En komplexare syn på ESG-frågan

Det har blivit allt mer diskussion om ESG i sociala finansmedier på senare tid och tänkte därför passa på att ge min syn på saken. Jag föredrar bloggformatet framför twitter eftersom man har utrymme att utveckla sina tankar på ett mer meningsfullt sätt. Därför tänkte jag fördjupa hur jag ser på ESG.

ESG är en bred definition för hållbarhetsarbete 

Inledningsvis ska sägas att ESG är en bred definition för allt som har med hållbarhet att göra. Det är egentligen snarast en negation: alla aktier som inte investerar i verksamhet som har en alltför negativ påverkan på miljö och klimat (och i regel ej heller i andra avseenden kan anses vara oetisk).

Jag är själv såpass gammalmodig att jag hellre använder begrepp som hållbarhet, hållbar utveckling, miljö- och klimatpåverkan och så vidare. Som jag ser det är ESG näringslivets terminologi som svar globalt på hållbarhetsutmaningarna. Det bör också noteras att det saknas en enhetlig standard som företag tillämpar varför ESG kan vara mer eller mindre hållbart för olika investerare och företag. Flera frivilliga standarder och initiativ har dock dykt upp där en rad företag har gått samman eller sektorer har tagit initiativ. Samtidigt kan jag tycka att finansbranschen fortfarande är rätt yrvaken och ibland har en förbluffande låg kunskap om miljö- och klimat i sina bedömningar. Personligen finns det en rad initiativ och företag som jag inte ens uppfattar som särskilt seriösa eller pålästa. Det kommer säkert ändras med tiden då fler och fler aktörer blir bättre på det här - konkurrens alltså - men just nu ser det ut som det gör.

För någon som har varit intresserad av miljö- och hållbarhetsfrågor sedan tonåren är min spontana reaktion att ESG bara är det senaste modeordet på samma sak. Under de år jag har hängt med har hållbarhetskonceptet bytt namn med jämna mellanrum. En sak är i princip gemensamt för hållbarhetsbegreppet. Det innehåller nästan alltid en social, ekonomisk och miljömässig dimension. Därav är det fördom gränsande till trams och okunskap att hävda att miljöarbetet är PR på bekostnad ekonomin. 

Its the Economy, stupid! 

Grundtanken har alltid varit att verksamheten också ska vara ekonomiskt hållbar. Det finns inte utrymme i detta inlägg att fördjupa mig i resursekonomi, cirkulär ekonomi och liknande (eller ens folkbildande påminna om att sociala och resursmässiga aspekter per definition är en hörnsten i själva tillväxtbegreppets bakomliggande förutsättningar) men grundtanken är att det ekonomiska benet ska präglas av långsiktighet där man har sett över företagets resursbehov för att säkerställa att de investeringar som görs gagnar verksamheten på lång sikt. Att investera i förnybara och mer effektiva energisystem för att minska oljeberoendet och gardera sig för framtida ökande oljepriser är ett typexempel på en sådan åtgärd.

Ett skolboksexempel är det tyska sportkläderföretaget PUMA som var en pionjär när FN:s miljöorgan för första gången lanserade ett program för att hjälpa företag i deras omställning till en hållbarare verksamhet. PUMA tog tillsammans med FN fram en rapport där de på ett ambitiöst sätt identifierade alla led i hela företagets globala produktionskedja avseende energikonsumtion, vattenanvändning, utsläpp av växthusgaser och så vidare. Det fina med ett sådant arbete är att företaget får en fördjupad och mer komplex bild av sin verksamhet vilket möjliggör att effektivisera energianvändning, vattenanvändning, identifiera åtgärder för att minska utsläpp av växthusgaser och så vidare. Därför är det inte självklart att dessa åtgärder är kostsamma, tvärtom kan de ofta leda till besparingar. Också. Det är dessutom positivt för företagets varumärke eftersom det visar att de har koll och kontroll på sin globala värdekedja vilket idag efterfrågas av många konsumenter.

Jag skulle rent av vilja påminna om att det finns ett grundläggande element av marknadslogik i ESG både när det gäller investerarna genom hållbarhetsfonderna på makronivån och företagens hållbarhetsarbete på mikronivån. Företagen beskrev jag ovan och för fonderna är det så enkelt som att efterfrågan på fonder som investerar i hållbarhet ökar (återigen inte investerar i företag med negativ påverkan på miljö och klimat). Samtidigt är utbudet av klockrena sådana aktier ännu begränsat globalt vilket förklarar att många investerare flockas kring samma aktier vilket trissar upp värderingarna. Eftersom fonderna tenderar att prioritera säkra kort (se nedan) med ökande vinst och omsättning är det egentligen inte konstigare än att jag är beredd att betala en premie för beprövat stabila företag som Axfood, Investor eller J&J.

Vill därför vara tydlig med att ESG inte är en ursäkt att inte räkna. Du behöver naturligtvis räkna på hur företaget är värderat i relation till vinst, omsättning, kassaflöde och framtida marknadspotential.

Sedan är det naturligtvis så att den som är kontrarian och investerar i mindre populära sektorer kan få en edge genom det då sådana företag kan vara undervärderade och underanalyserade. Jag sysslar själv inte med det när det gäller mindre etiska företag men däremot köper jag ibland utdelningsaktier i företag och sektorer som marknaden har tappat intresse av för stunden.

ESG är ett brett begrepp - glöm inte mikro och läs på om företagets affärsidé.

ESG är alltså ett brett begrepp. Det kan ha sin poäng precis som att vi på makronivå kan säga att det är bättre att köpa svenska aktier beroende på hur kronan är värderad eller diskutera hur norska aktier påverkas när oljepriset är lågt. Men du bör alltid göra dig själv tjänsten att förstå företagets affärsidé.

Ett belysande exempel är vindkraftssektorn.

Danska Vestas är en globalt marknadsledande vindkraftsverksproducent. Deras affärsidé är att bygga vindkraftverk och tillhandahålla komponenter för att underlätta underhåll. De har en oligopolposition globalt där det kanske finns tre större aktörer och ett begränsat antal överhuvudtaget även om det finns vissa nischproducenter också. Så länge det behöver byggas nya vindkraftverk med jämna mellanrum och deras tekniska lösning inte konkurreras ut av nya tekniker har de en solid affärsidé och marknadsposition.

De flesta vindkraftsföretag verkar dock som projektutvecklare och energiproducenter. Här finns företag som Arise, Eolus och TransAlta RES. Deras affärsidé är att identifiera nya sajter för att anlägga vindkraftsparker. De sköter tillstånd och därefter drift. Nackdelen med den här typen av företag är att deras tillväxtpotential begränsas då vindkraftsmarknaden, åtminstone på land, är förhållandevis väletablerad åtminstone i västvärlden. Det tåget har så att säga lämnat perrongen. Samtidigt är fördelen att de får löpande intäkter från den producerade elektriciteten. Det är en förutsägbar intäktskälla då investeringen tas i början av projektets livslängd men intäkterna från elpriset kunderna betalar tenderar bli ren vinst i slutet av projektcykeln. Om man tittar på den här typen av aktier ska man försöka köpa dem som värdeinvesteringscase när de är undervärderade eftersom energiproducenter i den meningen är en defensiv sektor. Det är så jag har resonerat när jag tog in Brookfield RES och TransAlta RES i portföljen. Som utdelningscase är de därför fina aktier om man köper dem när värderingen är rimlig. Men tillväxtpotentialen bygger ytterst på att de kan köpa nya energiparker och expandera vilket inte är säkert.

Vill därför skicka med att det är viktigt att inte bara stirra sig blind på att företaget sysslar med miljö och ses som en ESG-aktie. Du måste också förstå företagets affärsidé och verksamhet då den i sin tur ger ledning kring om det passar för din investeringsstrategi eller inte. Vissa företag lämpar sig för en tillväxtstrategi med högre risk. Dessa företagen gör i regel inte vinst idag och därför har ESG-fonderna inte gått in ännu. Potentialen är mångdubbelt större men därav finns också risken att du kan förlora ditt kapital eller behöva pytsa in mer i nyemissioner om företaget får slut på sitt kapital. Andra företag lämpar sig bättre för värdeinvesteringsstrategier men då måste du fortfarande räkna och göra din hemläxa för att se att du köper företaget till en vettig värdering. 

När det gäller utdelningsinvestering tycker jag tyvärr att det blir allt färre ESG-case helt enkelt eftersom fonderna snabbt dammsuger upp dessa. Utdelningen blir helt enkelt låg, också med överskådlig utdelningstillväxt, helt enkelt eftersom värderingen är uppskruvad. Det är också skälet till att jag i min strategi har valt en tudelad väg. Dels köper jag vanliga utdelningsaktier men med ett bra hållbarhetsarbete. Dels köper jag miljöteknikaktier utifrån ett tillväxttänk som väl i förlängningen egentligen är en utdelningsstrategi. Mitt resonemang är att aktier som Azelio, Climeon och Minesto har potential att på lång sikt (10+ år) bli utdelningsaktier och om de väl börjar betala utdelning kommer direktavkastningen bli högre än vad de ESG-värdecase jag skulle kunna köpa idag har hunnit få ens med utdelningstillväxt.

När det gäller branscher måste man förstå att olika marknader är olika mogna vilket påverkar hur stor konkurrens och tillväxtpotential är. Storskalig vattenkraft byggdes i allt väsentligt ut under 1900-talet. Där är det endast rena värdeinvesteringar som gäller. Vindkraftståget gick egentligen redan för ett decennium sedan. Marknaden är redan förhållandevis mogen och konkurrensen är redan stor. För havsbaserad vindkraft finns dock potential och de företag som tar dominerande marknadspositioner där kan bli vinnare framöver men det är redan flera konkurrerande tekniska lösningar där det inte är givet vem som vinner racet. Också när det gäller solenergi har tåget lämnat perrongen. Det finns redan flera nischmarknader för storskaliga parker respektive små funktionella paneler. Dessutom har priserna sjunkit dramatiskt bland annat till följd av geopolitisk konkurrens vilket gör att marginalerna är lägre idag och därmed lönsamheten. Här behöver man hitta företag som har en nisch som kan ge  moat och det är kanske egentligen mer intressant att titta på underleverantörer eller komplement (som Azelios lagringsteknik) som inte är lika konkurrensutsatt ännu. Samtidigt finns det många andra miljötekniska lösningar som har framtiden för sig. Marina energier som vågkraft, tidvattenkraft, havsströmmar, lagringsteknik och på sikt alger eller saltgradientteknik kan bli framtida nischteknik med särskilda konkurrensfördelar men de måste först pressa priserna till en marknadsmässigt konkurrensmässig nivå (därför jag tror så mycket på Minesto som är en av få med förutsättningar att klara av just det). Stor potential finns även i osexigare tekniker för att effektivisera värmeenergi på ett smartare sätt (till exempel Climeon och Swedish Stirling) och andra energieffektiviserande nischlösningar i stort. Sammanfattningsvis måste du alltså även titta på branschens förutsättningar och företagets förutsättningar att hitta en nisch som ger en unik konkurrensfördel.

ESG-fonder letar i regel efter säkra kort

Förr i tiden innebar en hållbarhetsfond Sverige att man köpte alla aktier på OMX30 förutom SAAB (vapen), Swedish Match (tobak) och möjligen exkluderas aktier som Kopparbergs (alkohol) och liknande. Jag slutade investera i hållbara fonder eftersom jag tyckte att det var trams att betala en förvaltningsavgift på över 1 procent mer än vanliga indexfonder när fonderna på den tiden följde index med enstaka undantag. Som vanligt bör du därför också kritiskt granska förvaltningsavgiften.

Den här tendensen finns fortfarande. Jag följer med stort intresse olika intervjuer i finansmedia med hållbarhetsfondförvaltare och de tittar ofta brett på företag som har ett bevisat hållbarhetsarbete men inte nödvändigtvis bidrar med just miljölösningar som affärsidé. Till exempel hörde jag en intervju där en fondförvaltare talade sig varm för Husqvarnas gräsklippare som var bland de mest miljövänliga i branschen. Absolut inget fel med det och ett kvitto på att Husqvarnas personal gör ett glimrande arbete i sin produktutveckling. Men jag vill hellre investera i miljöteknikföretag som kan göra verklig skillnad med sina tekniska lösningar. Sveriges Radio hade nyligen en granskning om hur våra pensionsfonder bedriver sina hållbarhetsinvesteringar där de till och med investerade i företag som investerade i kolkraft för att de bedömdes ställa om på sikt. Ska medge att jag fortfarande har aktier i EON av samma skäl även om de möjligen åker ur portföljen under året. Men det säger en del om hur brett hållbarhetsbegreppet är.

Om du vill investera i en hållbarhetsfond bör du därför göra dig själv tjänsten att titta på vilka större innehav fonden äger för att få en bild av vilken strategi de har.

En så kallat progressiv global miljöfond tenderar att investera i säkra kort som är marknadsledande miljöteknikföretag i sin nisch såsom First Solar (amerikansk solenergiproducent), Siemens (tyskt industrikonglomerat som bl.a. producerar vindkraftverk), Tomra (norskt företag som bl.a. producerar återvinningsmaskiner för pantflaskor), Vestas (dansk vindkraftverksproducent) eller Xylem (amerikanskt vattenteknikföretag som ursprungligen bygger på svensk vattenteknik). Inget fel med det men precis som när man köper svenska OMX30-aktier betalar man ett förhållandevis högt pris för den här typen av aktier just för att de anses vara relativt säkra kort då företagen redan levererar växande vinst och omsättning. Det finns små nischfonder som är lysande undantag men de är oftast inget för nybörjaren och är man bekväm med den höga risknivån kan man lika gärna plocka ihop sin egen miljöportfölj som jag har valt att göra.

ESG-fondernas regelverk hindrar dem från att investera tidigt i nya miljöteknikföretag

Ironin i det hela är att just därför går inte de stora ESG-fonderna in i de mest spännande miljöteknikaktierna i ett tidigt skede varför den ESG-effekt som det pratas brett om ofta inte har inträffat ännu i den här typen av aktier. Det beror på att fondförvaltarna i regel har konservativa regelverk som hindrar dem från att investera i företag innan vissa minimikrav avseende till exempel vinst eller omsättning är uppnådda. Just att fonder faktiskt inte erbjuder aktier som dessa är ett viktigt skäl till att jag letar efter den här typen av aktier. Inte bara för hävstången som kan komma när institutionellt kapital väl går in i aktien utan också för att jag verkligen vill investera i framtidens smarta miljötekniklösningar, inte främst de mest miljövänliga gräsklipparna eller minst klimatpåverkande stål- eller gruvindustrierna.

Alltså letar jag efter miljöteknikaktier med unika konkurrensfördelar

Det jag främst letar efter är miljöteknikaktier (se flik miljöteknikaktier) och vanliga företag med ett gediget hållbarhetsarbete (se flik hållbara aktier).

I miljöteknikaktier letar jag framförallt efter företag som har någon form av unik konkurrensfördel. Oftast att de tar fram en ny teknisk lösning som kan lösa problem på ett effektivare sätt. Därigenom söker jag efter företag som kan få en slags vallgrav, moat genom den unika tekniska lösningen som oftast inledningsvis är skyddad av patent. Det innebär i sin tur att företagets tillväxtresa kan bli brant när den väl tar fart.

För att ge några konkreta exempel från de aktier jag har fokuserat på under 2020:

• Azelio har en i sitt marknadssegment unik och kostnadseffektiv teknik för kort energilagring.
• Climeon har potential att bli marknadens mest kostnadseffektiva aktör inom värmeenergilösningar och kan verka i lägre temperaturfönster än vad som tidigare har varit möjligt.
• Minesto har en unik teknisk lösning (flyga drake-principen) för marin energi ur tidvatten och havsströmmar som genom sin väsentligt lägre vikt och därav väsentligt billigare installation och underhåll kan nå en mycket konkurrenskraftig prisnivå.
• Soltechs integrerade solpaneler må i sig inte vara unika men de är längst fram på marknaden när det gäller såväl effektivitet som design.

Samtidigt har den här typen av aktier en hög risk och stor volatilitet just eftersom de fortfarande är i ett skede där de har begränsade intäkter, låg omsättning och oftast ingen vinst. Därav finns ingen garanti att företagen lyckas helt enkelt eftersom de kan få slut på kapital med tiden.

Men det är ändå en väsentlig skillnad i tillväxtpotential jämfört med att köpa aktier i till exempel en vindkraftsprojektör som konkurrerar med andra vindkraftsprojektörer och egentligen inte har någon annan konkurrensfördel än sin marknadsposition och företagets mänskliga kapital relativt konkurrenternas. 

Men också utdelningsaktier i vanliga företag med ett bra hållbarhetsarbete

I hållbara aktier vill jag, utöver en sund grundverksamhet med ökande vinst och omsättning, att företaget ska ha ett gediget och seriöst hållbarhetsarbete. I flera av de fall jag har studerat i mer detalj har det visat sig att företagen identifierar effektiviserings- och besparingsmöjligheter genom sitt hållbarhetsarbete. Jag tycker därför att det är barnsligt att avfärda ESG som grupp (för att inte säga ungdomsförbundsnivå). Gör dig själv en tjänst och läs istället hållbarhetsrapporterna i de aktier du har i portföljen. Jag lovar att du kommer få en bredare, fördjupad och mer nyanserad bild av företagen. Som med allt annat kommer du hitta några guldkorn där du tycker att det de gör är kanon och smart medan du i andra fall möjligen kommer reta dig på fokus på några områden. Men att avfärda det seriösa arbete företagen gör är trams.

OBS! Som vanligt ska detta inlägg inte läsas som finansiell rekommendation eller rådgivning. Som alltid försöker jag genom mina inlägg uppmuntra er läsare att, precis som jag själv gör, läsa på om företagen, sektorerna de verkar i, läsa företagets årsredovisningar, kvartalsrapporter och hållbarhetsrapporter samt inte minst räkna på vad som är en rimlig värdering är utifrån dessa parametrar och därigenom uppskatta vilken potential företaget har på sikt. Jag tror inte på stories som det så populärt heter nuförtiden för det är verkligen som en av mina stora investeringsförebilder László Szombatfalvy säger: 90 procent av aktievärderingen är svett och tårar eftersom det handlar om att räkna ut den mest sannolika framtiden för företaget men en bra affär kan man räkna ut i huvudet utan att använda räknesnurra. Det gäller också ESG.

Exit Soltech

Igår valde jag att göra exit i Soltech Energy. Det var ursprungligen en av de miljöteknikaktier jag hade tänkt skriva om på bloggen men allt eftersom jag läste in mig på företaget, dess styrkor och potential uppstod också en rad frågetecken längs vägen. Jag väljer därför att istället dela med mig av några av mina anteckningar och tankar om aktien när jag har gått ur position.

Det finns företagsspecifika skäl till mitt beslut men det är i lika stor grad en övning i alternativkostnad.

Jag ska inledningsvis också medge att jag den här gången inte presenterar konkreta beräkningar. Jag har inför mitt beslut räknat på egen hand och det finns flera professionella analyser som kommer till olika slutsatser att ta rygg på, bland annat Aktiespararnas Analysguidens analyser på uppdrag av Soltech. Den senaste från november (länk) presenterar en riktkurs i intervallet 21-27 kronor. Man ska samtidigt vara medveten om att Soltech och deras dotterbolag har fått en del orders sedan dess vilka ökar omsättningen och intäkterna. Som jag ser det är en del av dessa orders delvis redan inprisade i de uppköpta företagens löpande omsättning och orderbok. Samtidigt är det tvivelsutan så att de motiverar ett något högre intervall än i tidigare professionella analyser. Jag presenterar som sagt ingen revidering eller kommentar till de professionella analyserna men för den som vill är det förstås enkelt att själv göra sig besväret att räkna. Slutsatsen jag landade i var att en ökning av börsvärdet med över 50 procent jämfört med nämnda analys för mindre än två månader sedan är att hoppas på mycket men den slutsatsen behöver inte vara korrekt.

Solenergi är en mogen och konkurrensutsatt bransch

Man ska vara medveten om att solenergi redan är en relativt mogen men i synnerhet en starkt konkurrensutsatt bransch där det redan finns större aktörer i Europa, USA och Kina. Därför är Soltech sannolikt inte ett företag som kan uppnå den moat eller vallgrav som investerare ofta söker i långsiktiga innehav. Det är en väsentlig skillnad jämfört med mina större innehav i Azelio och Minesto där bägge företagen har potential att uppnå en oligopolposition på längre sikt och i kraft av unik patentskyddad teknik en monopolställning i det kortare perspektivet.

Integrerade solpaneler företagets verkliga konkurrensfördel

Det jag särskilt fastnade för med Soltech när jag gick in i aktien är de integrerade lösningarna. Soltech har utvecklat lösningar för att integrera solenergi i tak och väggpaneler. Dessa är förvisso mindre effektiva än traditionella solpaneler och därför också något dyrare. Men man kan här hitta en särskild nisch för fastighetsägare som lägger om tak eller vägg/balkong och vill integrera solenergilösningar i renoveringen. Det är smart och har framtiden för sig. Vi ser också att tillväxten i försäljningen av sådana lösningar ökade under 2019, förvisso från en låg nivå. Det kanske inte räcker till en moat då det finns konkurrenter, t.ex. svenska Midsummer, men väl till ett försprång på nischmarknaden och stark position på huvudmarknader. 

Här skulle Soltech också kunna använda sina många uppköp för att få konkurrensfördelar på den svenska marknaden. Samtidigt är den svenska marknaden inte särskilt stor eller lönsam och på mer etablerade marknader är det inte självklart att Soltech lyckas slå sig in. Men framförallt bidrar de integrerade solpanelerna i en alltför blygsam utsträckning till intäkterna som istället finns på andra områden.

Tillväxt genom förvärv

Soltech växer genom framförallt genom förvärv av mindre solenergi-, tak- och fasadföretag. En imponerande rad sådana uppköp har också gjorts under 2020, inte minst sedan emissionen. I det avseendet kanske man högst förenklat kan kalla Soltech ett investmentbolag inom solenergilösningar för tak och paneler. Det gör dem samtidigt förhållandevis beroende av kompetens och kundbas hos de företag man förvärvar. Å andra sidan har många av dessa förvärvade företag en sedan lång tid tillbaka vinstdrivande verksamhet vilket gör att Soltechs omsättning och potentiella framtida vinst ökar med förvärven. Stordriftsfördelarna på den svenska marknaden bör effektivisera verksamheten vilket bör leda till ökad vinst för alla inblandade.

Det starka behovet av intäkter från Advanced SolTech är en risk

Soltechs största intäktskälla i nuläget är de långa avtalen på den kinesiska marknaden genom dotterbolaget Advanced Soltech AB som ägs till 51 procent av Soltech. Resterande 49 procent ägs av Advanced Solar Power Hangzhou Inc. (ASP). Det finns en potentiell intressekonflikt i den inte helt okomplicerade ägarstrukturen och risk vilket gör företaget sårbart. Förvisso är avtalen långa men inhemska aktörer kan komma att erbjuda liknande produkter i framtiden samtidigt som det finns valutarisk och en inte obetydlig politisk risk. Jag bedömer därför att det finns risker kopplade till särnoteringen av Advanced Soltech om den skulle gå till på ett sådant sätt att SolTech förlorar sin majoritetsposition.

Ledningen?

Förra styrelseordföranden Frederic Telander, som fortfarande är storägare, har kontinuerligt sålt av aktier. Också VD Stefan Ölander sålde ett mindre antal aktier motsvarande 3 procent av innehavet i december. Som skäl uppgavs fastighetsrenovering och vi alla behöver ibland sälja aktier för att få loss pengar till annat men likväl är det en betydande insiderförsäljning. Tidigare i år valdes Anna Kinberg-Batra till ny styrelseordförande. Hon har dock nyligen ökat sitt aktieinnehav med cirka 8 000 aktier (cirka 250 000 kronor). Jag är generellt skeptisk till politiker i företag jag äger eftersom de sällan har särskilt mycket branschspecifik erfarenhet utanför politiken och tenderar att plockas in som galjonsfigurer. Det är onekligen ironiskt när en politiker som har prioriterat kärnkraft framför förnybar energi i sin politiska gärning nu får en styrelsepost för att verka för att hennes tidigare kollegor ska ändra på hennes tidigare politiska inriktning (noterar samtidigt att jag inte betvivlar att Kinberg-Batra är kompetent i själva ordföranderollen och jag håller för övrigt helt med Kinberg-Batra om att det är fånigt att ställa kärnkraft och förnybar energi mot varandra, val av energikällor handlar om funktion och lokala förutsättningar, det finns aldrig en universallösning). Utan att lägga någon partipolitisk värdering i det och bortom ämnet för blogginlägget har jag aldrig förstått mig på varför svensk höger som ideologiskt vill värna individens frihet och självbestämmande inte verkar för att göra det enklare för individer att själva renovera sina bostäder så att de i högre utsträckning kan investera i sina egen energiförsörjning. Obegripligt.

Styrelsesammansättningen består alltså av VD med företrädesvis bakgrund som kommunikatör, f.d. VD Telander, en f.d. politiker och ytterligare en kommunikatör. Jag är sammantaget inte överdrivet imponerad och hade gärna sett en person med teknisk kompetens och en person med ytterligare beprövad företagsledningskompetens också. Den största tillgången torde vara innovationschefen Anna Svensson som har utvecklat de funktionella, smarta och estetiska soltak- och panellösningarna. Sammantaget blir Soltech som jag ser det därför väl beroende av den kompetens man köper upp i panel- och takföretagen.

Alternativkostnaden

En skillnad mot Azelio och Minesto är att Soltech redan idag är ett förhållandevis etablerat företag och, även om de idag inte gör någon vinst, har fått in Erik Selin som betydande ägare och att ett börsvärde på 2,5 miljarder kronor i sig inte är avskräckande högt, kan jag ändå inte komma ifrån att jag tycker att marknaden har prisat in väl stora framgångar som också ska levereras. Man kan förvisso invända att den stora efterfrågan från institutionella investerare säkert kan driva upp kursen ytterligare precis som har skett i norska Tomra och danska Vestas men de företagen presenterar också en stabil ökande vinst år efter år.

Förvisso har Soltech avtal om 1 000 MW producerad el till och med 2024 och naturligtvis kommer de större intäkterna falla in i slutet av projektcykeln när kostnaderna är tagna. Värt att notera är att intäkterna på Advanced Soltechs marknad inte kommer från försäljning av solpanelerna utan från att kunden betalar för elektriciteten som produceras då denna förbinder sig till ett tjugoårigt avtal. I den affärsmodellen föredrar jag Climeons lösning där Climeon sannolikt har högre intäkt per producerad kWh på sina bägge asiatiska marknader där elpriserna är ovanligt höga (ungefär dubbelt så högt i Japan).

Solenergi är ett etablerat energislag där konkurrensen är hög varför intäkterna inte är högre än för företag som Azelio och Minesto när de väl får intäkter. De senare har förvisso bara avtal om en femtedel av Soltechs nuvarande orderbok inom räckhåll men å andra sidan också långt större potential. Azelio har intresseförfrågningar som fyra gånger överstiger Soltechs nuvarande avtal och Minesto har potential att på tio års sikt årligen producera vad Soltech har avtal om till 2024. Eftersom de senare företagen i sämsta fall har en stark oligopolposition på marknaden och initialt en monopolposition i skydd av patent på unika tekniska lösningar bedömer jag helt enkelt att deras förutsättningar att växa är större på sikt.

Förvisso hade jag tänkt mig att behålla Soltechaktierna också på längre sikt men det andra skälet till att jag säljer är just alternativkostnaden. Jag tror helt enkelt att uppsidan i Minesto är större på lång sikt och frigör genom försäljningen utrymme att lösa in ytterligare 2 500 teckningsoptioner. Jag tror nämligen att det gagnar mig mer i det långa loppet. Försäljningen bidrar i sin tur till att minska portföljens belåning som nu är nere på 12,2 procent jämfört med 14 procent vid årsskiftet. Det ger i sin tur lägre ränteutgifter.

Med facit i hand hade jag kunnat få ut ytterligare en tusenlapp eller två på försäljningen och kanske rusar kursen vidare kommande veckor. Vem vet. Jag tyckte att det här var ett fullt rimligt tillfälle att kliva av när jag kan realisera en vinst på 100 procent på mindre än 18 månader. Mycket har hänt på senare tid i Soltech med nämnda uppköp och en uppvärdering av aktien var rimlig. Men jag kan inte komma ifrån att jag inte tycker att enbart nyheten att Joe Biden och demokraterna får en stark möjlighet att genomföra sin gröna omställning gagnar just Soltech och en uppvärdering av börsvärdet med 50 procent verkar inte rimligt.

Jag hade umgåtts med tanken en tid att sälja innehavet för att lösa in Minestooptioner och när det så plötsligt uppvärderas så mycket tog jag tillvarata tillfället som uppstod. Kan tänka mig att kliva på Soltech igen i framtiden men nu vill jag se hur särnoteringen av Advanced Soltech löper i praktiken samt se lite konkreta resultat av det senare årets många affärer. Jag är medveten om att jag i så fall kan behöva köpa tillbaka dyrare men som sagt alternativkostnad. Soltech har gått upp med över 60 procent på en månad samtidigt som Minesto när teknikverifieringen kommande veckor borde avslutas rimligen bör passera nivåer över 30 kronor per aktie igen. Jag tror helt enkelt att uppsidan i Minesto är större än i Soltech.

OBS! Blogginlägg ska aldrig läsas som finansiell rådgivning eller rekommendation. Gör alltid din egen analys och du är själv alltid ansvarig för dina investeringsbeslut. Det här är ingen analys av Soltech utan en slags dagboksanteckningar där jag delar med mig av mina tankar. Hänvisar till professionella och genomarbetade analyser av Soltech och räkna själv på ditt case.

Även om jag strävar efter att förhålla mig så objektiv som möjligt är det här ett inlägg där jag reflekterar över en aktie jag säljer. Den som djupanalyserar de uppköpta företagen kan mycket väl landa i en helt annan slutsats än mig. Jag kan själv också komma att återköpa aktien i framtiden beroende på vilken information som är tillgänglig om företagets verksamhet vid den tidpunkten.

Azelio

Följer upp min serie om miljöteknikaktier med att titta närmare på Azelio. De här inläggen tar lite mer tid att skriva än jag hade hoppats men det får vara så eftersom jag vill göra dem någorlunda ordentligt. Det här är trots allt en hobbyblogg som jag skriver på min fritid. God läsning!

Varning utfärdas! Azelio gör i nuläget ingen vinst och kommer genomföra en nyemission senare i år för att ta in ytterligare kapital. Det innebär att Azelio är en aktie förenad med hög risk. Det finns ingen garanti för att företagets kommersialisering och tekniska lösning kommer lyckas och du löper risk att förlora kapital. Detta inlägg ska inte läsas som finansiell rådgivning eller rekommendation. Det är endast en sammanställning och reflektion över befintliga analyser och den information som företaget har publicerat. Jag äger aktier långsiktigt i Azelio och även om jag i detta inlägg granskar aktien kritiskt är mitt perspektiv till syvende och sist ändå aktieägarens. Gör därför alltid din egen analys.  

All information i inlägget är hämtat företrädesvis från den information Azelio själva har gått ut med på sin hemsida, i rapporter, pressmeddelanden och presentationer/intervjuer. Inlägget ska inte läsas som finansiell rekommendation eller rådgivning. Du är ansvarig för dina investeringar. Azelio gör idag ingen vinst och är en aktie med hög risk där du riskerar att förlora kapital.

Azelios affärsidé är att leverera produkter för energilagring under kort tid. Tekniken kan i teorin lagra energi i upp till en månad men funktionen är att förnybara energikällor, i första hand solenergi men även bland annat vindkraft, med hjälp av lagringstekniken ska kunna erbjuda energi när den efterfrågas under dygnet. Solenergi som produceras under dagen kan då alltså lagras för att konsumeras under kvällen. Enklast beskrivet fungerar det som en stor termos. Själva tekniken beskriver Azelio mer pedagogiskt än mig på deras hemsida varför jag hänvisar dit och till deras investerarpresentationer hos Redeye (länk) och Aktiespararna (länk). Precis som för Minesto är tanken att Azelio i sin affärsmodell ska rikta sig mot projektbolag som i sin tur säljer Azelios lösning vidare till slutkund. Där har man en upparbetad kontakt med Masdar i Förenade Arabemiraten.

Pareto har satt en riktkurs på 30 kronor per aktie för Azelio (länk) på 12 månaders sikt och Carnegie satte i maj en riktkurs på 13,50 kronor per aktie.

Fungerar tekniken?

En grundläggande fråga i miljöteknikaktier är: fungerar tekniken? Den inbegriper inte bara att tekniken fungerar utan också att den levererar en tillräcklig effektivitet på ett kostnadseffektivt sätt.

Azelio genomför just nu en teknikverifiering som har blivit lite mer komplicerad än initialt till följd av COVID-19-reserestriktionerna. Ursprungligen var tanken att verifiering skulle ske vid pilotanläggningen i Marocko som invigdes tidigare i år. Nu görs de första testerna på en anläggning i Sverige och vissa moment kan göras i Förenade Arabemiraten. Teknikverifieringen är av uppenbara skäl viktig men skulle även ge möjlighet till banklån vilket minskar utspädning av aktien.

Azelio har också gått ut offensivt och det har talats om en verkningsgrad på 90 procent vilket är anmärkningsvärt högt varför verifieringen blir viktig för mitt långsiktiga ställningstagande.

En varningsflagga var en brand med rökutveckling i testanläggningen i Åmål. Det visade sig vara en mindre glödbrand från läckt natrium som företaget uppger inte är hänförlig till Azelios teknik men det belyser ändå att det är en teknisk lösning som inte är utan risk. Det belyser ändå att Azelios lösning inte är utan teknikrisk vilket man bör ha respekt för.

Låg LCOE - men kom ihåg att kunden betalar för både kraftverket och lagringslösningen

När jag investerar i aktier relaterade till förnybar energi är levelized cost of energy (LCOE) det mest avgörande nyckeltalet. Det mäter hur stor producerad energikostnad blir över hela produktens livslängd. Azelio har tidigare uppgivit en LCOE på 93 EUR/MWh 2021 som förväntas sjunka till 63 EUR/MWh 2025 och därefter 44 EUR/MWh 2030. Det senare är, som jag har beskrivit i mina tidigare inlägg om Minesto, en LCOE som är fullt konkurrenskraftig på marknadsmässiga grunder.

En väsentlig invändning jag har här är att man måste förstå att investeraren ska betala för både själva själva kraftverket och Azelios lagringsteknik. I tillägg till Azelios uppgivna LCOE betalar alltså energiproducenten även LCOE för själva solenergilösningen. LCOE för solenergi har sjunkit markant på senare tid och understiger idag till exempel 40 EUR/MWh på den tyska marknaden. Det innebär dock by default att Azelios produkt kommer bli dyrare och förutsätter att investerare är beredda att betala extra för ett jämnare och mer förutsägbart energiflöde. Givet att solenergi är förhållandevis billigt bör de vara det om Azelio kommer ned i de lägre nivåerna av sin LCOE-potential. Som företaget påpekar finns många reservaggregat drivna på fossila bränslen som diesel i de regioner där Azelio verkar. Dessa har en lägre investeringskostnad men är inte speciellt billiga i drift. Har själv bott på platser där sådana lösningar används och de är inte optimala men de garanterar att man alltid har tillgång till el. Därtill rör de första projekten kunder som redan har solenergiparken på plats.
Man kan konstatera att Azelio, genom sina kunder, under det kommande decenniet därför behöver rikta in sig på nischlösningar där dyrare lagringssubstitut idag behövs och Azelio erbjuder en mer prisvärd och effektiv lösning. Den goda nyheten är dock att de platser där det finns förutsättningar för storskaliga solenergianläggningar inte sällan är i ökenområden där det är förhållandevis billigt att smälla upp en effektiv solenergipark men samtidigt jämförelsevis dyrt att frakta dit till exempel dieseldrivna reservaggregat. Jag tror därför inte att detta i sig hämmar Azelio det kommande decenniet men man bör vara medveten om att det utgör en tydlig avgränsning av marknaden. Lägre LCOE för solenergi och Azelios produkt efter 2030 kan säkert bredda marknaden ytterligare på sikt.

Förutsättningar för massproduktion redan nästa år

Azelio uppger att de har en kapacitet att producera 35 000 stirlingmotorer årligen från och med år 2024 vilket innebär att man i allt väsentligt redan är långt framme för massproduktion. Azelio planerar att starta kommersiell installation under det sista kvartalet i år och massproduktion i Uddevalla under det tredje kvartalet 2021, i en fabrik som köpts loss från Volvo där man kan dra nytta av att stirlingmotorn produceras och monteras på sätt som liknar bilmotorer. Azelio har i liten skala redan idag producerat stirlingmotorer till tidigare mindre projekt men 2021 ska Azelio ha kapacitet att producera 1 500 stirlingmotorer och 2022 minst 5 000 stirlingmotorer. Tidsplanen försköts dock med ett kvartal enligt ovan till följd av COVID-19 och reserestriktioner. Oavsett är det positivt att det finns en tydlig plan för snabb och effektiv massproduktion för att svara upp mot efterfrågan. Det skapar förutsättningar för Azelio att bygga ett positivt kassaflöde i en snar framtid.

Anmärkningsvärt stor efterfrågan! Men hur konkret är den egentligen?

Att det finns ett principiellt intresse och behov för produkten är tydligt. I bokslutet i februari uppgav Azelio avsiktsförklaringar att installera motsvarande 184 MW. När det gäller intresseförfrågningar uppskattar Azelio dessa till 3 900 MW till ett ordervärde om 170 miljarder kronor. Det är anmärkningsvärt mycket. Den stora frågan är om företaget klarar att omsätta detta intresse i konkreta order och fullt ut betalande kunder?

Avsiktsförklaringar är i sig aldrig negativt men man ska komma ihåg att de inte nödvändigtvis betyder mer än att företaget och potentiell kund har varit i kontrakt och att någon sorts ömsesidigt intresse finns. Eco Wave Power är tyvärr ett exempel på hur lättvindigt man kan skaffa avsiktsförklaringar och att det inte nödvändigtvis innebär konkreta pengar och projekt i närtid. Jämför samtidigt med Minestos mer konkreta avtal med SEV på Färöarna som också rent juridiskt innebär installation förbundet med kostnadsåtaganden om företaget levererar vad som har utlovats. I Azelios fall har man spaltat upp konkreta installationsmål i avsiktsförklaringarna men det är inte detsamma som en konkret order. Samtidigt ligger det i sakens natur att Azelio avvaktar juridiskt bindande avtal intill dess att massproduktion påbörjas nästa år.

Azelios kunder är återförsäljare av tekniska lösningar till slutkund. Det är inte självklart att dessa är kapitalstarka nog att ta in produkten utan att i sin tur sälja den vidare till en större kund och det vet vi i några fall ännu inte om de har tillräckliga garantier för att göra. En lynchspaning på funktionell spanska ger inte en alltför övertygande bild av de bägge kunderna i Chile och Mexico. Mexicanska CITRUS JMK S.A DE C.V gör förvisso reklam för Azelios lösning i sin spanska produktkatalog men har en minst sagt spretig verksamhet där det inte är självklart hur stor orderbok de har på potentiella projekt där Azelios teknik passar in. Chilenska Industria Mecánica VOGT S.A. levererar främst pumplösningar till gruvindustrin och för en lekman är det inte uppenbart hur Azelios produkt passar in i deras produktutbud. Företaget har också en förhållandevis blygsamt kontor på en adress utanför Santiagos affärsdistrikt. Det reser vissa frågetecken hos mig kring hur seriöst intresset är och hur kapitalstarka kunderna är, och inte minst de kunder som de i sin tur säljer vidare produkten till.

Jag väljer ändå att se det som en positiv indikation om ett konkret intresse att investera 10 MW i Chile vilket kan skalas upp ytterligare efter de första fem åren. Tidsplanen var ursprungligen 50 kW  Q1 2021, 100 kW Q3 2021, 2 MW 2022, 3 MW 2023 och 5 MW 2024. Det innebär att det tar ett par år innan väsentliga intäkter från Chileprojektet syns på kontot, förmodligen tidigast 2022.

I Mexicoprojektet är planen att installera 20 MW (150 kW 2021, 3 MW 2022, 6 MW 2023, 11 MW 2024). Efter att ha kollat upp CITRUS JMK S.A DE C.V är det fortfarande en aning vagt hur projekten ska användas rent konkret då verksamheten är rätt spretig.

De senare bägge avtalen med med amerikanska Trimarks (45 MW) och ALEC Energy (49 MW 2025) i Förenade Arabemiraten verkar ytligt sett seriösare. Jag har dock följt solenergisektorn länge nog för att veta att den är starkt konkurrensutsatt och har sett projektföretag hamna i svårigheter tidigare. Totalt sett ger de fyra projekten en potentiell orderbok på 115 MW till vilken projektet i Marocko ska läggas till.

När det gäller Azelios bredare förfrågningar bör noteras att flera potentiella kunder befinner sig i länder där projektrisken är väsentligt högre.

Min sammanfattning är att det är positivt att det finns ett starkt konkret intresse för Azelios produkter men samtidigt är jag något försiktig kring att sätta likhetstecken mellan intresse och konkret order som ger pengar in och kassaflöde. Där är vi inte ännu.

Uttalat kapitalbehov - räkna med utspädning och emission

Azelio har en väsentlig burn rate där kostnaderna steg till 80,8 miljoner kronor (MSEK) under det gångna kvartalet. Företaget kommer därför sannolikt behöva göra en nyemission senare i år, vilket deras VD öppet medger. Eklind uppskattar att ytterligare 300 MSEK kommer behövas varav hälften förväntas genom lån och bidrag. Den summan reviderades i juni upp till 375 MSEK till följd av förseningen på grund av COVID-19, varav förhoppningen är att ungefär hälften av kapitalbehovet tas in genom emissionen och den andra hälften genom andra lösningar såsom lån. Detta finansieringsbehov till hösten påtalas också i revisionsrapporten. VD hävdar att detta kapitaltillskott ska räcka intill att Azelio når positivt kassaflöde 2022.

En sådan emission behöver inte vara av ondo eftersom det kan påskynda en övergång till kommersialisering genom att finansiera massproduktionsanläggningar. Däremot bör man som investerare ta höjd för att man ska vara beredd att betala ytterligare en gång för att få del av eventuella framtida vinster utan utspädning. Emissionen utgör ett osäkerhetsmoment för aktiekursen eftersom det vid emissioner är det brukligt att kursen på kort sikt faller ned till emissionskursen, som ofta är förmånligare än aktiekurs över tid då de långsiktiga aktieägarna brukar ges en viss rabatt mot att de går in med mer kapital.

Eftersom aktiekursen nu har ökat till cirka 20 kronor per aktie och vi har strax över 90 miljoner aktier skulle det behövas en utspädning omkring 1:5, det vill säga en ny aktie för varje fem aktier man äger, om vi antar att emissionen ensam inbringar 375 MSEK. Samtidigt har VD sagt att man förväntar sig att få in ungefär halva kapitalet genom lån men vi bör också räkna med att emissionskursen som brukligt ger en viss kursrabatt till befintliga aktieägare. Därför tror jag snarare att vi kommer få se en emission i trakterna 1:8-1:9, det vill säga en ny aktie för varje åtta-nio aktier man äger. Det är en lägre utspädning än den 1:3-1:6 som jag initialt förväntade mig. Du bör dock vara medveten om att du ska vara beredd att betala minst 10-20 procent av ditt befintliga innehavs värde ytterligare en gång i en kommande emission och det ganska snart. Det här förstås en grovt förenklad uppskattning för att få en ungefärlig bild av hur stor utspädningen blir. Aktien kan lika gärna stå i 10 kronor som 30 kronor när emissionen utlyses vilket naturligtvis påverkar vilken teckningskurs som kommer sättas för att uppnå kapitalbehovet, det vet vi inte idag.

Intäkter svåra att uppskatta

Det är inte känt, såvitt jag kan bedöma, hur stora intäkter Azelio kommer få per installerad MW. Azelio uppskattar dock att deras intresseförfrågningar om 3 900 MW har ett potentiellt ordervärde om 170 miljarder kronor. Det skulle ge ett ordervärde på 43,5 miljoner kronor per installerad MW. Jag har också sett uppskattningar i spannet 50-60 miljoner kronor per installerad MW. Jag tycker att detta låter anmärkningsvärt högt.

Noterbart är det en 1,5-3 gånger mer än vad Minesto uppskattas sälja sina DG500-1000-kraftverk för per installerad MW. Det är därmed också mer än de cirka 12-25 miljoner kronor som ett vindkraftverk grovt räknat kostar att köpa per MW. I bägge de fallen erbjuds kraftverk direkt medan Azelio erbjuder en lagringslösning i tillägg till befintligt kraftverk. Samtidigt inkluderar ordervärdet antagligen även långsiktiga värden genom underhåll, uppgradering samt försäljning av reservdelar.

I ett exempel tidigare i vår uppger Azelio en mer precis produktionskostnad på 697 000 EUR för 5 MW installerad kapacitet vilket motsvarar en produktionskostnad i spannet 1-1,5 miljoner kronor per MW installerad kapacitet. Detta case inkluderar andra kringkostnader och implicerar också en köpkostnad eftersom man kan räkna bakifrån på hur snabbt kunden kan räkna hem sin investering. Därför tycker jag att det vore mer rimligt att anta att Azelios intäkt per installerad MW är väsentligt lägre, antagligen lägre än i exemplen Minesto och Vestas.

Pareto uppskattar i sin analys att Azelio kommer ha intäkter motsvarande 632 MSEK 2021, 2 842 MSEK 2022 och 7 847 MSEK 2023. EBIT uppskattar de till 309 för 2022 och 1 265 för 2023. Då verkar Pareto också ha diskonterat in 30 procent lägre försäljning än vad Azelio uppskattar att de har produktionskapacitet till vilket ger en större realism i prognosen. Det täcker uppenbart de nuvarande kostnaderna men vi ska alltså igenom en stor kostnad för att sätta igång massproduktion. Även om fabriken finns på plats kommer anpassningar behöva göra, personal behöver anställas och utbildas, material ska beställas och transporteras.

Ska man ge sig på någon sorts överslagsräkning är det tydligt att företaget behöver installera åtminstone bortom 10 MW innan det går med vinst, antagligen långt mer än så. Samtidigt är Azelio i ungefär samma skede som Minesto där man just nu har höga kostnader associerade med produktverifiering och behöver ta större kostnader i de första kritiska projekten. När massproduktion är igång och företaget säljer direkt till en projektutvecklare är det rimligt att anta att kostnad per producerad enhet minskar väsentligt. Den viktigaste kvarstående pusselbiten för mig är hur som helt att få en tydligare bild kring intäkt per installerad MW innan jag överväger att ta en större position. Det enda jag kan konstatera är att de olika bedömningar om intäkt per modul eller installerad MW som jag har tagit del av spretar ganska mycket vilket är den största anledningen till att jag väljer att vara en aning försiktig. Jag tror helt enkelt att det finns en risk att intäkter och lönsamhet överskattas.

Risk för konkurrens

På osäkerhetssidan är frågan hur pass långt försprång Azelio har? Stirlingmotorer är i sig en beprövad teknik, jag äger också det andra Göteborgsbolaget Swedish Stirling som använder en snarlik teknik för andra energieffektiviseringslösningar.

Som alltid när det gäller marknadsdefinitioner och konkurrens behöver denna definieras. Jag väljer att se det på två sätt: både brett och snävt.

Ur en bred marknadsdefinition konkurrerar Azelio med samtliga energilagringslösningar inklusive substitut som diesellagring. Här bygger Azelios konkurrensfördel därför på att de i sin nisch kan erbjuda mer kostnadseffektiva lösningar vilket ska vara fallet för mindre anläggningar. När det gäller större anläggningar finns det redan idag konkurrenter men deras lösningar förefaller inte vara kostnadseffektiva i mindre skala för anläggningar där Azelio har en tydlig nisch.

Nischmarknaden är således små- och medelstora anläggningar på 20-200 MW för kort lagring över dygnet. Här kan Azelio uppnå en mycket stark marknadsposition i kraft av en förmodat långt kostnadseffektivare lösning än substituten. Azelio kan förvisso lagra längre och bygga större anläggningar men det är klokt att rikta in sig på nischmarknaden där konkurrensfördelen är som störst. Samtidigt är det inte självklart att Azelio får en moat på sin teknik då konkurrenter lär dyka upp och ta marknadsandelar. Patentskyddet är inte heller heltäckande (själva stirlingmotorn är en beprövad teknik där det snarare är aluminiumlagringen som är nymodigheten) varför det blir viktigt att snabbt kommersialisera produkten så att man framöver kan konkurrera genom uppnådda stordriftsfördelar och redan upparbetade kundrelationer för återförsäljning och underhåll.

Givet den stora teoretiska marknaden bedömer jag ändå att Azelio begränsas mer av sin produktionskapacitet de kommande tio åren än eventuella konkurrenter som ger sig in på marknaden. Dessa kommer naturligtvis möta samma utmaningar i att skala upp produktion innan de kan ta marknadsandelar. Samtidigt är det viktigt att förstå att Azelio verkar på en högt konkurrentutsatt marknad för energilagringslösningar. Caset bygger på att Azelio verkligen blir väsentligt billigare i sin nisch avseende lagringstid och storlek och hinner etablera en oligopolposition.

Stabil ägarbild

Ägarbilden är god. VD Eklind äger 33 000 aktier och mer än 5 miljoner teckningsoptioner. Såväl ledningen som styrelsen äger antingen ett högre antal aktier eller ett högre antal teckningsoptioner vilket ger dem sunda långsiktiga incitament. Störst ägare med 19 procent av aktierna är Blue Marlin AB, genom styrelseledamoten Kent Janér som äger över 11 miljoner aktier och ett par hundra tusen teckningsoptioner. Den enda andra större ägaren är Lundinfamiljens Back in Black Capital Ltd med cirka 7 procent av aktierna. Assa Abloys tidigare VD Bo Dankis är styrelseordförande (sedan 2011) med över 300 000 aktier och nära en miljon teckningsoptioner. Noterbart är att SBBs VD Ilja Batljan äger 3,6 procent av aktierna och tidigare finansministern Per Nuder innehar en styrelsepost med cirka 300 000 aktier och teckningsoptioner vardera. Utan att lägga någon partipolitisk värdering i det brukar jag inte se politiska storägare eller styrelseledamoter som en styrka, tvärtom. De har i regel sämre koll på teknik och investering och är tyvärr ofta lättare att locka till sig.

Samtidigt har VD Eklind en komplicerad historia från Morphic, som han lämnade med fallskärm efter ett bråk med styrelsen. Uppgifterna går isär om vad som egentligen hände där optimisten menar att Eklind uppdagade haveriet i Morphic och fick lämna för att detta påtalades. Pessimisten menar att han var involverad varför denne ser en risk för upprepning i Azelio. Morphic var sin tids Powercell som skulle revolutionera bränslecellstekniken men så blev det inte. Samtidigt är det tvivelsutan så att Eklind har en mångårig kompetens inom energilösningssektorn och ett starkt personligt engagemang som gör honom till en högst relevant VD.

Precis som för Minesto bör man också beakta uppköpsrisken, att en större aktör kan komma att köpa upp företaget innan aktien är i närheten av att realisera sin långsiktiga potential. Ägarbilden är ändå såpass koncentrerad till ledning och svenska investerare att risken för att behöva acceptera lågt prissatta uppköp alltför tidigt är liten med mindre än att ledningen själva ser att de får ett rimligt bud.

Jag tycker även att Azelio är aningen ojämna och tveksamma i sin kommunikation. Presentationerna från VD Eklind är bra, likaså pressmeddelanden men där bortom ifrågasätter jag hur man väljer att nå ut. Tycker samtidigt att Azelio har utvecklat sin kommunikation de senaste månaderna.

En potentiell tiodubblare men inte utan tydliga risker

Uppsidan är uppenbar. Om Azelio verkligen lyckas realisera ett potentiellt intresse värt 170 miljarder kronor i konkreta orders de kommande tio åren, det vill säga förfrågningar som Azelio har följt upp där de bedömer att det finns förutsättningar för att installera sin teknik (VD Jonas Eklind nämner ofta skämtsamt att projektförfrågningar i norra Finland och projekt i länder där de inte skulle våga arbeta har exkluderats ur den här summan). Utslaget över en tioårsperiod blir det 17 miljarder kronor per år i genomsnitt. Det kan jämföras mot dagens börsvärde på 1-2 miljarder kronor. Det finns därför en rimlighet i antagandet att Azelio har potential att bli en tiodubblare.

Men det finns förstås också tydliga risker som måste övervinnas först. Teknikverifieringen måste genomföras framgångsrikt för att möjliggöra banklån för snabb massproduktion och uppskalning. Det stora intresset ska också omsättas i konkreta order där tekniken fungerar som den ska och samtidigt installeras i ett tempo som svarar upp mot efterfrågan efter att en lyckad massproduktion har tagit fart. Huvudskälet till att jag ännu är lite försiktig är att jag avvaktar teknikverifieringen samtidigt som vi redan vet att en ytterligare emission för att finansiera fabriksproduktionen kommer de kommande tolv månaderna. Eftersom jag redan har vikt av mycket av mina insättningar i år i att lösa in teckningsoptioner i Minesto vill jag därför vara säker på att jag har råd att betala lika mycket en gång till i Azelio ifall det skulle bli en emission 1:1 och med beaktande att aktiekursen mycket väl kan vara dubbelt så hög som idag vid tidpunkten för emissionen. Även om jag bedömer att det blir en utspädning på högst 1:5, antagligen lägre än så, bör man ändå vara beredd. Till sist är den faktiska intjäningen och marginalen ännu en osäkerhetsfaktor.

En farhåga jag har är att det, precis som för Minesto och andra jämförbara miljöteknikföretag, kan dyka upp flaskhalsar som gör att potential i att skala upp kommersialiseringen inte går så snabbt som man önskar. Även om produktionskapaciteten och intresset finns där ska sälj och avtalsansvariga hinna med att sluta alla nödvändiga avtal vilket kräver fotarbete, resande, produktdemonstration och liknande som tar sin tid. Mer väsentligt kommer installation till kund och förknippad logistik ta en hel del tid och resurser i anspråk. Azelio kan på sikt lösa detta genom att sälja till projektörer vilket skulle påskynda kundsälj och utrullning mot att projektören tar en del av vinsten men i det korta perspektivet behöver Azelio stå för en betydande risk här och det kan, precis som för Minesto, binda upp en hel del resurser, både avseende kapital och arbetskraft, i de första projekten de närmaste åren.

En känslighet är som sagt att Azelio just nu befinner sig i produktverifieringsfasen. Även om det inte finns starka skäl att anta att ett företag med konkreta order inte har en fungerande teknik är det ändå kritiskt att leverera en formell bekräftelse på att tekniken fungerar. Verifieringen är oavsett viktig eftersom den gör tekniken belåningsbar vilket naturligtvis underlättar storskalig offensiv produktion och ger alternativ till företrädesemissioner. Det påverkar inte minst den förestående emissionen eftersom VD i en intervju med Redeye i juli sa att han hoppas på att lösa halva finansieringsbehovet genom lån. Verifieringsarbetet är påbörjat och förväntas slutföras i år eller senast i början av nästa år.  Viktigt för mig är också att få bekräftat att den anmärkningsvärt höga totala verkningsgraden på 90 procent håller i praktiken. Lyckad verifiering är kritiskt för mig och precis som jag agerade i Minesto kommer jag följa detta noga. Positiva besked där och jag vågar gå in större.

Tyvärr kom ett negativt besked nyligen om en brand i testanläggningen i Åmål. Azelio hävdar förvisso att det inte kom från själva systemet men jag drar ändå öronen åt mig. Att det brinner lite natrium vilket ändå renderar vissa yttre skador på ett par Azeliocontainrar säger ändå något om säkerhetskulturen och teknikrisken i lösningen.

Man ska också ha klart för sig att det finns större osäkerhetsfaktorer på de marknader och länder där Azelio fokuserar sin verksamhet inledningsvis jämfört med Minesto och Climeon som arbetar på säkrare och mer lättnavigerade marknader (där utmaningen snarare består i att byråkrati och tillståndsprövningar tar sin tid men å andra sidan resulterar i goda referensprojekt för framtida kunder). Nu är den risken kanske inte väsentligt större i Chile, Marocko, Förenade Arabemiraten och Mexico än inom EU men det är också svårare att bilda sig en rimlig uppfattning om hur seriösa företagen som beställer är. Projekt i ett land som Togo utgör definitivt en större risk. Jag ställer mig också frågan om ett par av de aktörer som redan har ingått MoU verkligen har förmågan att betala för produkterna och i sin tur sälja dem vidare till slutkund? Kanske är det så enkelt att Azelios kunder är bankable och kan ta risken genom sina finansiärer men de behöver i sin tur vara säkra på att deras kunder är beredda att göra investeringar i Azelios lösningar. Man bör därför granska det konkreta intresset med ett kritiskt öga och inte ta för givet att alla MoU kommer omvandlas till konkreta order. Nu är den principiella efterfrågan stor nog så att det räcker och blir över ändå och det blir säkert en positiv snöbollseffekt om Azelio får sina första kritiska konkreta 2-3 order men man ska samtidigt inte negligera risken. Marknaden beaktar vad det verkar den risken då aktien helt uppenbart inte värderas på långa vägar i närheten av företagets potential och intresset för produkten.

Potentialen för aktien är alltså uppenbar men det är ändå en bit kvar och intill konkreta pengar in dyker upp nöjer jag mig med 2-3 procent av portföljinköp i Azelio med sikte på att teckna fullt i den kommande emissionen men ändå inte ta en oproportionerligt stor risk innan tekniken är verifierad. Det tycker jag är en rimlig balans mellan att vara någorlunda offensiv och samtidigt förhålla sig seriöst inför risken. Jag väljer hellre att betala lite mer, eller möjligen ganska mycket mer, för att tidigt gå in efter att tekniken är verifierad än för tidigt. Det är förstås också så att jag är medveten om att jag kommer behöva lägga ut ett femsiffrigt belopp i den kommande emissionen och jag har helt enkelt inte så mycket mer utrymme eftersom jag redan är tungt investerad i Minesto. Samtidigt har jag lärt mig på Minestos bägge emissioner att det ofta uppstår möjligheter och arbitrage i samband med emissioner när aktier och teckningsrätter inte alltid prissätts optimalt i det korta perspektivet.

På något sätt kan jag inte skaka av mig magkänslan att om något låter för bra för att vara sant är det ofta så samtidigt som jag inte har ett hundraprocentigt förtroende för kommunikationen som helhet. Min nit i EcoWavePower lärde mig den hårda vägen vikten av att vara vaksam på teknikverifiering, seriös kommunikation och att kritiskt granska företagets samarbetsaktörer och motparter liksom avtalstyper med dessa. Därför skyndar jag långsamt i Azelio men med beredskap att ta allt större positioner när tekniken är verifierad och avsiktsförklaringar följs upp i konkreta orders. I Minesto följde jag företaget under tre år och fick återbekräftelse på återbekräftelse på att företaget är seriöst i sina tekniska lösningar, sin finansiering och kommunikation innan jag gick in riktigt stort. I Azelio har jag ännu en för diffus bild och väljer att ta fasta på att veta vad jag inte vet.

För transparens: mitt ägande i Azelio är som framgår av detta inlägg rakt igenom långsiktigt. Jag tror att de stora förtjänsterna är tio år bort i tiden och avser därför allt annat lika mitt innehav till dess och jag har inte för avsikt att sälja så länge inget förändras fundamentalt. Min initiala position i Azelio utgjorde 2-3 procent räknat i inköp som andel av totala inköp exklusive Minesto. I kraft av den senare tidens uppgång är Azelio nu mitt sjunde största innehav och utgör mer än 5 procent av portföljen. Det är ungefär den portföljrisk jag känner mig bekväm med givet osäkerhetsfaktorerna, den förestående emissionen och en rimlig portföljdiversifiering i största allmänhet. Däremot kan jag komma att öka ytterligare efter en framgångsrik verifiering och i anslutning till emissionen.

Miljöteknikaktier

Hela vägen sedan start har portföljen kryddats med miljöteknikaktier.

Jag har alltid haft ett intresse för miljö, klimat, förnybar energi och energieffektiva lösningar.

Ursprungligen kryddade jag portföljen med fem procent av aktierna i sådana aktier. Allteftersom min ekonomi har blivit stabilare med högre intäkter och lägre utgifter har jag dock beslutat mig för att tillåta mig att investera lite mer i miljöteknikaktier.

Det finns flera skäl. Dels är det en bransch som jag kan bättre än andra, eller snarare finns det branscher såsom IT och telecom eller finans där jag inte har någon kunskapsedge alls. Dels är jag genuint intresserad av smarta miljöläsningar och jag tror helt enkelt att det är bra att investera i sådant som intresserar mig eftersom jag då tenderar läsa in mig bättre på företagen och följa dem mer aktivt. Sedan känns det naturligtvis meningsfullt att investera i företag som bidrar till förnybar energi och andra smarta miljölösningar. Jag tycker också att hållbara fonder generellt är dåliga på att investera i de riktigt spännande företagen. De tenderar att köpa storföretag som är miljöcertifierade och ta ut en relativt hög förvaltningsavgift för besväret att bevaka dessa. Därför sätter jag ihop min egen korg.

Det innebär inte på något sätt att jag har slutat investera i utdelningsaktier. Jag köper i absoluta tal precis lika mycket utdelningsaktier idag som jag gjorde för ett år sedan varför min FIRE-plan på längre sikt fortfarande går som den ska. Skillnaden är att jag unnar mig att använda mina ökade besparingar i högre utsträckning till just miljöteknikaktier.

Det är också ett svar på en av de kanske vanligaste läsarfrågorna: varför satsar du inte på tillväxt istället för utdelningar. Absolut, det gör jag också men bara i aktier i branscher som jag förstår mig på hyggligt, där jag är ordentligt inläst över tid och där jag har intresset att aktivt följa aktierna. Jag ser det helt enkelt som att antingen köper jag stabila utdelningsaktier eller också köper jag miljöteknikaktier med hög risk som har potential att bli tiotaggare.

Utöver att jag skriver om hållbara investeringar kommer jag därför skapa en ny flik där jag samlar de mer genomarbetade inläggen om miljöteknikaktier på ett och samma ställe. Först ut blir ett mastodontinlägg om Minesto som jag kommer publicera senast nästa helg - håll utkik!
(tanken var att publicera inlägget under lördagen man råkade tyvärr radera hela utkastet när skulle göra några sista minuten-uppdateringar och vill ta mig tid att skriva ett nytt av samma kvalitet)

En vanlig fråga är varför jag har gått in så tungt i Minesto. Nu kommer ett svar en gång för alla.
I dagsläget har jag ett innehav köpt till motsvarande en årslön i Minesto samt noterbara positioner på mellan en halv till en procent av portföljen vardera i Azelio, Climeon och SolTech.

I tillägg till dessa finns mindre innehav även i Vestas, Tomra, Swedish Stirling, Powercell och EcoWavePower.

Jag har även en rad andra miljöteknikaktier på bevakning, till exempel Seatwirl.

Du bör hålla i minnet när du läser de här inläggen att de flesta miljöteknikaktier i min portfölj är företag som i nulägget inte gör vinst och i flera fall har begränsade intäkter. Risken är därför mycket hög och det kan bli emissioner längs vägen. Jag försöker bygga mina inlägg fullt ut på existerande analyser och företagens egen information men det är särskilt viktigt att understryka att du bör göra din egen analys och aldrig bör läsa inlägg som finansiell rådgivning. För mig är det här främst ett sätt att dela med mig av den sammanställning jag gör för min egen skull när jag går igenom företagen. Mitt ägande i den här typen av aktier är i allt väsentligt mycket långsiktigt. De stora vinsterna finns ofta åtminstone ett decennium bort i tiden först när tekniken har kommersialiserats och dragit in ökande vinster i några år. Det finns naturligtvis inga garantier för att företagen lyckas göra det.

Svanmärkta fonder - är det verkligen så stor skillnad?

I veckan kom nyheten om den första svanmärkta fonden. Jag gillar som bekant hållbara investeringar och strävar efter att de flesta av mina innehav ska vara någorlunda försvarbara också ur ett miljömässigt hållbarhetsperspektiv. Så en svanmärkt fond borde väl spara mig mycket jobb - eller?

Problemet med miljömärkta fonder är i regel att de inte alls är särskilt aktivt förvaltade när det gäller att leta upp de allra mest spännande aktierna inom miljö och förnybar energi. Tvärtom får du ofta högst traditionella och etablerade aktier. Däremot får du betala en inte oansenlig förvaltningsavgift för byråkratin som det kostar att kvalitetssäkra fonden. Föregångaren var etikfonden - det vill säga du betalar dubbelt så hög förvaltningsavgift för att köpa alla OMX30-aktier utom SAAB (vapen) och Swedish Match (tobak).

Missförstå mig nu rätt. Jag gillar idén med svanmärkta fonder men i min värld ska det vara en fond som äger aktier som Minesto, Ripasso Energy och Vestas. Lite svåranalyserade miljöteknikaktier där det finns ett tydligt mervärde för mig som sparare att betala någon procent för att låga någon annan göra det svåra jobbet att följa dessa nischade aktörer och bedöma deras framtidsutsikter.

Problemet är just att de flesta fonder inte gör det. De investerar istället i säkra kort som råkar ha en med globala mått mätt hög position i hållbarhetsindex. Visst ska man vara stolt över att de flesta svenska OMX30-aktier klarar detta. Men om du istället köper dessa aktier hos en nätmäklare som Avanza eller Nordnet med 0,25% courtage kan du sätta ihop en likvärdig fond till ett lägre pris. Skillnaden är att du spar minst en procent årligen i förvaltningsavgift vilket blir mycket pengar på några års sikt. Detta är också ett av skälen till att jag själv försöker bilda mig en egen uppfattning och sätta ihop min egen "hållbarhetsfond".

Nu till tio exempel som av Morningstar har nämnts som 10 av de 12 första svanmärkta fonderna:

Alfred Berg Hållbar Tillväxt Sverige är först ut.

Bland de större innehaven syns SCA, SEB, H&M, Atlas Copco, ABB, SKF, Skanska, Electrolux och Boliden. Dessa företag har säkert ett fullt försvarbart CSR-arbete som i ett internationellt perspektiv nog är bland de bättre men de är knappast marknadens mest progressiva miljöarbetare.

Förvaltningsavgiften verkar vara någonstans mellan 1,35-1,75%. Det är ganska högt för en fond som mestadels äger storbolag med begränsad tillväxt.

SEB Hållbarhetsfond är ungefär lika meningslös. Du får tre av fyra storbanker, Investor, Atlas Copco, H&M och Volvo. Det obskyra företaget Swedish Biovitrum Orphan följer också med. Något billigare men jag tycker fortfarande att 1,25-1,35% är för dyrt för en hållbarhetsfond som mest köper etablerade storbolag.

Handelsbanken Hållbar Energi låter mer intressant. Här finns en rad mer obskyra energirelaterade aktier där Vestas är den enda som jag på rak arm känner igen. Det är det här jag förknippar med en hållbar fond. En förvaltare som aktivt väljer ut aktier inom förnybar energi som är svåra att analysera på djupet för en lekman som mig. Priset är dessvärre därefter mellan 1,5-2% årligen.

Billigare i samma kategori är CB Save Earth Fund. Där kan man komma undan med 1-1,7% årligen. Också de har en mer obskyr blandning svårbedömda miljöaktier. Vestas bas också där. Vattenföretaget Xylem studsar jag till på och undrar varför jag inte har köpt denna aktie tidigare? Just nu är den för högt värderad men en fin kvartalsutdelare som går rakt in på bevakningslistan.

I Skandia Cancerfonden och Skandia Världsnaturfonden är upplägget snarlikt. Du får hos bägge med Novo Nordisk, Hexagon och genometiska spelaktien Kindred Group. Allt för 1,4-1,5% om året.

Swedbank Robur Ethica har ett gäng etikfonder. Globalfonden ger dig Mastercard, Apple, Microsoft och Colgate. Priset 1,25-1,6% Swedbank Sverige följer SEB:s modell: du får tre storbanker, Atlas Copco, H&M och Volvo. Holmen, Skanska och Essity. Inga större överraskningar men kostar dig 1,25-1,45% om året.

Av Swedbankfonderna tycker jag att Global MEGA är mest intressant. Innehaven snarlika den dyrare globalfonden. Sverige MEGA är av samma skäl intressant. Du får tre storbanker, Atlas Copco, Essity, Holmen, H&M, SCA, Skanska och Volvo. Bägge till den långt mer rimliga förvaltningsavgiften på 0,75-0,95%.

Min slutsats blir att min grundtes bekräftas: jag köper hellre aktierna på egen hand i min Avanzadepå. Swedbanks bägge MEGA-fonder är dock såpass rimligt prissatta att jag skulle kunna tänka mig överväga dem i mitt pensionssparande. Handelsbankens Hållbar Energi-fond är förvisso dyrare än vad jag brukar tycka är rimligt men då gör de uppenbarligen också jobbet att analysera mer svårbedömda miljöaktier som jag själv skulle ha svårt att bedöma på djupet.

Minesto rusade idag på nyheten att deras teknologi bedöms vara ett av de mest kostnadseffektiva energislagen. Det är aktier som denna som jag förväntar mig att miljöfonder ska äga. Jag är sedan tidigare fulltankad i aktien med cirka 3 000 aktier vilket nu efter dagens kraftiga uppgång motsvarar över 3,5 procent av portföljen. Tyckte nämligen att aktien var löjligt billig när den handlades nedåt 5 kronor, tredubblade mitt innehav och har nu ett GAV på 5,45 kronor. Min uppfattning är att aktien ska handlas runt 7 kronor intill dess att vi får mer klarhet i om kommersialiseringen lyckas eller inte. Det finns många hinder på vägen, tekniska utmaningar kan göra resan dyrare och lönsamheten mindre, men eftersom allt har varit ljust så här långt och jag har bevakat aktien i ett års tid har jag förbluffats över marknadens pessimism. Så här långt gav det mig rätt. Kostnad är under 0,25 procent i courtage. Det kan i förlängningen bli billigare och ge bättre avkastning är dyra hållbarhetsfonder. Det enda som retar mig är att jag hade en swingtradeposition vid 5,40 kronor på tusen aktier i morse. Den gick inte in. Hade den gjort det hade det varit 1 500 kronor rakt ned i fickan.

Uppgifter om förvaltningsavgift, innehav mm. har jag hämtat från den utmärkta fondsajten Morningstar. Du bör själv läsa på detaljer om köpkostnad och specifika resultatbaserade avgifter.
Som vanligt ska detta inlägg inte ses som finansiell rådgivning.

TransAlta Renewables efter första kvartalet 2017

TransAlta Renewables fick i torsdags en liten nedgång efter att första kvartalsrapporten för i år publicerades. Rapporten är sparsmakad med detaljer men ger ändå en värdefull lägesuppdatering.

Jag har tidigare skrivit om TransAltas ökade fokus på förnybar energi här och min senaste genomgång av aktien hittar ni här.

Positivt var att vinsten ökade med nära 90 procent från 68 miljoner CAD första kvartalet 2016 till 129 miljoner CAD 2017. Vinst per aktie vändes samma period från en förlust på 0,16 CAD till en vinst på 0,12 CAD. Så långt ser det rätt så lovande ut.

Ur ett utdelningssparar perspektiv var en negativ nyhet att TransAlta Renewables avvaktar utdelningshöjning ytterligare ett kvartal. Utdelningen på 0,07333 CAD per aktie kvarstår kvartalet ut till och med den 31 augusti. Det innebär att vi nu är inne på tjugo månader utan en utdelningshöjning att jämföra med fjorton månader januari 2015 till april 2016. Något förvånande med tanke på att moderbolaget TransAlta höjde sin kvartalsutdelning för några veckor sedan.

Jag anser dock att det allra viktigaste är att företaget investerar i framtida vinsttillväxt på ett långsiktigt förnuftigt sätt snarare än delar ut i det korta perspektivet. I november skrev jag följande:

Södra Hedland-gasanläggningen i Australien dröjer. Merparten av utrustningen ska dock vara på plats. Varför är då detta viktigt? Jo, företaget uppger själva att utdelningstillväxten på 6-7 procent är under förutsättning att södra Hedlandanläggningen verkställs under 2017. Eventuella förseningar där innebär ökad risk för minskad vinsttillväxt. Denna anläggning är i nuläget också företagets själva kronjuvel för framtida tillväxt. Att marknaden reagerar på förseningen är därför högst motiverat. Att små och medelstora företag i energibranschen är beroende av enskilda projekt är inte ovanligt. 

Kvartalsrapporten ger mycket riktigt också en antydning om att detta med stor sannolik är skälet till att man avvaktar ytterligare utdelningshöjningar. Det framgår där att byggnationen av Södra Hedland-gasanläggningen fortskrider i god fart. Vid det första kvartalets slut var byggnationen i stort avslutad och projektteamet fokuserar nu på de slutgiltiga bitarna inklusive tillstånd. Ytterligare 210-230 dollar kommer investeras för att slutföra anläggningen. Den dåliga nyheten är att det kostar pengar vilket torde vara skälet till att marknaden reagerade på rapporten och aktien sjönk något. Den goda nyheten är dock att företaget uppger att Södra Hedland-anläggningen väntas vara färdig att ta i drift redan i mitten av 2017. Det är faktiskt något fortare än vad jag hade räknat med och därför tycker jag tvärtom att risken är lägre nu i TransAlta Renewables än den var när jag senast skrev om aktien i november. Men då är det också till stor del redan inprisat i att aktien är väsentligt dyrare nu än när jag då köpte flera aktieposter i spannet 13-14 CAD.

Ett orosmoln i rapporten är att produktion av förnybar energi minskade med 6,6 procent från 1 081 kWh första kvartalet 2016 till 1 010 kWh första kvartalet 2017. Det är ingen katastrof men om elpriserna samtidigt skulle sjunka kan det riskera påverka intäkterna väsentligt.

Min utgångspunkt är att jag helst vill köpa TransAlta Renewables med en viss riskpremie till en yield on cost på 6 procent eller högre. Det innebär en aktiekurs på 14,65 CAD eller lägre. Om företaget står fast vid sitt utdelningsmål om att höja utdelningen med 6-7 procent per år skulle en aktiekurs på 15,50 CAD dock räcka för att nå samma riskpremie. Jag valde därför senast att öka lite försiktigt vid just den nivån på lång sikt och överväger eventuellt att öka ytterligare lite runt 14,85 CAD om nedåttrenden skulle hålla i sig. Det tror jag dock inte att den gör eftersom rapporten till syvene och sist inte visade några allvarligare utmaningar som inte redan var kända samtidigt som resultatet trots allt var långt bättre än föregående års första kvartal.

EDPR - intressant läge för portugisisk vindkraft?

De större företagen i Belgien, Nederländerna och Tyskland känner jag till men utöver möjligen dyra Unilever är det inget som jag på allvar har funderat på att ta in i utdelningsportföljen. Därför tittade jag med stor nyfikenhet särskilt på Portugal. Eftersom jag har ett stort intresse för hållbara investeringar blev jag genast nyfiken på EDP Renováveis SA (EDPR). Här kommer därför en första översiktlig analys av företaget.

EDPR bildades 2007 som ett dotterbolag från Energias de Portugal och beskriver sig själv som en globalt ledande aktör inom förnybar energi. Om man bortser från att företaget är etablerat på tre världsdelar är det en direkt överdrift. EDPR är på intet sätt marknadsledande och deras globala position är inte stor. De är inte heller en av de tio största aktörerna inom EU:s interna marknad. Hur som helst är de ett av de sju största aktierna på den portugisiska börsen.

Huvudverksamheten är vindkraft men de har också i liten utsträckning ett affärsområde för småskalig vattenkraft.

Färgsprakande hemsida men hoppas att EDPR håller bättre nivå än animationerna.

Global aktör

Inom EU är företaget verksamt i Portugal, Spanien, Italien, Frankrike, Belgien, Polen och Rumänien. Under 2016 växte företaget i samtliga dessa länder. På de mer mogna och konkurrensutsatta spanska och franska marknaderna var försäljningstillväxten dock endast två procent vardera. Totalt ökade både intäkter och rörelseresultat (EBIT) med tio procent på EU:s interna marknad under 2016 jämfört med 2015. EBITDA ökade med tre procent.

I USA verkar företaget i tolv delstater. Efter presidentvalet i USA föll aktien följaktligen ordentligt liksom konkurrenter som Vestas och TransAlta RES. Fog för det saknas inte för intäkterna ökade under 2016 blygsamma 1 procent i USA. Rörelseresultat (EBIT) och EBITDA ökade med nio respektive åtta procent samma period. Kontrakten är förvisso i regel långa (upp till tjugo år) men företaget är samtidigt beroende av gröna certifikat för sin verksamhet och förändrade villkor i detta avseende kan snabbt hindra fortsatt tillväxt på den amerikanska marknaden.

I portugisisktalande Brasilien finns dock en intressant tillväxtmarknad. Låt vara att volymerna är lägre där men intäkterna ökade med hela 68 procent under 2016 samtidigt som rörelseresultat (EBIT) och EBITDA ökade med smått fantastiska 147 respektive 113 procent. Här finns en spännande och lönsam tillväxtmarknad. Företaget bedriver i mindre skala också verksamhet i Mexico och Kanada.

Enligt globala vindenergirådet (GWEC) kommer tillväxt i vindkraft fortsätta öka årligen till och med 2020. I Europa väntas den årliga tillväxten bli cirka 7,5 procent i genomsnitt och i Latinamerika runt 20 procent. De förutspår dock större tillväxt i Asien än i de tre regioner där EDPR verkar (rapport).

Så långt verkar det finnas en fortsatt god efterfrågan som lägger grund för fortsatt tillväxt.

Kassaflödet ökade väsentligt samtidigt som låneandelen minskade under 2016. Vindkraftsportföljen har en genomsnittlig livslängd på 6 år vilket å ena sidan borgar för fortsatt tillväxt. Å andra sidan reagerar jag på att de verkar ha korta kontrakt och aktörer på den svenska vindkraftsmarknaden försöker ofta teckna längre kontrakt än så.

Sjunkande elpriser utmaning

Försäljningspriserna har minskat väsentligt, i synnerhet i USA och Brasilien. Att företaget trots det levererar ökade resultat på samtliga marknader är ett styrketecken. Det finns dock skäl till försiktighet eftersom det är sannolikt att elpriset kommer vara lågt under flera år framöver.

ROE har följaktligen också sjunkit till 0,93 under 2016 från att under flera år varit en bit över 2. Nettomarginalen har under många år varit runt 10 procent men sjönk under 2016 till 3,41 procent. En tydlig varningssignal att ta på allvar.

Man ska samtidigt komma ihåg att låga oljepriser just nu också bidrar till att hålla nere globala elpriser i andra sektorer. För den riktigt långsiktiga torde priserna därför återhämta sig på längre sikt.

Valuta

Portugisiska aktier handlas i euro. Företaget exponeras dock mot andra valutor, i synnerhet dollar på den amerikanska marknaden.

Utdelning

Utdelningen var under 2016 5 cent per aktie, vilket ger en yield on cost på 1,75 procent. Detta är lågt men en ganska normal nivå för vindkraftsaktier. Utdelning brukar traditionellt äga rum i slutet av maj. Förra året höjdes utdelningen med hela 25 procent från 4 till 5 procent. Såvitt jag förstår avser styrelsen föreslå en bibehållen utdelning på 5 cent per aktie också i år.

Utdelning sker normalt i mitten av maj. Hur det fungerar med källskatt för Portugal och om hela källskatten återbetalas retroaktivt är jag osäker på men Sverige och Portugal har i alla fall ett dubbelbeskattningsavtal.

Utdelningsandelen är för låg för att leva upp till ett ordinarie innehav enligt min köpstrategi. Aktiekursen är dock fortfarande pressad sedan presidentvalet i USA givet sin exponering mot den marknaden. I det korta perspektivet har trenden dock börjat vända uppåt igen och jag funderar helt enkelt på om det inte kan vara en trevlig långsiktig krydda i portföljen. Företaget kämpar liksom nordiska energibolag med sjunkande elpriser. Det finns dock intressanta tillväxtmöjligheter och jag gillar att företaget har nischat sig på lite "svårare" marknader som jättarna kanske inte har överst på sin priolista. Det som till sist väger över i vågskålen för att inte köpa är att courtagekostnaden (1 EUR) för köp i euro innebär att jag behöver köpa aktier för nästan 4 000 kronor ur det perspektivet. Det innebär en portföljandel på över enprocent, vilket är för mycket i rådande läge. Därför bevakning tills vidare.

En sista notering är att tyska Siemens är en av de största aktörerna på vindkraftsmarknaden. De finns på min bevakningslista och har höjt utdelning senaste fem åren men YOC är fortfarande strax under tre procent varför jag inväntar ett bättre läge. Danska Vestas är annars en bra vindkraftsaktie med god utdelning. Jag var på vippen att köpa dem i anslutning till valfrossan i november. Tyvärr missade jag med någon kronas marginal och det var synd för aktien har ökat med över 33 procent sedan dess.

Som vanligt ska detta inlägg inte ses som ekonomisk rådgivning.

Veckoplan - v. 38. Kvartalsutdelare på Aktietorget i fokus.

Min stora målsättning är att öka portföljens genomsnittliga utdelningsandel och utdelningsfrekvensen. Därför kommer jag de kommande veckorna fokusera på att öka andelen kvartalsutdelare.

Nu när jag har en väl så god andel i defensiva innehav som jag inte verkar kunna köpa billigare den kommande veckan och till och med ökat lite försiktigt i amerikanska aktier är tillfället rätt att öka i kvartalsutdelarna. Varför?

Nästan samtliga kvartalsutdelare har ex-dag i slutet av december och utdelning runt årsskiftet. Kan jag öka i dem nu kan jag räkna in en kvartalsutdelning som i samtliga fall motsvarar 1-2 procent. Bättre att köpa stort nu och sedan avvakta till februarilönen med att öka nästa gång.

Två aktier som jag särskilt har siktat in mig på är Sydsvenska Hem och Bonäs. I bägge fallen vill jag bara ha ett litet innehav men eftersom de handlas på Aktietorget är lägsta courtage 19 kronor. Därför måste jag köpa en post på åtminstone 7 500 kronor för att inte betala onödigt mycket courtage. När jag nu har fyllt på i de flesta andra kategorier i min strategi är det alltså ett bra tillfälle att, inför utdelningen, passa på att köpa cirka 75 aktier av varje slag. Oftast finns det ju andra företag som jag hellre vill köpa vilket brukar hindra mig från att köpa för större belopp på Aktietorget men nu känner jag mig ganska väl investerad i de flesta prioriterade innehaven. Det jag har grunnat mest på är om jag verkligen bör köpa före den räntehöjning som alla väntar sig att FED ska göra. Detta får dock genomslag på svenska börsen först handelsdagen därpå den 15 december. Det är med tanke på den annalkande julhelgen såpass nära inpå ex-dag att det samtidigt finns risk att kursen hinner öka ändå om räntehöjningen redan är inprisad, inte minst eftersom riksbanken inte väntas agera än på ett tag. Därför har jag landat i att jag kommer försöka köpa innan FED:s slutgiltiga besked och tar risken att kursen möjligen faller efter det.

Bonäs vill jag köpa för 105 kronor eller lägre, vilket ger en YOC på hela 9 procent. För den som inte känner till Bonäs är det en enfastighetsaktie som äger Ellos centrallager. Hög risk som alltid med enfastighetsaktier.

Sydsvenska Hem hoppas jag på att kunna köpa för 102 kronor och har det som utgångspunkt men kommer kanske köpa för 103 kronor om ordern inte skulle falla in. Det ger en YOC på 6,3 procent.
Sydsvenska Hem har ett mer diversifierat innehav med fokus på ett mindre antal företrädesvis offentliga fastigheter och hyresrätter i Skåne. Deras senaste rapport är inte glimrande men riskspridningen och de defensiva innehaven gör att jag ändå ser dem som en av de mindre riskabla aktierna i kategorin, där risken generellt är ganska hög.

När nästan 16 000 kronor har bokats in till dessa bägge affärer blir det bara utrymme kvar för lite småaffärer. Eftersom jag dessutom "lånade av mig själv" för att köpa Serneke kommer jag antagligen köpa för ett par tusen kronor mindre än vanligt som en liten avbetalning till min egen sparandebalans. Det innebär att jag i första hand fiskar efter fyndlägen i kvartalsutdelare, vill ju inte bränna hela novemberlönen redan första veckan.

Bonäsudden, som är en av få kvartalsutdelare med mer diversifierat fastighetsinnehav, vill jag gärna ta in i portföljen. Allra helst vill jag köpa för 107 kronor vid YOC 7,5 procent och 109 kronor är en rimlig normalnivå. Eftersom jag inte äger aktien sedan tidigare kan jag dock tänka mig att betala så mycket som 110 kronor, YOC 6,8 procent, för mina första fem aktier.

Saltängen, som jag skrev om igår, kommer jag försöka öka i med 5-10 aktier för 107 kronor eller lägre.

Delarka har jag redan ett ganska stort innehav i motsvarande ett par procent av portföljen. Lyckas jag öka vid 114 kronor eller lägre till en YOC på över 7 procent kommer jag göra det.

Solnaberg finns med där i blickfånget också. Utdelning ska enligt företaget vara i spannet 8 procent årligen men först från och med sommaren 2017 och med tanke på att aktien ökat något tycker jag inte att det är någon brådska utan inväntar mer tydlighet och bekräftelse av att det faktiskt blir utdelning. Mer än 105 kronor är jag definitivt inte beredd att betala i nuläget.

Akelius preferensaktie tittar jag också på att öka i med tre aktier i taget. Senast köpte jag ett första innehav för 307 kronor och med tanke på riskbilden ska kursen ner ytterligare ett par kronor varje gång jag ökar. Nästa utdelning är i februari så här är det inte lika bråttom men det hindrar inte att det är ett bra tillfälle att fiska på lägre nivåer för att se om man får napp!

Fiska kommer jag också göra lite försiktigt i Oscar som i så fall skulle bli min andra preferensaktie. Kalendern är densamma där varför det inte är bråttom. Med tanke på hög riskbild och att jag inte har lika högt förtroende för dem som Akelius kan jag kosta på mig att fiska efter 3-5 aktier vid 250 kronor som motsvarar en YOC på 8 procent. Inte särskilt sannolikt att det går i veckan om man tittar på teknisk analys men på längre sikt tror jag att det är en ganska rimlig köpkurs för att få en viss säkerhetsmarginal när man beaktar långsiktig kurs- och ränterisk.

Till sist finns det två IPO som jag inte har tecknat men håller ett litet extra öga på. Alligator Bioscience är ett bioteknikbolag som specialiserar sig på cancerbehandling. Med både Johnson & Johnson, Investor och Stenasfären i ryggen känns det spännande nog för en liten krydda i portföljen i ett tidigt skede direkt efter noteringen. Jag tänker mig 15 aktier om kursen inte drar iväg.

Flitiga läsare vet att jag har en aktiv målsättning att investera i hållbarhet, miljöteknik och förnybar energi när vettiga möjligheter uppstår. Därför är jag mycket nyfiken på Ripasso Energy som erbjuder miljötekniklösningar i solenergisektorn. Att de är ett Göteborgsföretag gör att lokalpatrioten i mig dessutom vill att de ska lyckas och blir än mer nyfiken på deras innovativa och spännande tekniska lösningar. Om jag har förstått det rätt blev teckningskursen till slut 4 kronor och därmed är en rimlig ambitionsnivå 100-150 aktier beroende på om den inledande handeln i aktien rör sig uppåt eller nedåt. Eftersom aktien var övertecknad är min gissning att den på kort sikt nog rör sig uppåt då fler, liksom mig, i det korta perspektivet vill teckna in sig.

Att köpa in små kryddor om högst en promille eller två av portföljen innebär inte särskilt stor portföljrisk och det är jag helt klart villig att göra eftersom det här är företag som jag tycker är otroligt roliga och spännande att följa. Jag hoppas verkligen att Ripasso lyckas med betoning på hoppas. För som alltid är det mycket osäkert att investera i företag innan de har passerat kommersialiseringsfasen. Det här är alltså pengar som jag är fullt beredd på att jag helt kan förlora.

En anledning till att jag känner mig redo att ta in lite mer kryddor är för att belöna mig själv för att jag har lyckats hålla mina utgifter osedvanligt låga under november. Mitt mål är egentligen totala löpande utgifter om 4 - 5 000 kronor per månad exklusive hyra och semestersparande. Den här månaden kommer jag klara mig under 2 000 kronor och ligger nu på 1 300 kronor exklusive internet- och mobilräkning. Då passade jag ändå på att ta några lite dyrare utgifter på lång sikt i form av basmatvaror och lyxa till det lite med julblommor och lite god mat. När mina utgifter är så låga ser jag det som att jag har gjort mig förtjänt av att sätta av en femhundralapp i en riskabel aktie som Ripasso eller Alligator. Skulle jag förlora pengarna har jag åtminstone sparat in dem genom att hålla låga utgifter så att det blir så att säga bonusköp. Mina extraordinära utgifter har dock varit höga till följd av restskatt och en eftersläpande kontokortsräkning varför sparkvoten är lite lägre än mitt mål. Klarar jag att hålla så här låga löpande utgifter kommer jag dock kunna öka mitt sparande än mer på sikt utan att känna att jag behöver göra avkall på små semesteravsättningar och lite vardagslyx då och då. Återkommer om detta på onsdag.

Är fortfarande inne i en intensiv period på slutspurten inför julledigheten och blir antagligen därför något färre inlägg än vanligt. Ripasso kommer jag med säkerhet skriva om längre fram men hinner inte denna veckan.

Måndag - om hur jag försöker minska risken i kvartalsutdelare.
Onsdag - planerar att summera november månad.
Fredag - sedvanlig veckosammanfattning.
Lördag - fortsätter min serie om kvartalsutdelare.
Söndag - veckoplan - v. 39.

Det har varit stort intresse för inläggen om Serneke. Delade uppfattningar också om hurvida det var en god investering eller inte. Jag är inne långsiktigt i aktien över det kommande decenniet och tror företaget kommer fortsätta göra vinster. Ska bli väldigt spännande att se hur det utvecklas.

Hur som helst innebar det att bloggen nu har passerat 17 000 läsare varav 11 000 under november. Det känns roligt och överväldigande, inte minst eftersom jag bara är ännu en i raden av entusiaster som hobbybloggar på min fritid, och vill än en gång tacka för att ni fortsätter att läsa!

Minesto på rätt kurs enligt delårsredogörelse

Rapportsäsongen går mot sitt slut men en spännande rapport som jag har läst i helgen är miljöteknikföretaget Minesto, vars kraftverk urvinner energi ur tidvattenströmmar och vågor.

Företagets delårsredogörelse ger en kort uppdatering på sex sidor om företagets utveckling.

I ett företag vars produkt ännu inte har kommersialiserats går det egentligen inte att utläsa alltför mycket ur siffrorna som presenteras. Investeringskostnaden är hög och företaget kommer kunna göra reella vinster först när produkten finns på marknaden. Min bild är ändå att Minesto förefaller ha kontroll på finanserna. Detta åskådliggörs av att resultat per aktie håller jämna steg med föregående år (-0,26 tkr efter utspädning). Soliditeten är fortsatt hög (88 procent jämfört med 91 procent 2015).

Likvida medel har sjunkit från 81 657 tkr vid årsskiftet till 55 551 tkr i september 2016. I min tidigare analys av Minesto skrev jag att den största risken förstås är att kommersialiseringen inte lyckas. En annan risk är dock att kassan kan ta slut innan den slutgiltiga produkten hinner sjösättas. Den risken kvarstår med tanke på att kapitalet snart tar slut. Samtidigt är jag inte så orolig på den punkten eftersom nytt kapital lär kunna tas in antingen genom nya forskningsstöd eller en emission.

På den positiva sidan finns nämligen flera konkreta framsteg som ökar sannolikheten för en god kommersialisering om produkten rent tekniskt klarar att skalas upp. Som jag tidigare har skrivit visade testresultat på toppnoteringar av skalmodellens maxnivåer för elproduktion. I en fullskalig produkt skulle det innebära 0,5 MW vid en strömhastighet på 1,75 m/s. Som jämförelse motsvarar det en fjärdedels stort vindkraftverk eller kapaciteten på ett vindkraftverk på mitten av 90-talet.

Nu är processen också igång med att bygga kraftverk i kommersiell skala i både Wales och Taiwan, där samarbeten med lokala forskningsinstitutioner finns. Förutsättningarna för att Minesto ska lyckas med kommersialiseringen ser onekligen mycket goda ut. Samtidigt kan många oväntade hinder uppstå på vägen, både tekniska och juridiska när det gäller miljökonsekvensbeskrivning och andra tillstånd. Jag överväger faktiskt att öka och låter det vara en morot att motivera mina låga matutgifter i november.

På botten som krockkudde vid ett eventuellt misslyckande finns ett starkt patent. En positiv nyhet där är att ett europeiskt patent nu också har beviljats.

För de av er läsare som inte känner till Minesto rekommenderas ett trevligt inslag från TV4.

Firade första miljonen med att köpa Minesto

Som flitig sparare tyckte jag att det var onödigt att fira att jag för första gången kan kalla mig miljonär. Däremot slog mig idén att det vore trevligt att högtidlighålla denna händelse genom att krydda portföljen med ett nytt aktieinnehav.

Valet föll på tidvattenenergiföretaget Minesto. Det är ett företag som jag har följt en tid och faktiskt tänkte köpa redan i somras. Den gången rusade kursen med 40 procent på några dagar efter nyheten om att Energimyndigheten hade beviljat forskningsmedel om sammanlagt 5,7 miljoner. Aktiekursen tokrusade igen i slutet av augusti. Sannolikt bidrog KIC InnoEnergy's beslut om att skjuta till ytterligare 1 miljon EUR i utvecklingsmedel till rusningen. Totalt har de nu bidragit med 4,5 miljoner EUR. Nu har aktiekursen hittat tillbaka till en mer stabil nivå nedåt 7 kronor per aktie och jag tyckte att det var ett gott nog tillfälle att köpa ett första innehav.

Miljöteknik och förnybar energi är något jag gärna investerar i när vettiga tillfällen uppstår. Risken i Minesto är förstås hög eftersom företaget inte går med vinst och ännu inte kommersialiserat sin produkt på marknaden. Även om Minesto själva i uttalande tonat ned Brexit då EU-bidrag (cirka 120 miljoner kronor) för projektet i Wales redan ska vara säkrade är jag mer pessimistisk och tror att Brexit på marginalen kan få en viss effekt när den första energiparken ska ut till försäljning. Köpkandidater ska dock finnas. En funktionsduglig prototyp i mindre skala som bevisligen genererar energi lovar gott. Samtidigt ligger den största risken i om företaget lyckas omsätta sin småskaliga modell till en fullskalig kommersiell energipark. Tidsfaktorn innebär att företagets kassa kan tömmas på fem års sikt om förseningar eller tekniska utmaningar skulle uppstå längs vägen. För att inte tala om juridiken - miljörättsliga prövningar krävs med största sannolikhet. Jag bedömer dock, under förutsättning att själva teknikutmaningen lyckas, att dessa hinder inte är större än att de kan lösas med en nyemission. Det vore inte heller otänkbart att nya utvecklingsbidrag skjuts till om förseningar skulle uppstå.

Minesto har i kraft av ett starkt patent i princip monopol på marknaden för tidvattenenergi vilket innebär att stora vinster kan hägra på lång sikt om kommersialiseringen skulle lyckas. Samtidigt konkurrensutsätts tidvattenenergi förstås av energipriset i stort och alternativa förnybara energikällor i synnerhet.

Det är också viktigt att förstå att tidvattenenergi kräver speciella förutsättningar som inte är kommersiellt gångbara överallt. Utöver Storbritannien är Chile och Östasien två andra sannolika tidiga marknader med god potential. Andra marknader kan också bli aktuella om teknikutveckling och stordriftsfördelar kan pressa kostnaderna på längre sikt.

Innovationen kom 2010 med på TIME:s lista över världens 50 bästa uppfinningar så visst finns det förhoppningar.

Innehavet är naturligtvis inte utan risk men jag tyckte att 80 aktier i Minesto var ett roligare sätt att fira miljonärskapet än att köpa en flaska skumpa.

En heltäckande analys av Minesto kan ni läsa här.

Jag äger aktier i Minesto.