 2020 en stor position. Samtidigt är jag kluven till hur väl bankoligopolet klarar konkurrens från nischbanker i det långa loppet liksom hur Handelsbanken specifikt drabbas när kontoren minskar vilket förvisso sänker utgifterna men också berövar Handelsbanken en viktig konkurrensfördel. Oaktat det tror jag att en uppvärdering åtminstone till hundralappen per aktie kommer tids nog när det har lugnat ned sig och omställningen har satt sig. För den kommer innebära lägre kostnader, frågan är bara till vilket pris det sker när det gäller att behålla trogna kunder och därigenom intäkter?

På motsvarande sätt försöker jag tänka om aktier som just nu har en sur kursutveckling.

Serneke är en aktie där uppvärderingen ännu inte har kommit även om en viss återhämtning kom i veckan. Nu byggde mitt case ju inte på att en världsomspännande pandemi skulle inträffa som ledde till att finansiären drog sig ur och bygget fick avbrytas i nästan ett år liksom att förtjänsten av projektet sannolikt minskar då den behöver delas med den nya samarbetspartnern Balder. Det har ökat min tveksamhet kring om jag ska behålla eller sälja till förmån för annat. Men min grundläggande beräkning av intäktspotential för projektet och företaget i stort gäller alltjämt för mig. Det är bara ett par år sedan Serneke betalade ut 4 kronor per aktie i utdelning, vilket med dagens kurs motsvarar en direktavkastning på över 6,3 procent. Nu tror jag inte att det kommer någon ny utdelning innan Karlatornetprojektet är avslutat 2023 men det ger ändå en slags indikation om potentiell uppsida. När det gäller vinst per aktie har den historiskt tenderat att röra sig omkring 10 kronor per aktie med högre belopp än så när storaffärer, som Karlatornet/Karlastaden-projekten, har realiserats. Därför är det rimligt att anta att Serneke handlas till ett P/E-tal någonstans omkring 6-10 (eller rent av ännu lägre) om man tror att de lyckas uppnå vinst i Karlaaffärerna och därmed också vända den löpande verksamheten, som är tyngd av storprojektens utgifter till lönsamhet. Så tillvida håller mitt grundcase fortfarande att det är en lite ratad aktie om än med hög risk. Därför var det självklart för mig att teckna fullt i nyemissionen nyligen då jag såg 53 kronor per aktie som en ren gåva till oss trogna aktieägare. Om jag behåller eller inte har mer med andra aktier att göra men jag är övertygad om att uppvärderingen kommer fortsätta i Serneke om Karlatornetprojektet slutförs på ett lyckat sätt.

Minesto har haft den närmast unika omständigheten att företaget den 1 december bekräftade att tekniken fungerar som det är tänkt med elleverans i nät vilket har straffats av marknaden med en kursnedgång på 20 procent. Jag är minst sagt förvånad men har samtidigt sett det som ett fint läge att köpa fler aktier. Dessutom innebar det i mitt fall att portföljen inte slutade över 4 miljoner kronor när 2020 summerades utan att jag istället kommer få betala några tusenlappar mindre i kapitalskatt. Det gör mig ingenting och de pengarna har nu istället oavkortat gått rakt in i nya Minestoaktier. Tack för det!

Anledningen till mitt lugn är nämligen att det finns få aktier som jag har gjort en så genomarbetad inläsning på och följt så länge som Minesto. Jag har skrivit om aktien i maj (länk) och september (länk) i mer detalj och har räknat mycket noga baserat på två professionella (betalda) analyser från Pareto och Västra Hamnen Corporate Finance. Gör man liksom dessa bägge analyser antagandet att företaget lyckas bygga de första två parkerna på Färöarna och i Wales är kursen fullt rimligt värderad i nuläget. 

VHCF värderade i sin sista analys i september aktien i spannet 19-29 kronor. Som jag har redogjort för i mer detalj i mina bägge tidigare inlägg om aktien i maj och september räknar de bara med 55 procents sannolikhet att företaget lyckas i det lägre fallet och 85 procents sannolikhet i det högre fallet. Diskonteringsräntan är höga 13 procent. Skulle Minestos kommersialisering lyckas blir det övre spannet istället 34 kronor per aktie. Pareto värderade i maj 2020 Minesto till 23 kronor per aktie. Det finstilta i analysen visar att deras DCF/WACC-analys värderade aktien i spannet 26-28 kronor. Då använder de en diskonteringsränta på 12 procent (noterbart en procent lägre än VHCF). Ett rimligt antagande är att de precis som Västra Hamnen gjorde i sin sista reviderade analys kommer att sänka diskonteringsräntan eftersom risken har minskat väsentligt när det första kraftverket nu har levererat el i nät och i allt väsentligt har varit i drift. Skulle Pareto sänka diskonteringsräntan med två procent på motsvarande sätt kommer nästa reviderade analys antagligen höja värderingsintervallet med ungefär tio kronor vilket skulle vara i trakterna av aktiens innevarande all time high. Pareto har redan sagt att en reviderad analys kommer och jag skulle hålla det för sannolikt att så sker under våren lagom nära inlösen av teckningsoptionerna. 

För varje dag som går kommer vi närmare besked om tredjepartsverifieringen men vi vet att tekniken har fungerat och om inget skiter sig rejält, vilket förstås inte kan uteslutas då det alltid finns en risk, har risken aldrig varit så låg som nu i Minesto. Det är nämligen så att både EU och UK i slutet av 2020 gick ut med nya stöd öronmärkta till bland annat tidvattenenergi och det bör därför inte vara en fråga om utan när Minesto går ut med mer information om att byggnation av de första kommersiella parkerna startar. Vi vet redan att Minesto har påbörjat arbetet i Hestfjorden på Färöarna. Vi vet också att Minestoparken utanför Holyhead har öppet debatterats i det brittiska parlamentet med energiministern inför beslut om det nya contracts for difference-programmet som kommer underlätta parkfinansieringen. Därför är jag över huvud taget inte orolig över aktiekursen trots den senaste tidens negativa trend. Jag tycker som alltid att det är viktigt att värdera aktien framåtblickande och stå fast vid sitt case. Och även om 2020 har präglats av förseningar innebär det en väsentligt lägre teknikrisk att kraftverket verkar fungera så som det är tänkt. 

Jag tackar Mr. Market för nedgången och fortsätter köpa aktier i Minesto då jag anser att aktien är rimligt värderad på nuvarande nivåer. Man ska inte underskatta styrka i nedgång, aktien kan fortsätta ned men så länge Minesto gör sitt och verksamheten inte upphör av någon anledning är sannolikheten på min sida.

Min avslutande reflektion är att jag tenderar att gå in för stort för tidigt i långsiktigt rimliga case vilket gör att det blir en alternativkostnad eftersom jag hade kunnat investera i andra aktier under tiden och gå in något senare till en likvärdig kostnad. Samtidigt har jag i flera aktier sett hur snabbt uppvärderingen går när den väl kommer. I fallet Minesto räcker det med en för marknaden oväntad nyhet för att aktien ska rycka med tvåsiffriga procent mer eller mindre ögonblickligen och då missar man lätt tåget om man står utanför. Det är just för att slippa den sortens spekulation som jag ändå väljer att stå långsiktig i min position. Jag har också sett i aktier som AstraZeneca, Tomra och Vestas att det sällan uppstår lika bra lägen att köpa som när jag köpte den lilla första testpositionen. Därför tror jag ändå att min strategi att gå in med en stor position direkt när ett läge uppstår är rimlig trots alternativkostnad ifall uppvärderingen dröjer. Det viktiga i det långa loppet är att företaget och dess verksamhet fortsätter utvecklas som den ska.

OBS! Inlägg ska aldrig läsas som finansiell rådgivning eller rekommendation. Du är själv alltid ansvarig för dina egna investeringar och bör alltid läsa på själv och göra din egen analys. Det här inlägget syftar endast till att visa just nyttan av att inta ett långsiktigt perspektiv där man fokuserar på att göra sin hemläxa ordentligt och läsa på om företagens faktiska utveckling. Aktier innebär alltid en risk där oförutsedda händelser kan inträffa och man kan ha fel i sina antaganden men att inta en långsiktig investeringshorisont och läsa på ordentligt om företagen ger ett bättre utgångsläge.

Arbitrage i Serneke

Det är alltid lika trevligt vid de sällsynta tillfällen då det uppstår arbitrage. Eller "gratispengar".

Arbitrage innebär enkelt förklarat att man utnyttjar obalansen i pris mellan två marknader.

Det vanligaste fallet är att den röststarkare A-aktien i ett företag blir dyrare när en storägare ökar vilket skapar en omotiverat stor differens i skillnaden mellan A och B-aktien. Detta inträffar i bägge riktningar då och då i t.ex. Handelsbanken. 

Arbitrage uppstår samtidigt ofta i anslutning till nyemissioner. Ibland när en teckningsrätt eller teckningsoption ställs ut som motsvarar stamaktiens pris minus en inlösenkurs. Och i nästa led, som här i Serneke, när teckningsrätterna omvandlas till betalda tecknade aktier (BTA).

Här ska man dock vara medveten om att det finns en kursrisk. När det gäller teckningsoptioner värdesätts de efter vad aktiekursen förväntas vara vid tidpunkten för inlösen till stamaktier. När det gäller betalda tecknade aktier värderas också dessa efter förväntan om vad aktien kan vara värd efter de 2-4 veckor när den omvandlas till en stamaktie. Är man långsiktigare än så är den här typen av arbitrage dock ren vinst.

Under dagen var det långa stunder en prisdifferens på 1-2 kronor mellan stamaktien och BTA. Jag valde därför att sälja alla mina stamaktier och istället köpa BTA. Såg nu under kvällen att prisdifferensen efter stängning fortfarande är 1 krona och tycker därför att det kan vara värt att uppmärksamma.

Sernekes aktiekurs ökade idag på att Nordea i en betald analys har uppdaterat sin rekommendation i spannet 85-112 kronor per aktie. Den kommer i anslutning till att bygget av Karlatornet har återupptagits igen. Serneke är svårvärderad i detta skede med stora kostnader för Karlatornet/staden-projektet. Vill därför inte ens försöka ge mig på en värdering men noterar att historiskt har företaget klarat att leverera en vinst omkring 10 kronor per aktie vilket ger en god realism i Nordeas värdering. En anledning är att kapitalrisken har minskat efter att Balder/Erik Selin och just Nordea har gått in och garanterat finansieringen av Karlatornetprojeketet. Dock på bekostnad av en väsentlig del i projektets intäkter.

Något jag reflekterade kring runt nyår är hur irrationell marknaden ibland är i det kortare perspektivet i sin aktievärdering. Samtidigt har jag lärt mig längs vägen att uppvärderingen kan ta längre tid än man trodde. Hade tänkt skriva ett separat blogginlägg på temat med främst tillbakablickande reflektioner över ett antal aktier men nu förekom Serneke det hela. I Serneke förvånades jag över att aktien föll tillbaka efter nyheten om att finansieringen nu är garanterad vilket väsentligt minskar risken att företaget ska stå kvar med kostnader. Företaget värderades snällt uttryck till ett ensiffrigt P/E-tal vilket är i lägsta laget så länge man tror att företaget överlever som lönsamt på sikt. Därför tecknade jag också fullt i nyemissionen helt enkelt eftersom 53 kronor per aktie var en ren gåva till befintliga aktieägare. Jag har däremot inte bestämt om jag kommer stanna eller inte och Serneke är en av aktierna jag kan släppa om jag behöver få loss kapital till mina Minestooptioner. Normalt brukar jag växla till mig fler aktier men i fallet Serneke valde jag därför att bara ta kontant vinst vilket täcker delar av kostnaden för de nyemitterade aktierna.

Det är viktigt att vara medveten om att marknaden normalt utjämnar prisskillnaden rätt snabbt så om du ska göra en arbitrageaffär bör du lägga bägge ordnarna i tät följd. Du bör ha en betydande riskmarginal ifall bägge instrumentens pris närmar sig varandra. Naturligtvis bör du också ha koll på att du har en rimlig riskmarginal avseende courtaget du betalar för affären. I aktier av Handelsbankens storlek, eller som nu Serneke, vill jag därför ha en prisdifferens som överstiger en krona för att det ska vara värt risken.

Totalt gav denna arbitrageaffär 1 605 kronor netto i ökat kapital. Omvandlat i aktier skulle det räcka till åtminstone 25 ytterligare Sernekeaktier helt gratis. Men nu valde jag som sagt kapital denna gång vilket retroaktivt finansierar åtminstone 30 av de nya aktier jag tecknade i nyemissionen.

OBS! Inlägg ska aldrig läsas som finansiell rådgivning eller rekommendation. Serneke är en aktie med hög risk eftersom företaget till följd av höga utgifter för Karlatornetprojektet i nuläget inte gör vinst. Du är själv ansvarig för dina investeringsbeslut och att själv läsa in dig på företagen.

En komplexare syn på ESG-frågan

Det har blivit allt mer diskussion om ESG i sociala finansmedier på senare tid och tänkte därför passa på att ge min syn på saken. Jag föredrar bloggformatet framför twitter eftersom man har utrymme att utveckla sina tankar på ett mer meningsfullt sätt. Därför tänkte jag fördjupa hur jag ser på ESG.

ESG är en bred definition för hållbarhetsarbete 

Inledningsvis ska sägas att ESG är en bred definition för allt som har med hållbarhet att göra. Det är egentligen snarast en negation: alla aktier som inte investerar i verksamhet som har en alltför negativ påverkan på miljö och klimat (och i regel ej heller i andra avseenden kan anses vara oetisk).

Jag är själv såpass gammalmodig att jag hellre använder begrepp som hållbarhet, hållbar utveckling, miljö- och klimatpåverkan och så vidare. Som jag ser det är ESG näringslivets terminologi som svar globalt på hållbarhetsutmaningarna. Det bör också noteras att det saknas en enhetlig standard som företag tillämpar varför ESG kan vara mer eller mindre hållbart för olika investerare och företag. Flera frivilliga standarder och initiativ har dock dykt upp där en rad företag har gått samman eller sektorer har tagit initiativ. Samtidigt kan jag tycka att finansbranschen fortfarande är rätt yrvaken och ibland har en förbluffande låg kunskap om miljö- och klimat i sina bedömningar. Personligen finns det en rad initiativ och företag som jag inte ens uppfattar som särskilt seriösa eller pålästa. Det kommer säkert ändras med tiden då fler och fler aktörer blir bättre på det här - konkurrens alltså - men just nu ser det ut som det gör.

För någon som har varit intresserad av miljö- och hållbarhetsfrågor sedan tonåren är min spontana reaktion att ESG bara är det senaste modeordet på samma sak. Under de år jag har hängt med har hållbarhetskonceptet bytt namn med jämna mellanrum. En sak är i princip gemensamt för hållbarhetsbegreppet. Det innehåller nästan alltid en social, ekonomisk och miljömässig dimension. Därav är det fördom gränsande till trams och okunskap att hävda att miljöarbetet är PR på bekostnad ekonomin. 

Its the Economy, stupid! 

Grundtanken har alltid varit att verksamheten också ska vara ekonomiskt hållbar. Det finns inte utrymme i detta inlägg att fördjupa mig i resursekonomi, cirkulär ekonomi och liknande (eller ens folkbildande påminna om att sociala och resursmässiga aspekter per definition är en hörnsten i själva tillväxtbegreppets bakomliggande förutsättningar) men grundtanken är att det ekonomiska benet ska präglas av långsiktighet där man har sett över företagets resursbehov för att säkerställa att de investeringar som görs gagnar verksamheten på lång sikt. Att investera i förnybara och mer effektiva energisystem för att minska oljeberoendet och gardera sig för framtida ökande oljepriser är ett typexempel på en sådan åtgärd.

Ett skolboksexempel är det tyska sportkläderföretaget PUMA som var en pionjär när FN:s miljöorgan för första gången lanserade ett program för att hjälpa företag i deras omställning till en hållbarare verksamhet. PUMA tog tillsammans med FN fram en rapport där de på ett ambitiöst sätt identifierade alla led i hela företagets globala produktionskedja avseende energikonsumtion, vattenanvändning, utsläpp av växthusgaser och så vidare. Det fina med ett sådant arbete är att företaget får en fördjupad och mer komplex bild av sin verksamhet vilket möjliggör att effektivisera energianvändning, vattenanvändning, identifiera åtgärder för att minska utsläpp av växthusgaser och så vidare. Därför är det inte självklart att dessa åtgärder är kostsamma, tvärtom kan de ofta leda till besparingar. Också. Det är dessutom positivt för företagets varumärke eftersom det visar att de har koll och kontroll på sin globala värdekedja vilket idag efterfrågas av många konsumenter.

Jag skulle rent av vilja påminna om att det finns ett grundläggande element av marknadslogik i ESG både när det gäller investerarna genom hållbarhetsfonderna på makronivån och företagens hållbarhetsarbete på mikronivån. Företagen beskrev jag ovan och för fonderna är det så enkelt som att efterfrågan på fonder som investerar i hållbarhet ökar (återigen inte investerar i företag med negativ påverkan på miljö och klimat). Samtidigt är utbudet av klockrena sådana aktier ännu begränsat globalt vilket förklarar att många investerare flockas kring samma aktier vilket trissar upp värderingarna. Eftersom fonderna tenderar att prioritera säkra kort (se nedan) med ökande vinst och omsättning är det egentligen inte konstigare än att jag är beredd att betala en premie för beprövat stabila företag som Axfood, Investor eller J&J.

Vill därför vara tydlig med att ESG inte är en ursäkt att inte räkna. Du behöver naturligtvis räkna på hur företaget är värderat i relation till vinst, omsättning, kassaflöde och framtida marknadspotential.

Sedan är det naturligtvis så att den som är kontrarian och investerar i mindre populära sektorer kan få en edge genom det då sådana företag kan vara undervärderade och underanalyserade. Jag sysslar själv inte med det när det gäller mindre etiska företag men däremot köper jag ibland utdelningsaktier i företag och sektorer som marknaden har tappat intresse av för stunden.

ESG är ett brett begrepp - glöm inte mikro och läs på om företagets affärsidé.

ESG är alltså ett brett begrepp. Det kan ha sin poäng precis som att vi på makronivå kan säga att det är bättre att köpa svenska aktier beroende på hur kronan är värderad eller diskutera hur norska aktier påverkas när oljepriset är lågt. Men du bör alltid göra dig själv tjänsten att förstå företagets affärsidé.

Ett belysande exempel är vindkraftssektorn.

Danska Vestas är en globalt marknadsledande vindkraftsverksproducent. Deras affärsidé är att bygga vindkraftverk och tillhandahålla komponenter för att underlätta underhåll. De har en oligopolposition globalt där det kanske finns tre större aktörer och ett begränsat antal överhuvudtaget även om det finns vissa nischproducenter också. Så länge det behöver byggas nya vindkraftverk med jämna mellanrum och deras tekniska lösning inte konkurreras ut av nya tekniker har de en solid affärsidé och marknadsposition.

De flesta vindkraftsföretag verkar dock som projektutvecklare och energiproducenter. Här finns företag som Arise, Eolus och TransAlta RES. Deras affärsidé är att identifiera nya sajter för att anlägga vindkraftsparker. De sköter tillstånd och därefter drift. Nackdelen med den här typen av företag är att deras tillväxtpotential begränsas då vindkraftsmarknaden, åtminstone på land, är förhållandevis väletablerad åtminstone i västvärlden. Det tåget har så att säga lämnat perrongen. Samtidigt är fördelen att de får löpande intäkter från den producerade elektriciteten. Det är en förutsägbar intäktskälla då investeringen tas i början av projektets livslängd men intäkterna från elpriset kunderna betalar tenderar bli ren vinst i slutet av projektcykeln. Om man tittar på den här typen av aktier ska man försöka köpa dem som värdeinvesteringscase när de är undervärderade eftersom energiproducenter i den meningen är en defensiv sektor. Det är så jag har resonerat när jag tog in Brookfield RES och TransAlta RES i portföljen. Som utdelningscase är de därför fina aktier om man köper dem när värderingen är rimlig. Men tillväxtpotentialen bygger ytterst på att de kan köpa nya energiparker och expandera vilket inte är säkert.

Vill därför skicka med att det är viktigt att inte bara stirra sig blind på att företaget sysslar med miljö och ses som en ESG-aktie. Du måste också förstå företagets affärsidé och verksamhet då den i sin tur ger ledning kring om det passar för din investeringsstrategi eller inte. Vissa företag lämpar sig för en tillväxtstrategi med högre risk. Dessa företagen gör i regel inte vinst idag och därför har ESG-fonderna inte gått in ännu. Potentialen är mångdubbelt större men därav finns också risken att du kan förlora ditt kapital eller behöva pytsa in mer i nyemissioner om företaget får slut på sitt kapital. Andra företag lämpar sig bättre för värdeinvesteringsstrategier men då måste du fortfarande räkna och göra din hemläxa för att se att du köper företaget till en vettig värdering. 

När det gäller utdelningsinvestering tycker jag tyvärr att det blir allt färre ESG-case helt enkelt eftersom fonderna snabbt dammsuger upp dessa. Utdelningen blir helt enkelt låg, också med överskådlig utdelningstillväxt, helt enkelt eftersom värderingen är uppskruvad. Det är också skälet till att jag i min strategi har valt en tudelad väg. Dels köper jag vanliga utdelningsaktier men med ett bra hållbarhetsarbete. Dels köper jag miljöteknikaktier utifrån ett tillväxttänk som väl i förlängningen egentligen är en utdelningsstrategi. Mitt resonemang är att aktier som Azelio, Climeon och Minesto har potential att på lång sikt (10+ år) bli utdelningsaktier och om de väl börjar betala utdelning kommer direktavkastningen bli högre än vad de ESG-värdecase jag skulle kunna köpa idag har hunnit få ens med utdelningstillväxt.

När det gäller branscher måste man förstå att olika marknader är olika mogna vilket påverkar hur stor konkurrens och tillväxtpotential är. Storskalig vattenkraft byggdes i allt väsentligt ut under 1900-talet. Där är det endast rena värdeinvesteringar som gäller. Vindkraftståget gick egentligen redan för ett decennium sedan. Marknaden är redan förhållandevis mogen och konkurrensen är redan stor. För havsbaserad vindkraft finns dock potential och de företag som tar dominerande marknadspositioner där kan bli vinnare framöver men det är redan flera konkurrerande tekniska lösningar där det inte är givet vem som vinner racet. Också när det gäller solenergi har tåget lämnat perrongen. Det finns redan flera nischmarknader för storskaliga parker respektive små funktionella paneler. Dessutom har priserna sjunkit dramatiskt bland annat till följd av geopolitisk konkurrens vilket gör att marginalerna är lägre idag och därmed lönsamheten. Här behöver man hitta företag som har en nisch som kan ge  moat och det är kanske egentligen mer intressant att titta på underleverantörer eller komplement (som Azelios lagringsteknik) som inte är lika konkurrensutsatt ännu. Samtidigt finns det många andra miljötekniska lösningar som har framtiden för sig. Marina energier som vågkraft, tidvattenkraft, havsströmmar, lagringsteknik och på sikt alger eller saltgradientteknik kan bli framtida nischteknik med särskilda konkurrensfördelar men de måste först pressa priserna till en marknadsmässigt konkurrensmässig nivå (därför jag tror så mycket på Minesto som är en av få med förutsättningar att klara av just det). Stor potential finns även i osexigare tekniker för att effektivisera värmeenergi på ett smartare sätt (till exempel Climeon och Swedish Stirling) och andra energieffektiviserande nischlösningar i stort. Sammanfattningsvis måste du alltså även titta på branschens förutsättningar och företagets förutsättningar att hitta en nisch som ger en unik konkurrensfördel.

ESG-fonder letar i regel efter säkra kort

Förr i tiden innebar en hållbarhetsfond Sverige att man köpte alla aktier på OMX30 förutom SAAB (vapen), Swedish Match (tobak) och möjligen exkluderas aktier som Kopparbergs (alkohol) och liknande. Jag slutade investera i hållbara fonder eftersom jag tyckte att det var trams att betala en förvaltningsavgift på över 1 procent mer än vanliga indexfonder när fonderna på den tiden följde index med enstaka undantag. Som vanligt bör du därför också kritiskt granska förvaltningsavgiften.

Den här tendensen finns fortfarande. Jag följer med stort intresse olika intervjuer i finansmedia med hållbarhetsfondförvaltare och de tittar ofta brett på företag som har ett bevisat hållbarhetsarbete men inte nödvändigtvis bidrar med just miljölösningar som affärsidé. Till exempel hörde jag en intervju där en fondförvaltare talade sig varm för Husqvarnas gräsklippare som var bland de mest miljövänliga i branschen. Absolut inget fel med det och ett kvitto på att Husqvarnas personal gör ett glimrande arbete i sin produktutveckling. Men jag vill hellre investera i miljöteknikföretag som kan göra verklig skillnad med sina tekniska lösningar. Sveriges Radio hade nyligen en granskning om hur våra pensionsfonder bedriver sina hållbarhetsinvesteringar där de till och med investerade i företag som investerade i kolkraft för att de bedömdes ställa om på sikt. Ska medge att jag fortfarande har aktier i EON av samma skäl även om de möjligen åker ur portföljen under året. Men det säger en del om hur brett hållbarhetsbegreppet är.

Om du vill investera i en hållbarhetsfond bör du därför göra dig själv tjänsten att titta på vilka större innehav fonden äger för att få en bild av vilken strategi de har.

En så kallat progressiv global miljöfond tenderar att investera i säkra kort som är marknadsledande miljöteknikföretag i sin nisch såsom First Solar (amerikansk solenergiproducent), Siemens (tyskt industrikonglomerat som bl.a. producerar vindkraftverk), Tomra (norskt företag som bl.a. producerar återvinningsmaskiner för pantflaskor), Vestas (dansk vindkraftverksproducent) eller Xylem (amerikanskt vattenteknikföretag som ursprungligen bygger på svensk vattenteknik). Inget fel med det men precis som när man köper svenska OMX30-aktier betalar man ett förhållandevis högt pris för den här typen av aktier just för att de anses vara relativt säkra kort då företagen redan levererar växande vinst och omsättning. Det finns små nischfonder som är lysande undantag men de är oftast inget för nybörjaren och är man bekväm med den höga risknivån kan man lika gärna plocka ihop sin egen miljöportfölj som jag har valt att göra.

ESG-fondernas regelverk hindrar dem från att investera tidigt i nya miljöteknikföretag

Ironin i det hela är att just därför går inte de stora ESG-fonderna in i de mest spännande miljöteknikaktierna i ett tidigt skede varför den ESG-effekt som det pratas brett om ofta inte har inträffat ännu i den här typen av aktier. Det beror på att fondförvaltarna i regel har konservativa regelverk som hindrar dem från att investera i företag innan vissa minimikrav avseende till exempel vinst eller omsättning är uppnådda. Just att fonder faktiskt inte erbjuder aktier som dessa är ett viktigt skäl till att jag letar efter den här typen av aktier. Inte bara för hävstången som kan komma när institutionellt kapital väl går in i aktien utan också för att jag verkligen vill investera i framtidens smarta miljötekniklösningar, inte främst de mest miljövänliga gräsklipparna eller minst klimatpåverkande stål- eller gruvindustrierna.

Alltså letar jag efter miljöteknikaktier med unika konkurrensfördelar

Det jag främst letar efter är miljöteknikaktier (se flik miljöteknikaktier) och vanliga företag med ett gediget hållbarhetsarbete (se flik hållbara aktier).

I miljöteknikaktier letar jag framförallt efter företag som har någon form av unik konkurrensfördel. Oftast att de tar fram en ny teknisk lösning som kan lösa problem på ett effektivare sätt. Därigenom söker jag efter företag som kan få en slags vallgrav, moat genom den unika tekniska lösningen som oftast inledningsvis är skyddad av patent. Det innebär i sin tur att företagets tillväxtresa kan bli brant när den väl tar fart.

För att ge några konkreta exempel från de aktier jag har fokuserat på under 2020:

• Azelio har en i sitt marknadssegment unik och kostnadseffektiv teknik för kort energilagring.
• Climeon har potential att bli marknadens mest kostnadseffektiva aktör inom värmeenergilösningar och kan verka i lägre temperaturfönster än vad som tidigare har varit möjligt.
• Minesto har en unik teknisk lösning (flyga drake-principen) för marin energi ur tidvatten och havsströmmar som genom sin väsentligt lägre vikt och därav väsentligt billigare installation och underhåll kan nå en mycket konkurrenskraftig prisnivå.
• Soltechs integrerade solpaneler må i sig inte vara unika men de är längst fram på marknaden när det gäller såväl effektivitet som design.

Samtidigt har den här typen av aktier en hög risk och stor volatilitet just eftersom de fortfarande är i ett skede där de har begränsade intäkter, låg omsättning och oftast ingen vinst. Därav finns ingen garanti att företagen lyckas helt enkelt eftersom de kan få slut på kapital med tiden.

Men det är ändå en väsentlig skillnad i tillväxtpotential jämfört med att köpa aktier i till exempel en vindkraftsprojektör som konkurrerar med andra vindkraftsprojektörer och egentligen inte har någon annan konkurrensfördel än sin marknadsposition och företagets mänskliga kapital relativt konkurrenternas. 

Men också utdelningsaktier i vanliga företag med ett bra hållbarhetsarbete

I hållbara aktier vill jag, utöver en sund grundverksamhet med ökande vinst och omsättning, att företaget ska ha ett gediget och seriöst hållbarhetsarbete. I flera av de fall jag har studerat i mer detalj har det visat sig att företagen identifierar effektiviserings- och besparingsmöjligheter genom sitt hållbarhetsarbete. Jag tycker därför att det är barnsligt att avfärda ESG som grupp (för att inte säga ungdomsförbundsnivå). Gör dig själv en tjänst och läs istället hållbarhetsrapporterna i de aktier du har i portföljen. Jag lovar att du kommer få en bredare, fördjupad och mer nyanserad bild av företagen. Som med allt annat kommer du hitta några guldkorn där du tycker att det de gör är kanon och smart medan du i andra fall möjligen kommer reta dig på fokus på några områden. Men att avfärda det seriösa arbete företagen gör är trams.

OBS! Som vanligt ska detta inlägg inte läsas som finansiell rekommendation eller rådgivning. Som alltid försöker jag genom mina inlägg uppmuntra er läsare att, precis som jag själv gör, läsa på om företagen, sektorerna de verkar i, läsa företagets årsredovisningar, kvartalsrapporter och hållbarhetsrapporter samt inte minst räkna på vad som är en rimlig värdering är utifrån dessa parametrar och därigenom uppskatta vilken potential företaget har på sikt. Jag tror inte på stories som det så populärt heter nuförtiden för det är verkligen som en av mina stora investeringsförebilder László Szombatfalvy säger: 90 procent av aktievärderingen är svett och tårar eftersom det handlar om att räkna ut den mest sannolika framtiden för företaget men en bra affär kan man räkna ut i huvudet utan att använda räknesnurra. Det gäller också ESG.

Exit Soltech

Igår valde jag att göra exit i Soltech Energy. Det var ursprungligen en av de miljöteknikaktier jag hade tänkt skriva om på bloggen men allt eftersom jag läste in mig på företaget, dess styrkor och potential uppstod också en rad frågetecken längs vägen. Jag väljer därför att istället dela med mig av några av mina anteckningar och tankar om aktien när jag har gått ur position.

Det finns företagsspecifika skäl till mitt beslut men det är i lika stor grad en övning i alternativkostnad.

Jag ska inledningsvis också medge att jag den här gången inte presenterar konkreta beräkningar. Jag har inför mitt beslut räknat på egen hand och det finns flera professionella analyser som kommer till olika slutsatser att ta rygg på, bland annat Aktiespararnas Analysguidens analyser på uppdrag av Soltech. Den senaste från november (länk) presenterar en riktkurs i intervallet 21-27 kronor. Man ska samtidigt vara medveten om att Soltech och deras dotterbolag har fått en del orders sedan dess vilka ökar omsättningen och intäkterna. Som jag ser det är en del av dessa orders delvis redan inprisade i de uppköpta företagens löpande omsättning och orderbok. Samtidigt är det tvivelsutan så att de motiverar ett något högre intervall än i tidigare professionella analyser. Jag presenterar som sagt ingen revidering eller kommentar till de professionella analyserna men för den som vill är det förstås enkelt att själv göra sig besväret att räkna. Slutsatsen jag landade i var att en ökning av börsvärdet med över 50 procent jämfört med nämnda analys för mindre än två månader sedan är att hoppas på mycket men den slutsatsen behöver inte vara korrekt.

Solenergi är en mogen och konkurrensutsatt bransch

Man ska vara medveten om att solenergi redan är en relativt mogen men i synnerhet en starkt konkurrensutsatt bransch där det redan finns större aktörer i Europa, USA och Kina. Därför är Soltech sannolikt inte ett företag som kan uppnå den moat eller vallgrav som investerare ofta söker i långsiktiga innehav. Det är en väsentlig skillnad jämfört med mina större innehav i Azelio och Minesto där bägge företagen har potential att uppnå en oligopolposition på längre sikt och i kraft av unik patentskyddad teknik en monopolställning i det kortare perspektivet.

Integrerade solpaneler företagets verkliga konkurrensfördel

Det jag särskilt fastnade för med Soltech när jag gick in i aktien är de integrerade lösningarna. Soltech har utvecklat lösningar för att integrera solenergi i tak och väggpaneler. Dessa är förvisso mindre effektiva än traditionella solpaneler och därför också något dyrare. Men man kan här hitta en särskild nisch för fastighetsägare som lägger om tak eller vägg/balkong och vill integrera solenergilösningar i renoveringen. Det är smart och har framtiden för sig. Vi ser också att tillväxten i försäljningen av sådana lösningar ökade under 2019, förvisso från en låg nivå. Det kanske inte räcker till en moat då det finns konkurrenter, t.ex. svenska Midsummer, men väl till ett försprång på nischmarknaden och stark position på huvudmarknader. 

Här skulle Soltech också kunna använda sina många uppköp för att få konkurrensfördelar på den svenska marknaden. Samtidigt är den svenska marknaden inte särskilt stor eller lönsam och på mer etablerade marknader är det inte självklart att Soltech lyckas slå sig in. Men framförallt bidrar de integrerade solpanelerna i en alltför blygsam utsträckning till intäkterna som istället finns på andra områden.

Tillväxt genom förvärv

Soltech växer genom framförallt genom förvärv av mindre solenergi-, tak- och fasadföretag. En imponerande rad sådana uppköp har också gjorts under 2020, inte minst sedan emissionen. I det avseendet kanske man högst förenklat kan kalla Soltech ett investmentbolag inom solenergilösningar för tak och paneler. Det gör dem samtidigt förhållandevis beroende av kompetens och kundbas hos de företag man förvärvar. Å andra sidan har många av dessa förvärvade företag en sedan lång tid tillbaka vinstdrivande verksamhet vilket gör att Soltechs omsättning och potentiella framtida vinst ökar med förvärven. Stordriftsfördelarna på den svenska marknaden bör effektivisera verksamheten vilket bör leda till ökad vinst för alla inblandade.

Det starka behovet av intäkter från Advanced SolTech är en risk

Soltechs största intäktskälla i nuläget är de långa avtalen på den kinesiska marknaden genom dotterbolaget Advanced Soltech AB som ägs till 51 procent av Soltech. Resterande 49 procent ägs av Advanced Solar Power Hangzhou Inc. (ASP). Det finns en potentiell intressekonflikt i den inte helt okomplicerade ägarstrukturen och risk vilket gör företaget sårbart. Förvisso är avtalen långa men inhemska aktörer kan komma att erbjuda liknande produkter i framtiden samtidigt som det finns valutarisk och en inte obetydlig politisk risk. Jag bedömer därför att det finns risker kopplade till särnoteringen av Advanced Soltech om den skulle gå till på ett sådant sätt att SolTech förlorar sin majoritetsposition.

Ledningen?

Förra styrelseordföranden Frederic Telander, som fortfarande är storägare, har kontinuerligt sålt av aktier. Också VD Stefan Ölander sålde ett mindre antal aktier motsvarande 3 procent av innehavet i december. Som skäl uppgavs fastighetsrenovering och vi alla behöver ibland sälja aktier för att få loss pengar till annat men likväl är det en betydande insiderförsäljning. Tidigare i år valdes Anna Kinberg-Batra till ny styrelseordförande. Hon har dock nyligen ökat sitt aktieinnehav med cirka 8 000 aktier (cirka 250 000 kronor). Jag är generellt skeptisk till politiker i företag jag äger eftersom de sällan har särskilt mycket branschspecifik erfarenhet utanför politiken och tenderar att plockas in som galjonsfigurer. Det är onekligen ironiskt när en politiker som har prioriterat kärnkraft framför förnybar energi i sin politiska gärning nu får en styrelsepost för att verka för att hennes tidigare kollegor ska ändra på hennes tidigare politiska inriktning (noterar samtidigt att jag inte betvivlar att Kinberg-Batra är kompetent i själva ordföranderollen och jag håller för övrigt helt med Kinberg-Batra om att det är fånigt att ställa kärnkraft och förnybar energi mot varandra, val av energikällor handlar om funktion och lokala förutsättningar, det finns aldrig en universallösning). Utan att lägga någon partipolitisk värdering i det och bortom ämnet för blogginlägget har jag aldrig förstått mig på varför svensk höger som ideologiskt vill värna individens frihet och självbestämmande inte verkar för att göra det enklare för individer att själva renovera sina bostäder så att de i högre utsträckning kan investera i sina egen energiförsörjning. Obegripligt.

Styrelsesammansättningen består alltså av VD med företrädesvis bakgrund som kommunikatör, f.d. VD Telander, en f.d. politiker och ytterligare en kommunikatör. Jag är sammantaget inte överdrivet imponerad och hade gärna sett en person med teknisk kompetens och en person med ytterligare beprövad företagsledningskompetens också. Den största tillgången torde vara innovationschefen Anna Svensson som har utvecklat de funktionella, smarta och estetiska soltak- och panellösningarna. Sammantaget blir Soltech som jag ser det därför väl beroende av den kompetens man köper upp i panel- och takföretagen.

Alternativkostnaden

En skillnad mot Azelio och Minesto är att Soltech redan idag är ett förhållandevis etablerat företag och, även om de idag inte gör någon vinst, har fått in Erik Selin som betydande ägare och att ett börsvärde på 2,5 miljarder kronor i sig inte är avskräckande högt, kan jag ändå inte komma ifrån att jag tycker att marknaden har prisat in väl stora framgångar som också ska levereras. Man kan förvisso invända att den stora efterfrågan från institutionella investerare säkert kan driva upp kursen ytterligare precis som har skett i norska Tomra och danska Vestas men de företagen presenterar också en stabil ökande vinst år efter år.

Förvisso har Soltech avtal om 1 000 MW producerad el till och med 2024 och naturligtvis kommer de större intäkterna falla in i slutet av projektcykeln när kostnaderna är tagna. Värt att notera är att intäkterna på Advanced Soltechs marknad inte kommer från försäljning av solpanelerna utan från att kunden betalar för elektriciteten som produceras då denna förbinder sig till ett tjugoårigt avtal. I den affärsmodellen föredrar jag Climeons lösning där Climeon sannolikt har högre intäkt per producerad kWh på sina bägge asiatiska marknader där elpriserna är ovanligt höga (ungefär dubbelt så högt i Japan).

Solenergi är ett etablerat energislag där konkurrensen är hög varför intäkterna inte är högre än för företag som Azelio och Minesto när de väl får intäkter. De senare har förvisso bara avtal om en femtedel av Soltechs nuvarande orderbok inom räckhåll men å andra sidan också långt större potential. Azelio har intresseförfrågningar som fyra gånger överstiger Soltechs nuvarande avtal och Minesto har potential att på tio års sikt årligen producera vad Soltech har avtal om till 2024. Eftersom de senare företagen i sämsta fall har en stark oligopolposition på marknaden och initialt en monopolposition i skydd av patent på unika tekniska lösningar bedömer jag helt enkelt att deras förutsättningar att växa är större på sikt.

Förvisso hade jag tänkt mig att behålla Soltechaktierna också på längre sikt men det andra skälet till att jag säljer är just alternativkostnaden. Jag tror helt enkelt att uppsidan i Minesto är större på lång sikt och frigör genom försäljningen utrymme att lösa in ytterligare 2 500 teckningsoptioner. Jag tror nämligen att det gagnar mig mer i det långa loppet. Försäljningen bidrar i sin tur till att minska portföljens belåning som nu är nere på 12,2 procent jämfört med 14 procent vid årsskiftet. Det ger i sin tur lägre ränteutgifter.

Med facit i hand hade jag kunnat få ut ytterligare en tusenlapp eller två på försäljningen och kanske rusar kursen vidare kommande veckor. Vem vet. Jag tyckte att det här var ett fullt rimligt tillfälle att kliva av när jag kan realisera en vinst på 100 procent på mindre än 18 månader. Mycket har hänt på senare tid i Soltech med nämnda uppköp och en uppvärdering av aktien var rimlig. Men jag kan inte komma ifrån att jag inte tycker att enbart nyheten att Joe Biden och demokraterna får en stark möjlighet att genomföra sin gröna omställning gagnar just Soltech och en uppvärdering av börsvärdet med 50 procent verkar inte rimligt.

Jag hade umgåtts med tanken en tid att sälja innehavet för att lösa in Minestooptioner och när det så plötsligt uppvärderas så mycket tog jag tillvarata tillfället som uppstod. Kan tänka mig att kliva på Soltech igen i framtiden men nu vill jag se hur särnoteringen av Advanced Soltech löper i praktiken samt se lite konkreta resultat av det senare årets många affärer. Jag är medveten om att jag i så fall kan behöva köpa tillbaka dyrare men som sagt alternativkostnad. Soltech har gått upp med över 60 procent på en månad samtidigt som Minesto när teknikverifieringen kommande veckor borde avslutas rimligen bör passera nivåer över 30 kronor per aktie igen. Jag tror helt enkelt att uppsidan i Minesto är större än i Soltech.

OBS! Blogginlägg ska aldrig läsas som finansiell rådgivning eller rekommendation. Gör alltid din egen analys och du är själv alltid ansvarig för dina investeringsbeslut. Det här är ingen analys av Soltech utan en slags dagboksanteckningar där jag delar med mig av mina tankar. Hänvisar till professionella och genomarbetade analyser av Soltech och räkna själv på ditt case.

Även om jag strävar efter att förhålla mig så objektiv som möjligt är det här ett inlägg där jag reflekterar över en aktie jag säljer. Den som djupanalyserar de uppköpta företagen kan mycket väl landa i en helt annan slutsats än mig. Jag kan själv också komma att återköpa aktien i framtiden beroende på vilken information som är tillgänglig om företagets verksamhet vid den tidpunkten.

Lärdomar av utdelningsåret 2020 och fick idag första utdelningen 2021

Utdelningarna netto pandemiåret 2020 stannade på 33 855 kronor. Det är marginellt sämre än 2018. Men jag räknar alltid netto efter utländsk källskatt. Men mina faktiska utdelningar brutto blev 36 494 enligt Avanzas utdelningsstatistik vilket ändå var 2,3 procent mer än 2018 och endast 19 procent lägre än 2019.

Ett år som har präglats av allt annat än utdelningar där mest fokus, mig själv inkluderad, verkar vara på tillväxt är det befriande att ta ett steg tillbaka och analysera min utdelningsportfölj. Som vanligt när man tar ett steg tillbaka för analys med de långsiktiga glasögonen dyker några oväntade lärdomar upp!

Under 2020 var det bara 44 aktier som bidrog med utdelning. Några av dessa är dessutom aktier som sedan dess har sålts ut ur portföljen, skrev om dem igår. Sist ut är som vanligt Brookfield RES som bokfördes på kontot först i morse.

Ett normalt börsår brukar jag få ett nytt månadshögsta i erhållen utdelning åtminstone nio månader av tolv (initial prognos för 2021 är åtta månader av tolv men den tror jag kommer överträffas).

Under 2020 klarade jag bara av den bedriften under fyra månader: januari (Clas Ohlson), juni (Investor senarelagd, dubblerat innehav i Kopparbergs som delade 78 procent i juni), september (halvårsutdelning Axfood och Castellum, senarelagd extrautdelning i Gjensidige) samt december (senarelagd utdelning i Multiconsult, extrautdelning resterande 22 procent i Kopparbergs).

 

Vilka är då utdelningarna? I avsaknad av mina fem bankaktier och Scandic är det uppenbart hur viktiga Axfood och Kopparbergs är för portföljens stabilitet. Andra aktier som bidrar är Castellum och Investor. I diagrammet ovan kan man också se månadsutdelarnas viktiga roll för kapitalinflödet i portföljen. Boston Pizza ställde in utdelningen mellan maj och oktober men Realty Income och TransAlta RES har fortsatt fylla på med kapital i stadig takt månad efter månad. Cibus gjorde sin första utdelning i juni och har sedan september bidragit med månatliga utdelningar. Att fylla på i den för stunden mest prisvärda månadsutdelaren (eller kvartalsutdelaren) bör bli en målsättning från och med sommaren. Jag närmar mig nu den nivå där månadsutdelarnas utdelning ensam kan återinvesteras varje månad i nya aktier.

Tittar man på utdelningsvikt (en akties andel av portföljens totala utdelningar) får man följande bild:

1. Kopparbergs 17,3 procent
2. Axfood 9,6 procent
   
3. TransAlta RES 9,2 procent
4. Realty Income 8,0 procent
5. Bosjö 6,0 procent
   
6. Castellum 5,8 procent
   
7. Sydsvenska Hem 4,5 procent
   
8. Investor 3,6 procent (70 procent av normal utdelning)
9. Boston Pizza 3,5 procent (sänkt utdelning, ingen utdelning maj-oktober) 
10. Clas Ohlson 3,2 procent (endast halvårsutdelning i januari)
    
11. Gjensidige 2,7 procent (70 procent bonusutdelning)
    
12. Johnson & Johnson 2,5 procent
    
13. Multiconsult 2,4 procent (höjning med 33 procent men alltjämt 67 procent under historisk nivå)
14. Cibus 2,2 procent (endast juni samt månatligen fr.o.m. september)
15. Brookfield RES 2,0 procent

Femton aktier stod det här extrema pandemiåret alltså för hela 82,5 procent av portföljens totalutdelning. Då ska man komma ihåg att de fyra storbankerna tillsammans hade en utdelningsvikt på 12 procent 2019 och därtill Scandic på 2,9 procent. Därför tycker jag inte att portföljen är så obalanserad som den kan se ut. Man ska också komma ihåg att jag dubblerade mitt innehav långsiktigt i Kopparbergs under vårens pandemikrasch och då också ökade i Axfood, Castellum, Investor, Realty Income och J&J.

Något som däremot förvånar mig är att mina bägge enfastighetskvartalsutdelare (ordet!) där jag har haft en stor och i det närmaste bibehållen portföljandel sedan 2017 fortfarande är så viktiga för portföljen. Det beror framförallt på att jag har en mycket hög yield on cost i bägge aktierna (8,9 respektive 7,4 procent).

Pandemiåret 2020 är det nästan intressantare att titta på vilka aktier som inte delade ut men annars brukar vara en viktig hörnsten i portföljen. Utöver mina fem bankaktier var Elanders, H&M, Inwido, Nobina, Nordic Waterproofing och naturligtvis Scandic där jag istället fick pytsa ut pengar för att teckna fullt i nyemissionen. Clas Ohlson hann besluta att betala ut sin januariutdelning innan pandemins utbrott men kommer i gengäld inte att ge någon januariutdelning i år och är därför i praktiken ännu en inställd årsutdelning. Några höll inne utdelningen men betalade ut den åtminstone delvis närmare årets slut vilket innebar en ovanligt bra december månad.

Tittar man på sektorspridningen noteras som sagt att finanssektorn inte delar ut alls. Fastighetssektorn är alltjämt utdelningstung och i avsaknad av flera traditionella utdelare blir utdelningsvikt för sektorn hela 28,9 procent. Jag tror ändå att den sammantaget är lägre än tidigare då jag har ökat mer i andra aktier totalt sett under 2020. Dagligvaror (Axfood, Cloetta, Coca Cola, ICA, Kopparbergs, P&G) har också en total utdelningsvikt på hela 28,9 procent. Man får ta det för vad det är ett pandemiår som detta. Men det är ändå ingen slump då jag ligger tyngre i utdelningsportföljen i dessa bägge sektorer just för att de är förhållandevis defensiva. Förnybar energi (Brookfield RES, EON, TransAlta RES, Vestas) utgör 11,6 procent av utdelningarna men där ska noteras att mina fem stora miljöteknikaktier inte kommer betala utdelning än på många år.

Jag har lägre utdelningsvikt i andra sektorer som 3,0 procent i teknikkonsulter (Multiconsult, SWECO), 2,9 procent i läkemedel och medicinteknik (AstraZeneca och J&J), 1,9 procent i bygg (Skanska) och kemikalier (BASF), 1,7 procent i IT (Apple, ATEA) samt endast 0,2 procent i skog (Holmen). IT och telecom anser jag mig inte vara bra på varför det är ett aktivt val att undvika dessa sektorer då jag är medveten om den högre risken (även missade tillväxtmöjligheter, jag väljer miljöteknik istället där). Samtidigt har två av mina bästa innehav köpts ut från börsen. Skog vill jag verkligen öka i men inväntar bättre lägen då de aktier som finns är dyrt värderade utifrån ett utdelningsinvesterarperspektiv.

Vilka lärdomar kan man då dra av detta?

• Strategin att gå in större i enskilda innehav (Kopparbergs 2020) påverkar utdelningsvikt på kort sikt.
• Diversifiering viktig. Därför klarar jag att sju stora innehav inte delar ut i år.
• Men ta en funderare på riskspridning över sektorer för ytterligare diversifiering.
  
• Men samtidigt blir utdelningsvikten koncentrerad: 82,5 procent av utdelningarna i femton aktier.
  
• Månadsutdelarna är alltjämt viktiga för kapitalflödet. Fortsätt återinvestera utdelning varje månad.
• Yield on Cost gör skillnad. Därför är aktier som jag inte ökat i sedan 2017 fortfarande tongivande.
• Portföljen skulle må bra av större utdelningsvikt i skog och läkemedel/medicinteknik men jag tror mig inte hitta bra lägen att öka i dessa sektorer redan under 2021. Viktigt bibehålla andel i J&J.
• Jag skulle kunna bredda bevakning av utdelningsaktier inom förnybar energi för mer diversifiering.
  

Under morgonen betalades också årets första utdelningar in. 436 kronor netto totalt från Boston Pizza och TransAlta RES. Egentligen är det liksom Brookfield RES en decemberutdelning men jag har sedan start alltid bokfört de bägge månadsutdelarna på den månad då utdelningen betalas in då de ändå inkommer månadsvis. Prognosen för 2021 är att jag kommer få minst 50 000 kronor i utdelningar. Det borde bli något högre men har inte räknat in utdelningstillväxt varför jag givet rådande osäkerhetsfaktor låter det finnas lite marginal i kalkylen. Jag kommer ju också köpa fler utdelningsaktier under året men det blir framförallt från och med juni månad då jag sparar till inlösen av mina teckningsoptioner i Minesto. Då de flesta utdelningar sker under våren kommer effekten av nyinköp därför bli lägre än vanligt i år. 55 000 kronor vore inte orimligt och 60 000 kronor är möjligt men det beror också på valutaeffekter, utdelningshöjningar och extrautdelningar för att kompensera fjolårets innehållna utdelningar.

Hur som helst har portföljen under 2020 klarat ett rejält stresstest och givit mig en trettonde månadsinkomst i utdelningar. Sänkningen blev bara 25 procent mot min utdelningsprognos (egentligen något högre då det ju normalt är mer utdelningstillväxt som hölls inne i år). Mitt mål är som bekant 4 procent avkastning i utdelningar årligen med marginal ned till 3 procent ett dåligt år. Jag är glad att få ett kvitto på att portföljen kan leverera det också under extrema omständigheter som 2020.

Nu i år ser jag fram emot två extra månadsinkomster i utdelningar. Utdelningarna täcker redan alla mina löpande omkostnader. De börjar närma sig nivån där de täcker mina löpande utgifter för bostad.

Portföljen har fokuserats bättre under 2020

Under året har jag strävat efter att fokusera portföljen bättre. De lägen som uppstod att fynda i riktigt fina aktier under pandemikraschen har gjort att jag av olika skäl har sålt av en del andra aktier. Oftast för att det finns minst likvärdiga alternativ i portföljen och för att jag vill fokusera den kring färre men något större innehav för att minska risken i enskilda mindre företag som jag har mindre tid att bevaka. 

Med tre aktier in och tolv aktier ut har portföljen nu minskat till 58 innehav (egentligen 59 då jag av nostalgiska skäl räknar Brookfield RES som en aktie även efter avknoppningen). Från att ha haft närmare 75 aktier under 2018-2019 (72 i juni 2019) ser jag det ändå som en mer tydlig fokusering av portföljen till de aktier jag tror mest på. Man kan konstatera att jag har blivit bättre på att sälja sämre innehav till förmån på att fokusera portföljen i företag och aktier som presterar bättre. Jag har en viss beredskap för att plocka ut ytterligare ett mindre antal aktier när Minestooptionerna ska lösas in till valborg men tror inte att jag kommer understiga 50 aktier på lång sikt. Många av de mindre innehav som finns kvar är riktigt fina aktier som Apple, AstraZeneca, Holmen, SWECO, Tomra, Vestas och Xylem som det inte finns några starkt bärande skäl att sälja och där jag aldrig kommer kunna öka ens i närheten av de nivåer jag en gång köpte.

Jag tror dock att det här är en väg att fortsätta på: att våga sälja och minska i innehav som inte presterar till förmån för att låta vinnarna löpa linan ut. Nu när jag har blivit bättre på att se mer rationellt på aktierna gäller det att fortsätta med det framöver. Det går alltid att köpa tillbaka aktier om man ångrar sig och det är alternativkostnaden både i kurs och potential som är det avgörande. En svaghet i min strategi är att jag är dålig på att sälja men jag tror att ett sätt jag har börjat komma förbi det hindret är att kontinuerligt identifiera aktier jag kan minska i eller sälja helt för att istället öka i något annat. Jag identifierar möjligheten att byta ut aktien veckor eller månader innan jag faktiskt säljer vilket gör det lättare att se det som den alternativkostnad det faktiskt är och inte stirra sig blind på kurs, vinst eller förlust.

Just analys med lite längre perspektiv är viktigt för att inte fastna i bruset. Så här ett år senare hade jag uppriktigt sagt glömt av ett par av de mindre innehaven som åkte ut under året. Därför är det nyttigt att sätta sig ned i lugn och ro och gå tillbaka och analysera varför man gjorde som man gjorde och hur det blev. Det här är det första i ett antal sådana inlägg under de kommande veckorna. Jag kommer bland annat titta mer på portföljens vinnare och förlorare under 2020, utdelningar under 2020 liksom exponering mot utländska aktier och valutor.

In i portföljen:

Azelio är det senaste tillskottet i miljöteknikportföljen och också den aktie som har utvecklats bäst under 2020. Jag gick in redan i januari och har efter en del inledande tveksamhet ökat längs vägen. Nu är aktien mitt näst största innehav.

Sveriges första månadsutdelare Cibus som äger företrädesvis livsmedelsbutiksfastigheter i Sverige och Finland har blivit en ny hörnsten i utdelningsportföljen. Jag hade initialt inte utrymme att ta en så stor position som jag optimalt borde ha tagit men innehavet är redan såpass stort att jag i princip kan återinvestera månadsutdelningen i ytterligare en aktie varje månad. Just nu är aktien lite dyrare värderad men hoppas framåt sommaren på att kontinuerligt återinvestera utdelningen i en ny aktie månadsvis.

Pepsi är ett företag som jag länge har sneglat på att ta in. Ironiskt nog äger jag sedan start konkurrenten Coca Cola men köper själv mest Pepsi Max när jag handlar. Än så länge är det bara en provaktie varför det måste bli en fråga om att antingen öka igen vid kommande courtagefria kampanjer eller så småningom sälja av innehavet. Nu ger jag den ett år eller två för att lära känna utdelningsaktien Pepsi bättre.

Ut ur portföljen:

Berkshire Hathaway ägde jag endast en aktie i (tyvärr B-aktien). Jag hade köpt aktien i en courtagefri kampanj men den tillför egentligen inte så mycket till min strategi och även om jag naturligtvis litar på dem tillförde den inget då andra aktier ger mer tillväxt och den inte betalar utdelning (vinst återinvesteras). Därför fick den utgå när jag minskade antalet aktier.

Data respons köptes upp och jag kunde realisera en fin vinst i ett ganska litet innehav som egentligen aldrig riktigt passade min utdelningsstrategi.

Duni har alltid varit en buffertaktie i portföljen. När jag nu har tagit in andra utdelare som Cibus med bättre utdelning till åtminstone likvärdig risk valde jag därför att sälja av mitt relativt lilla innehav

Ecowavepower var en rejäl missräkning och i början av 2020 sålde jag av de sista aktierna. Huvudskälet till att jag har sålt är att företaget inte på ett trovärdigt sätt förefaller arbeta på de kommersiella parker som skulle byggas enligt prospektet vid börsnoteringen. Det är i sig ett dåligt tecken. Jag tycker fortfarande att caset var gott vid investeringen men företagsledningen har inte levererat och ofta agerat minst sagt tvivelaktigt. Det finns mycket man kan skriva om EWPG men jag har ryckt av plåstret och lägger energin på annat. Företagets VD hävdar att de ska elnätansluta sig i Israel nu i januari och att parken är klar till sommaren och skulle det stämma finns det sannolikt alla möjligheter att gå in i aktien igen på nivåer under teckningskursen till dess. Jag sneglar inom vågenergi istället på det svenska Midroc-ägda företaget Corpower som verkar vara på väg att börsnoteras de kommande åren.

Elkem sålde jag för att få utrymme att öka i annat. Jag gillar Elkem, där jag faktiskt höll på att få ett av mina första jobb en gång i tiden, men aktien passar inte helt min utdelningsprofil. Aktien är upp 75 procent sedan dess men jag använde kapitalet till att öka i Azelio (handlas till 6 gånger mer idag än då), Kopparbergs (handlades under 130 kronor motsvarande 4,75 procents direktavkastning) och Realty Income (upp 25 procent sedan dess men framförallt handlades aktien på ovanligt förmånliga nivåer med en direktavkastning nära 6 procent) och tycker därför ändå att beslutet var riktigt.

e-Work lyckades jag sälja redan i februari för 70 kronor före pandemikraschen slog till med full kraft i mars. Det var en god affär som gav utrymme att tillvarata tillfället att öka i bättre aktier. Aktien handlas idag bara cirka 17,5 procent upp sedan dess och det var ett riktigt beslut.

Hemfosa är väl den enda aktien ut som jag innerligt beklagar. Fastighetsföretaget och kvartalsutdelaren var en hörnsten i min utdelningsportfölj. Jag gillar inte alls SBB-aktien för även om de också investerar i samhällsfastigheter har SBB en högre belåning och risk än vad Hemfosa hade. Därför sålde jag allt/tog kontant ersättning i erbjudandet och började leta efter ett alternativ vilket jag nu har hittat i Cibus.

Lagercrantz var ett annat mycket litet innehav som åkte ur under pandemikraschen. Aktien har förvisso utvecklats mycket väl sedan dess men det har de Minestoaktier jag kunde köpa runt 10 kronor och Kopparbergs för 98 kronor också.

MQ var en lärdom där jag borde ha lyssnat tydligare på varningssignalerna. Jag underskattade konkurrensen i klädsektorn. Nu kom jag ändå ur aktien innan allt ställdes på sin spets och även om det är en av mina sämsta affärer hittills gav det mig trots allt kapital att öka i bättre aktier under pandemin.

Powercell var ett litet innehav som jag tog in på prov under pandemikraschen i mars. Efter att ha läst in mig mer på aktien tyckte jag att mycket redan hade prisats in samtidigt som jag generellt ogillar fordonsrelaterade sektorer. Jag valde därför att ta hem vinsten för att öka i annat istället. Också Seatwirl gjorde ett liknande inhopp under året på prov men jag valde att fokusera i Azelio, Climeon och Minesto.

Saltängen var en enfastighetsaktie där jag hade ett ganska litet innehav. När det började storma kring värderingen av fastigheten sålde jag direkt. Eftersom aktierna hade köpts med en rimlig riskmarginal var det en +/- 0-affär sett till aktiekursen men jag hade fått 8 procents direktavkastning årligen från aktien.

Savaria hade jag en liten bevakningsposition i och jag valde att sälja denna för att öka i annat under pandemikraschen i mars. Aktien har endast återhämtat sig med 15 procent sedan dess samtidigt som kronan har stärkts vilket väl visar att beslutet var riktigt. Skulle jag ångra mig kan jag återköpa aktien på rimliga nivåer.

VFC var en av mina första utländska innehav. Både företaget och aktien har genomgått förändringar under de här fem åren varför jag valde att sälja mitt ganska lilla innehav för att istället öka i andra utdelare som Realty Income vilka jag tycker är stabilare och ger högre direktavkastning. Dessutom är jag efter lärdomarna i H&M och MQ mer skeptisk mot klädsektorn även om VFC är mer varumärkesfokuserat.

Reflektioner över det gångna pandemibörsåret

Traditionsenligt följer en reflektion över det gångna börsåret. Givet hur starkt pandemin har präglat såväl börsen som livet i stort blir det istället en bredare reflektion. Jag kommer återkomma med en fördjupad analys av några av trenderna i portföljen för att försöka dra lärdomar av detta högst besynnerliga år.

Portföljen kommer jag precis som ifjol att uppdatera till midsommar då mitt brutna kalenderår inträffar och jag har ganska exakt fem år av historik. Just nu förskjuter mitt stora fokus på inlösen av optioner i Minesto och teckningsrätter i Serneke bilden alltför mycket. 2021 kommer ofrånkomligen att bli ett Minestoår för mig, vilket jag ser mycket fram emot då teknikverifieringen torde avslutas kommande veckor. I sommar när jag är fullinvesterad blir det dags att titta på utdelningsstrategin igen.

Egentligen tycker jag att portföljavkastning från ett år till annat - och inte minst mot index - är rätt ointressant. Min filosofi är att man får intäkter från sitt sparande på två sätt: a) utdelningar b) försäljningar. Innan jag säljer en aktie är det egentligen ganska ointressant vad den är värd under en given tidpunkt. Det blir lätt för mycket fokus på aktiens nycker på gott och ont och för lite på vad företaget gör på riktigt.

Samtidigt har jag ändå landat i att det är hälsosamt att stämma av månadsvis och årsvis för att få lite kompletterande perspektiv på sitt sparande.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Trots en trist avslutning på börsåret har 2020 givit inte mindre än fyra milstolpar:

• Aktieportföljen har passerat både 2 och 3 miljoner kronor netto.
• Kapitaltillgångarna har passerat både 3 och 4 miljoner kronor netto.
  

Jag trodde nog att aktieportföljen skulle överstiga 4 miljoner kronor netto när börsåret summerades men mitt största innehav Minesto ville annorlunda och aktien har till min förvåning sjunkit under december trots företagets viktigaste historiska milstolpe hittills att leverera el kommersiellt rakt in i elnätet. Samtidigt har jag svårt att gräma mig över nedgång i en aktie som har ökat med 67 procent under 2020.  

Hur som helst stannade aktieportföljen på 3,3 miljoner kronor netto och över 4 miljoner kronor brutto.

Jag konstaterar också att jag, återigen trots den trista avslutningen, har presterat 58 procents avkastning på insatt kapital sedan start. Det motsvarar 13 procent årligen vilket jag är klart nöjd med givet mitt blygsamma mål om 4 procent utdelning och 5 procent avkastning årligen med en from förhoppning om 7-8 procent över tid.

Tittar man istället på aktieportföljens värdeförändring under 2020 är den 33 procent (Avanzas gängse sätt att räkna totalavkastning). Återigen långt över mina förväntningar och naturligtvis inte en nivå som går att upprepa i det längre perspektivet.

Mitt bästa, och följaktligen numera näst största, innehav i år är dock Azelio där jag är 335 procent plus. Två andra betydande innehav som har gått fint under 2020 är Inwido och Multiconsult med 79 respektive 67 procent. De visar vikten av att tro långsiktigt på bra företag och våga öka i tider av motgångar.

Sämst gick föga förvånande Scandic ned 53 procent men det är också ett case där jag ökade under pandemikraschen då jag tror det kommer bära frukt om ett par år när pandemin är över. Climeon och Clas Ohlson är, till min förvåning då jag finner värderingen rätt rimlig, övriga bottennoteringar under 2020.

Utdelningar netto efter källskatt 2016-2020

När det gäller utdelningarna återkommer jag i ett separat inlägg då jag fortfarande väntar på Brookfield RES decemberutdelning ska bokföras. Jag räknar som bekant nettoutdelningar efter betald utländsk källskatt i min löpande statistik. Där kommer jag tangera 2018 års utdelningar och antagligen landa strax under 34 000 kronor, vilket är mer än 3/4 av 2019 års utdelningar. Ett år där jag var inställd på halverade utdelningar, fick hopp framåt sensommaren om 2/3 av 2019 års utdelningar är jag ändå rätt nöjd med det. Min filosofi är att eftersträva en portföljutdelning som normalt överstiger 4 procent vilket inte bör understiga 3 procent i svårare tider. Portföljen har levererat det i år. Därför är årets utdelning ett kvitto på att riskspridningen i min utdelningsportfölj klarar stresstest även i svårare tider.

Mer förvånande var däremot att Avanzas statistik, som räknar brutto före avdragen utländsk källskatt, visar att mina utdelningar 2020 brutto ändå klarade att överstiga 2018 års utdelningar. Det beror sannolikt på förhållandevis stora utdelningar i ett par av mina utländska innehav. Jag får analysera närmare vad det beror på. En aktie som definitivt har bidragit är Multiconsult som ökade utdelningen med 33 procent i år.

En motsägelsefull reflektion är samtidigt att portföljen, delvis pga den ökande andelen företrädesvis svenska miljöteknikaktier, nu till 88,1 procent består av svenska innehav.

Jag har också blygsammare innehav i Danmark (Vestas) och Finland (KONE).

Tanken är att jag ska ha hedge mot valutarisk genom att ha mellan en tredjedel och en fjärdedel av portföljen, eller åtminstone utdelningsportföljen, i utländska aktier. Samtidigt noterar jag att Cibus som kom in i portföljen i år precis som Nordea i praktiken delar ut i euro. De syns inte i statistiken ovan. En direkt reflektion är att jag framåt sensommaren när optionsfrågan är avslutad bör vända blickarna mot att öka lite igen i utländska aktier. Nu har kronan försvagats nedåt mer normala nivåer vilket jag tycker minskar valutarisken.

Miljöteknikaktier har det blivit mer fokus på än tidigare. Ironiskt nog var tanken att jag skulle fokusera på utdelningsaktier 2020. Men efter att jag har passat på när tid medgavs under nedstängningen att djupanalysera minst fem aktier, varav jag har hunnit blogga om tre av dem tyckte jag att jag hade hittat ett gäng aktier där jag ville gå in beskedligt tidigt. Kanske är det mitt sätt att rida på tillväxtvågen som för många istället är fokuserad i sektorer som IT och onlinespel. Min filosofi kan sammanfattas på tre ben: 

1) Ska jag köpa aktier för tillväxt ska jag vara med på tåget från början innan gemene institution upptäcker aktien och framtida vinster prisas in i aktiekursen i alltför hög grad. Det är då den riktigt långsiktiga investeraren kan få de riktigt fina vinsterna även om det också kommer till priset av en mycket högre risk.

2) Jag ser i grunden dessa aktier som utdelningsaktier - också. Alltså vill jag vara med på tåget hela resan. Det finns ingen plan på att sälja för att casha in. Tvärtom tror jag att de i framtiden kommer ha en såpass hög vinst per aktie att de kommer prestera i linje med - och på sikt överträffa - mina nuvarande utdelningsaktier.

3) Jag ser ett värde i sig i att följa och stötta företag i en bransch som jag tycker är rolig och samhällsnyttig. Förnybar energi behövs av flera skäl.

En annan reflektion är att jag behöver reflektera mer kring tidsfaktorn. Jag har så här långt varit bra på att hitta case jag tror på efter en ordentlig analys och faktiskt sitta kvar i dem. Jag tenderar helt enkelt att gå in stort lite för tidigt där jag skulle kunna ha vunnit på att sprida köpen över längre tid. Det kan ta längre tid än jag tror innan uppvärderingen i aktien kommer även om tecknen har funnits där i rapporterna hela tiden. Även om det är ett lyxproblem så länge tiden gör caset rättvisa är det likväl ett tydligt utvecklingsområde att klura mer på när jag bör ta en stor position direkt eller sprida ut köpen. Det finns nog inget självklart svar för andra sidan av myntet är att jag bittert har fått erfara i aktier som Tomra och Vestas att jag initialt har tagit för små positioner som det sedan aldrig har blivit läge att öka i.

Det förtjänar nog ett eget inlägg men mest talande är Multiconsults resa. Jag har hela tiden sett potential i aktien som är underanalyserad och ökade ordentligt under 2018 när jag köpte en så stor portföljandel som jag vill ha på lång sikt. Först nu kom uppvärderingen men med besked. Aktiekursen har fördubblats på de här två åren. Jag tänker på samma sätt nu om Minesto. Man får ge företaget tid att göra sitt och sedan kommer uppvärderingen förr eller senare när de ökande intäkterna väl kommer och orderboken växer med fler kunder. Serneke som jag har följt länge är nu i det skede där de stora projekten börjar realiseras på riktigt. Pandemin har tyvärr urholkat lönsamheten och det har inte blivit investeringen jag hoppades på men jag tror ändå att uppvärderingen kommer när intäkterna från prestigeprojekten på Hising Island närmar sig.

En avslutande börsreflektion är att belåningen har varit väl hög under 2020. Jag har använt hävstång under både pandemikraschen i mars för att fynda så mycket som möjligt (Kopparbergs för 98 kronor per aktie!) liksom för att maximera möjligheten att teckna och lösa in förmånliga optioner i Minesto lagom till valborg 2021. Alltså köpa precis så många aktier som jag har råd att lösa in i april 2021 men inte skulle ha haft möjlighet att köpa ett år tidigare. Jag har dock lärt mig att sjunkande aktiekurser och valutor kan minska lånutrymmet snabbt. Även om det blev väl svettigt på botten (vilket paradoxalt nog var det som fick herr INTJ att inse att det nog var hit men inte längre den gången) är jag ändå lättad att mina riskmarginaler höll och att jag hade räknat rätt. Det innebär samtidigt att belåningen (14 procent) ska ned igen och att det kommer bli få eller inga aktieköp under de kommande 4-6 månaderna så länge jag inte säljer i något annat. Huvudskälet är att jag vill få ned räntan under 1 procent igen.

Till sist några reflektioner om sparande och livet i stort.

Pandemiåret har nog påverkat mitt liv mer än för er läsare som bor i Sverige. Vi har varit i nedstängning flera gånger med olika grader av restriktioner (hela skalan inklusive munskydd och det har tydligen inte gjort nämnvärd skillnad). Noterbart tror jag att det kommer komma växande en debatt tids nog om vilka restriktioner som är försvarbara och vad som bara var populism. Vi som tyvärr inte har något val utan måste resa över nationsgränser i dessa tider (då man helst bör undvika det) märker absurditeterna. Restriktionerna må verka handlingskraftiga men faktum är att de flesta i praktiken undantas av olika skäl eftersom samhället och handeln helt enkelt inte skulle fungera annars. Däremot får de oproportionerliga negativa konsekvenser på ett mindre antal individer som ibland inte ens har hunnit få besked om nya åtgärder för avfärd. Jag tror att historien kommer döma 2020 närmare masspsykos än handlingskraft på rationella och välgrundade beslut. Tankarna går ånyo till den franska filosofen Paul Virilio och hans vitesse et politique (vulgärt förenklad sammanfattning: Virilio förutspådde redan på 70-talet att politikens inneboende tröghet får svårare och svårare att anpassa sig till ökande hastighet i en allt mer komplex samhällsutveckling) som nog borde läsas om lagom till sommarsemestern. Jag gillar ändå den under 2020 utskällda svenska modellen där expertmyndigheter hanterar och samordnar detaljerna med politikens övergripande vägledning. Den har också sina svagheter då den vilar på sina grundpremisser. Men alternativet med politiker som pekar med hela handen kan jag utifrån empiriska erfarenheter i ett annat europeiskt land notera inte heller var svaret trots hela spektrumet (inklusive lock down och munskydd).

Under dessa förutsättningar är jag därför stolt över att jag klarade att ta tag i träningen igen och bygga vidare på det jag startade 2019 under sämst tänkbara förutsättningar 2020 (alltså: inte ens få gå ut när det var som värst). Jag satte ihop ett enkelt men funktionellt inomhusprogram som jag faktiskt har följt och det övergick sedan i tidiga morgonrundor. Nu har julhelgen gjort sitt men den goda träningsrutinen är definitivt något jag ska bygga vidare på 2021.

Hemarbetet ger också perspektiv på såväl arbetet, fritiden som FIRE. Det får jag kanske utveckla mer separat en annan gång men kan konstatera att det blev uppenbart vad som är viktigt och inte såväl på jobbet som i livet i stort. I praktiken är det också ett slags FIRE-liv light när man känner på friheten att kunna ta en morgonrunda och lugn frukost istället för att jäkta in till kontoret samtidigt som man inte behöver tänka lika mycket på vad man har på sig så länge man har en någorlunda proper skjorta till hands.

Jag har under året lyckats öka månadsinsättningarna till portföljen med 25 procent. Delvis tack vare en högre lön men framförallt eftersom jag har kapat boendekostnaderna med 33 procent i år. Den genomsnittliga sparkvoten landar på cirka 77 procent där jag har varit närmare 80 procent än 70 procent alla månader utom jul- och sommarsemestermånaderna.

Förutsättningarna för möjligheten att göra en FIRE har aldrig varit bättre och just nu är det en tidsfråga. Samtidigt lockar såväl närhet till släkt och vänner hemmavid som nya professionella utmaningar varför jag har sett mig om lite. Det mesta talar för att jag kör på 1-2 år till där jag är men dyker en rolig utmaning upp i mitt yrkesliv är jag mer redo än tidigare att hoppa på den. Oavsett talar mycket för att jag senare i år kommer få bättre förutsättningar att spara än jag redan har. Jag tycker helt enkelt att jag har nått den nivå där marginaleffekten av ytterligare sparad krona inte nödvändigtvis överväger alternativkostnaden. Sparandet är redan i sig gott nog för att uppnå mina långsiktiga sparmål.

Ironiskt nog var tanken att jag redan 2020 skulle unna mig mer i vardagen och också resa mer. Men istället blev det ett rekordhögt sparande då pandemin med undantag av semestern och några engångskostnader har kapat mina kostnader till i princip bara löpande dagligvaror. Den historiskt svaga kronan och min lön i euro gav mig ytterligare hävstång i sparandet. Under 2021 får jag vara nöjd om jag över helåret ens får 10 kronor netto per sparad euro. Därför räknar jag bara med ett bibehållet nettosparande på samma nivå i år.

Något resande blir det knappast före juni men jag hoppas ändå att jag ska kunna unna mig mer från och med sommaren. Till dess fokuserar jag på 2-3 snålmånader, ta upp träningen igen, förkovran i introverta aktiviteter som litteratur och musik samt förstås att lösa in så många optioner i Minesto som möjligt.