Exit Soltech

Igår valde jag att göra exit i Soltech Energy. Det var ursprungligen en av de miljöteknikaktier jag hade tänkt skriva om på bloggen men allt eftersom jag läste in mig på företaget, dess styrkor och potential uppstod också en rad frågetecken längs vägen. Jag väljer därför att istället dela med mig av några av mina anteckningar och tankar om aktien när jag har gått ur position.

Det finns företagsspecifika skäl till mitt beslut men det är i lika stor grad en övning i alternativkostnad.

Jag ska inledningsvis också medge att jag den här gången inte presenterar konkreta beräkningar. Jag har inför mitt beslut räknat på egen hand och det finns flera professionella analyser som kommer till olika slutsatser att ta rygg på, bland annat Aktiespararnas Analysguidens analyser på uppdrag av Soltech. Den senaste från november (länk) presenterar en riktkurs i intervallet 21-27 kronor. Man ska samtidigt vara medveten om att Soltech och deras dotterbolag har fått en del orders sedan dess vilka ökar omsättningen och intäkterna. Som jag ser det är en del av dessa orders delvis redan inprisade i de uppköpta företagens löpande omsättning och orderbok. Samtidigt är det tvivelsutan så att de motiverar ett något högre intervall än i tidigare professionella analyser. Jag presenterar som sagt ingen revidering eller kommentar till de professionella analyserna men för den som vill är det förstås enkelt att själv göra sig besväret att räkna. Slutsatsen jag landade i var att en ökning av börsvärdet med över 50 procent jämfört med nämnda analys för mindre än två månader sedan är att hoppas på mycket men den slutsatsen behöver inte vara korrekt.

Solenergi är en mogen och konkurrensutsatt bransch

Man ska vara medveten om att solenergi redan är en relativt mogen men i synnerhet en starkt konkurrensutsatt bransch där det redan finns större aktörer i Europa, USA och Kina. Därför är Soltech sannolikt inte ett företag som kan uppnå den moat eller vallgrav som investerare ofta söker i långsiktiga innehav. Det är en väsentlig skillnad jämfört med mina större innehav i Azelio och Minesto där bägge företagen har potential att uppnå en oligopolposition på längre sikt och i kraft av unik patentskyddad teknik en monopolställning i det kortare perspektivet.

Integrerade solpaneler företagets verkliga konkurrensfördel

Det jag särskilt fastnade för med Soltech när jag gick in i aktien är de integrerade lösningarna. Soltech har utvecklat lösningar för att integrera solenergi i tak och väggpaneler. Dessa är förvisso mindre effektiva än traditionella solpaneler och därför också något dyrare. Men man kan här hitta en särskild nisch för fastighetsägare som lägger om tak eller vägg/balkong och vill integrera solenergilösningar i renoveringen. Det är smart och har framtiden för sig. Vi ser också att tillväxten i försäljningen av sådana lösningar ökade under 2019, förvisso från en låg nivå. Det kanske inte räcker till en moat då det finns konkurrenter, t.ex. svenska Midsummer, men väl till ett försprång på nischmarknaden och stark position på huvudmarknader. 

Här skulle Soltech också kunna använda sina många uppköp för att få konkurrensfördelar på den svenska marknaden. Samtidigt är den svenska marknaden inte särskilt stor eller lönsam och på mer etablerade marknader är det inte självklart att Soltech lyckas slå sig in. Men framförallt bidrar de integrerade solpanelerna i en alltför blygsam utsträckning till intäkterna som istället finns på andra områden.

Tillväxt genom förvärv

Soltech växer genom framförallt genom förvärv av mindre solenergi-, tak- och fasadföretag. En imponerande rad sådana uppköp har också gjorts under 2020, inte minst sedan emissionen. I det avseendet kanske man högst förenklat kan kalla Soltech ett investmentbolag inom solenergilösningar för tak och paneler. Det gör dem samtidigt förhållandevis beroende av kompetens och kundbas hos de företag man förvärvar. Å andra sidan har många av dessa förvärvade företag en sedan lång tid tillbaka vinstdrivande verksamhet vilket gör att Soltechs omsättning och potentiella framtida vinst ökar med förvärven. Stordriftsfördelarna på den svenska marknaden bör effektivisera verksamheten vilket bör leda till ökad vinst för alla inblandade.

Det starka behovet av intäkter från Advanced SolTech är en risk

Soltechs största intäktskälla i nuläget är de långa avtalen på den kinesiska marknaden genom dotterbolaget Advanced Soltech AB som ägs till 51 procent av Soltech. Resterande 49 procent ägs av Advanced Solar Power Hangzhou Inc. (ASP). Det finns en potentiell intressekonflikt i den inte helt okomplicerade ägarstrukturen och risk vilket gör företaget sårbart. Förvisso är avtalen långa men inhemska aktörer kan komma att erbjuda liknande produkter i framtiden samtidigt som det finns valutarisk och en inte obetydlig politisk risk. Jag bedömer därför att det finns risker kopplade till särnoteringen av Advanced Soltech om den skulle gå till på ett sådant sätt att SolTech förlorar sin majoritetsposition.

Ledningen?

Förra styrelseordföranden Frederic Telander, som fortfarande är storägare, har kontinuerligt sålt av aktier. Också VD Stefan Ölander sålde ett mindre antal aktier motsvarande 3 procent av innehavet i december. Som skäl uppgavs fastighetsrenovering och vi alla behöver ibland sälja aktier för att få loss pengar till annat men likväl är det en betydande insiderförsäljning. Tidigare i år valdes Anna Kinberg-Batra till ny styrelseordförande. Hon har dock nyligen ökat sitt aktieinnehav med cirka 8 000 aktier (cirka 250 000 kronor). Jag är generellt skeptisk till politiker i företag jag äger eftersom de sällan har särskilt mycket branschspecifik erfarenhet utanför politiken och tenderar att plockas in som galjonsfigurer. Det är onekligen ironiskt när en politiker som har prioriterat kärnkraft framför förnybar energi i sin politiska gärning nu får en styrelsepost för att verka för att hennes tidigare kollegor ska ändra på hennes tidigare politiska inriktning (noterar samtidigt att jag inte betvivlar att Kinberg-Batra är kompetent i själva ordföranderollen och jag håller för övrigt helt med Kinberg-Batra om att det är fånigt att ställa kärnkraft och förnybar energi mot varandra, val av energikällor handlar om funktion och lokala förutsättningar, det finns aldrig en universallösning). Utan att lägga någon partipolitisk värdering i det och bortom ämnet för blogginlägget har jag aldrig förstått mig på varför svensk höger som ideologiskt vill värna individens frihet och självbestämmande inte verkar för att göra det enklare för individer att själva renovera sina bostäder så att de i högre utsträckning kan investera i sina egen energiförsörjning. Obegripligt.

Styrelsesammansättningen består alltså av VD med företrädesvis bakgrund som kommunikatör, f.d. VD Telander, en f.d. politiker och ytterligare en kommunikatör. Jag är sammantaget inte överdrivet imponerad och hade gärna sett en person med teknisk kompetens och en person med ytterligare beprövad företagsledningskompetens också. Den största tillgången torde vara innovationschefen Anna Svensson som har utvecklat de funktionella, smarta och estetiska soltak- och panellösningarna. Sammantaget blir Soltech som jag ser det därför väl beroende av den kompetens man köper upp i panel- och takföretagen.

Alternativkostnaden

En skillnad mot Azelio och Minesto är att Soltech redan idag är ett förhållandevis etablerat företag och, även om de idag inte gör någon vinst, har fått in Erik Selin som betydande ägare och att ett börsvärde på 2,5 miljarder kronor i sig inte är avskräckande högt, kan jag ändå inte komma ifrån att jag tycker att marknaden har prisat in väl stora framgångar som också ska levereras. Man kan förvisso invända att den stora efterfrågan från institutionella investerare säkert kan driva upp kursen ytterligare precis som har skett i norska Tomra och danska Vestas men de företagen presenterar också en stabil ökande vinst år efter år.

Förvisso har Soltech avtal om 1 000 MW producerad el till och med 2024 och naturligtvis kommer de större intäkterna falla in i slutet av projektcykeln när kostnaderna är tagna. Värt att notera är att intäkterna på Advanced Soltechs marknad inte kommer från försäljning av solpanelerna utan från att kunden betalar för elektriciteten som produceras då denna förbinder sig till ett tjugoårigt avtal. I den affärsmodellen föredrar jag Climeons lösning där Climeon sannolikt har högre intäkt per producerad kWh på sina bägge asiatiska marknader där elpriserna är ovanligt höga (ungefär dubbelt så högt i Japan).

Solenergi är ett etablerat energislag där konkurrensen är hög varför intäkterna inte är högre än för företag som Azelio och Minesto när de väl får intäkter. De senare har förvisso bara avtal om en femtedel av Soltechs nuvarande orderbok inom räckhåll men å andra sidan också långt större potential. Azelio har intresseförfrågningar som fyra gånger överstiger Soltechs nuvarande avtal och Minesto har potential att på tio års sikt årligen producera vad Soltech har avtal om till 2024. Eftersom de senare företagen i sämsta fall har en stark oligopolposition på marknaden och initialt en monopolposition i skydd av patent på unika tekniska lösningar bedömer jag helt enkelt att deras förutsättningar att växa är större på sikt.

Förvisso hade jag tänkt mig att behålla Soltechaktierna också på längre sikt men det andra skälet till att jag säljer är just alternativkostnaden. Jag tror helt enkelt att uppsidan i Minesto är större på lång sikt och frigör genom försäljningen utrymme att lösa in ytterligare 2 500 teckningsoptioner. Jag tror nämligen att det gagnar mig mer i det långa loppet. Försäljningen bidrar i sin tur till att minska portföljens belåning som nu är nere på 12,2 procent jämfört med 14 procent vid årsskiftet. Det ger i sin tur lägre ränteutgifter.

Med facit i hand hade jag kunnat få ut ytterligare en tusenlapp eller två på försäljningen och kanske rusar kursen vidare kommande veckor. Vem vet. Jag tyckte att det här var ett fullt rimligt tillfälle att kliva av när jag kan realisera en vinst på 100 procent på mindre än 18 månader. Mycket har hänt på senare tid i Soltech med nämnda uppköp och en uppvärdering av aktien var rimlig. Men jag kan inte komma ifrån att jag inte tycker att enbart nyheten att Joe Biden och demokraterna får en stark möjlighet att genomföra sin gröna omställning gagnar just Soltech och en uppvärdering av börsvärdet med 50 procent verkar inte rimligt.

Jag hade umgåtts med tanken en tid att sälja innehavet för att lösa in Minestooptioner och när det så plötsligt uppvärderas så mycket tog jag tillvarata tillfället som uppstod. Kan tänka mig att kliva på Soltech igen i framtiden men nu vill jag se hur särnoteringen av Advanced Soltech löper i praktiken samt se lite konkreta resultat av det senare årets många affärer. Jag är medveten om att jag i så fall kan behöva köpa tillbaka dyrare men som sagt alternativkostnad. Soltech har gått upp med över 60 procent på en månad samtidigt som Minesto när teknikverifieringen kommande veckor borde avslutas rimligen bör passera nivåer över 30 kronor per aktie igen. Jag tror helt enkelt att uppsidan i Minesto är större än i Soltech.

OBS! Blogginlägg ska aldrig läsas som finansiell rådgivning eller rekommendation. Gör alltid din egen analys och du är själv alltid ansvarig för dina investeringsbeslut. Det här är ingen analys av Soltech utan en slags dagboksanteckningar där jag delar med mig av mina tankar. Hänvisar till professionella och genomarbetade analyser av Soltech och räkna själv på ditt case.

Även om jag strävar efter att förhålla mig så objektiv som möjligt är det här ett inlägg där jag reflekterar över en aktie jag säljer. Den som djupanalyserar de uppköpta företagen kan mycket väl landa i en helt annan slutsats än mig. Jag kan själv också komma att återköpa aktien i framtiden beroende på vilken information som är tillgänglig om företagets verksamhet vid den tidpunkten.

Lärdomar av utdelningsåret 2020 och fick idag första utdelningen 2021

Utdelningarna netto pandemiåret 2020 stannade på 33 855 kronor. Det är marginellt sämre än 2018. Men jag räknar alltid netto efter utländsk källskatt. Men mina faktiska utdelningar brutto blev 36 494 enligt Avanzas utdelningsstatistik vilket ändå var 2,3 procent mer än 2018 och endast 19 procent lägre än 2019.

Ett år som har präglats av allt annat än utdelningar där mest fokus, mig själv inkluderad, verkar vara på tillväxt är det befriande att ta ett steg tillbaka och analysera min utdelningsportfölj. Som vanligt när man tar ett steg tillbaka för analys med de långsiktiga glasögonen dyker några oväntade lärdomar upp!

Under 2020 var det bara 44 aktier som bidrog med utdelning. Några av dessa är dessutom aktier som sedan dess har sålts ut ur portföljen, skrev om dem igår. Sist ut är som vanligt Brookfield RES som bokfördes på kontot först i morse.

Ett normalt börsår brukar jag få ett nytt månadshögsta i erhållen utdelning åtminstone nio månader av tolv (initial prognos för 2021 är åtta månader av tolv men den tror jag kommer överträffas).

Under 2020 klarade jag bara av den bedriften under fyra månader: januari (Clas Ohlson), juni (Investor senarelagd, dubblerat innehav i Kopparbergs som delade 78 procent i juni), september (halvårsutdelning Axfood och Castellum, senarelagd extrautdelning i Gjensidige) samt december (senarelagd utdelning i Multiconsult, extrautdelning resterande 22 procent i Kopparbergs).

 

Vilka är då utdelningarna? I avsaknad av mina fem bankaktier och Scandic är det uppenbart hur viktiga Axfood och Kopparbergs är för portföljens stabilitet. Andra aktier som bidrar är Castellum och Investor. I diagrammet ovan kan man också se månadsutdelarnas viktiga roll för kapitalinflödet i portföljen. Boston Pizza ställde in utdelningen mellan maj och oktober men Realty Income och TransAlta RES har fortsatt fylla på med kapital i stadig takt månad efter månad. Cibus gjorde sin första utdelning i juni och har sedan september bidragit med månatliga utdelningar. Att fylla på i den för stunden mest prisvärda månadsutdelaren (eller kvartalsutdelaren) bör bli en målsättning från och med sommaren. Jag närmar mig nu den nivå där månadsutdelarnas utdelning ensam kan återinvesteras varje månad i nya aktier.

Tittar man på utdelningsvikt (en akties andel av portföljens totala utdelningar) får man följande bild:

1. Kopparbergs 17,3 procent
2. Axfood 9,6 procent
   
3. TransAlta RES 9,2 procent
4. Realty Income 8,0 procent
5. Bosjö 6,0 procent
   
6. Castellum 5,8 procent
   
7. Sydsvenska Hem 4,5 procent
   
8. Investor 3,6 procent (70 procent av normal utdelning)
9. Boston Pizza 3,5 procent (sänkt utdelning, ingen utdelning maj-oktober) 
10. Clas Ohlson 3,2 procent (endast halvårsutdelning i januari)
    
11. Gjensidige 2,7 procent (70 procent bonusutdelning)
    
12. Johnson & Johnson 2,5 procent
    
13. Multiconsult 2,4 procent (höjning med 33 procent men alltjämt 67 procent under historisk nivå)
14. Cibus 2,2 procent (endast juni samt månatligen fr.o.m. september)
15. Brookfield RES 2,0 procent

Femton aktier stod det här extrema pandemiåret alltså för hela 82,5 procent av portföljens totalutdelning. Då ska man komma ihåg att de fyra storbankerna tillsammans hade en utdelningsvikt på 12 procent 2019 och därtill Scandic på 2,9 procent. Därför tycker jag inte att portföljen är så obalanserad som den kan se ut. Man ska också komma ihåg att jag dubblerade mitt innehav långsiktigt i Kopparbergs under vårens pandemikrasch och då också ökade i Axfood, Castellum, Investor, Realty Income och J&J.

Något som däremot förvånar mig är att mina bägge enfastighetskvartalsutdelare (ordet!) där jag har haft en stor och i det närmaste bibehållen portföljandel sedan 2017 fortfarande är så viktiga för portföljen. Det beror framförallt på att jag har en mycket hög yield on cost i bägge aktierna (8,9 respektive 7,4 procent).

Pandemiåret 2020 är det nästan intressantare att titta på vilka aktier som inte delade ut men annars brukar vara en viktig hörnsten i portföljen. Utöver mina fem bankaktier var Elanders, H&M, Inwido, Nobina, Nordic Waterproofing och naturligtvis Scandic där jag istället fick pytsa ut pengar för att teckna fullt i nyemissionen. Clas Ohlson hann besluta att betala ut sin januariutdelning innan pandemins utbrott men kommer i gengäld inte att ge någon januariutdelning i år och är därför i praktiken ännu en inställd årsutdelning. Några höll inne utdelningen men betalade ut den åtminstone delvis närmare årets slut vilket innebar en ovanligt bra december månad.

Tittar man på sektorspridningen noteras som sagt att finanssektorn inte delar ut alls. Fastighetssektorn är alltjämt utdelningstung och i avsaknad av flera traditionella utdelare blir utdelningsvikt för sektorn hela 28,9 procent. Jag tror ändå att den sammantaget är lägre än tidigare då jag har ökat mer i andra aktier totalt sett under 2020. Dagligvaror (Axfood, Cloetta, Coca Cola, ICA, Kopparbergs, P&G) har också en total utdelningsvikt på hela 28,9 procent. Man får ta det för vad det är ett pandemiår som detta. Men det är ändå ingen slump då jag ligger tyngre i utdelningsportföljen i dessa bägge sektorer just för att de är förhållandevis defensiva. Förnybar energi (Brookfield RES, EON, TransAlta RES, Vestas) utgör 11,6 procent av utdelningarna men där ska noteras att mina fem stora miljöteknikaktier inte kommer betala utdelning än på många år.

Jag har lägre utdelningsvikt i andra sektorer som 3,0 procent i teknikkonsulter (Multiconsult, SWECO), 2,9 procent i läkemedel och medicinteknik (AstraZeneca och J&J), 1,9 procent i bygg (Skanska) och kemikalier (BASF), 1,7 procent i IT (Apple, ATEA) samt endast 0,2 procent i skog (Holmen). IT och telecom anser jag mig inte vara bra på varför det är ett aktivt val att undvika dessa sektorer då jag är medveten om den högre risken (även missade tillväxtmöjligheter, jag väljer miljöteknik istället där). Samtidigt har två av mina bästa innehav köpts ut från börsen. Skog vill jag verkligen öka i men inväntar bättre lägen då de aktier som finns är dyrt värderade utifrån ett utdelningsinvesterarperspektiv.

Vilka lärdomar kan man då dra av detta?

• Strategin att gå in större i enskilda innehav (Kopparbergs 2020) påverkar utdelningsvikt på kort sikt.
• Diversifiering viktig. Därför klarar jag att sju stora innehav inte delar ut i år.
• Men ta en funderare på riskspridning över sektorer för ytterligare diversifiering.
  
• Men samtidigt blir utdelningsvikten koncentrerad: 82,5 procent av utdelningarna i femton aktier.
  
• Månadsutdelarna är alltjämt viktiga för kapitalflödet. Fortsätt återinvestera utdelning varje månad.
• Yield on Cost gör skillnad. Därför är aktier som jag inte ökat i sedan 2017 fortfarande tongivande.
• Portföljen skulle må bra av större utdelningsvikt i skog och läkemedel/medicinteknik men jag tror mig inte hitta bra lägen att öka i dessa sektorer redan under 2021. Viktigt bibehålla andel i J&J.
• Jag skulle kunna bredda bevakning av utdelningsaktier inom förnybar energi för mer diversifiering.
  

Under morgonen betalades också årets första utdelningar in. 436 kronor netto totalt från Boston Pizza och TransAlta RES. Egentligen är det liksom Brookfield RES en decemberutdelning men jag har sedan start alltid bokfört de bägge månadsutdelarna på den månad då utdelningen betalas in då de ändå inkommer månadsvis. Prognosen för 2021 är att jag kommer få minst 50 000 kronor i utdelningar. Det borde bli något högre men har inte räknat in utdelningstillväxt varför jag givet rådande osäkerhetsfaktor låter det finnas lite marginal i kalkylen. Jag kommer ju också köpa fler utdelningsaktier under året men det blir framförallt från och med juni månad då jag sparar till inlösen av mina teckningsoptioner i Minesto. Då de flesta utdelningar sker under våren kommer effekten av nyinköp därför bli lägre än vanligt i år. 55 000 kronor vore inte orimligt och 60 000 kronor är möjligt men det beror också på valutaeffekter, utdelningshöjningar och extrautdelningar för att kompensera fjolårets innehållna utdelningar.

Hur som helst har portföljen under 2020 klarat ett rejält stresstest och givit mig en trettonde månadsinkomst i utdelningar. Sänkningen blev bara 25 procent mot min utdelningsprognos (egentligen något högre då det ju normalt är mer utdelningstillväxt som hölls inne i år). Mitt mål är som bekant 4 procent avkastning i utdelningar årligen med marginal ned till 3 procent ett dåligt år. Jag är glad att få ett kvitto på att portföljen kan leverera det också under extrema omständigheter som 2020.

Nu i år ser jag fram emot två extra månadsinkomster i utdelningar. Utdelningarna täcker redan alla mina löpande omkostnader. De börjar närma sig nivån där de täcker mina löpande utgifter för bostad.

Portföljen har fokuserats bättre under 2020

Under året har jag strävat efter att fokusera portföljen bättre. De lägen som uppstod att fynda i riktigt fina aktier under pandemikraschen har gjort att jag av olika skäl har sålt av en del andra aktier. Oftast för att det finns minst likvärdiga alternativ i portföljen och för att jag vill fokusera den kring färre men något större innehav för att minska risken i enskilda mindre företag som jag har mindre tid att bevaka. 

Med tre aktier in och tolv aktier ut har portföljen nu minskat till 58 innehav (egentligen 59 då jag av nostalgiska skäl räknar Brookfield RES som en aktie även efter avknoppningen). Från att ha haft närmare 75 aktier under 2018-2019 (72 i juni 2019) ser jag det ändå som en mer tydlig fokusering av portföljen till de aktier jag tror mest på. Man kan konstatera att jag har blivit bättre på att sälja sämre innehav till förmån på att fokusera portföljen i företag och aktier som presterar bättre. Jag har en viss beredskap för att plocka ut ytterligare ett mindre antal aktier när Minestooptionerna ska lösas in till valborg men tror inte att jag kommer understiga 50 aktier på lång sikt. Många av de mindre innehav som finns kvar är riktigt fina aktier som Apple, AstraZeneca, Holmen, SWECO, Tomra, Vestas och Xylem som det inte finns några starkt bärande skäl att sälja och där jag aldrig kommer kunna öka ens i närheten av de nivåer jag en gång köpte.

Jag tror dock att det här är en väg att fortsätta på: att våga sälja och minska i innehav som inte presterar till förmån för att låta vinnarna löpa linan ut. Nu när jag har blivit bättre på att se mer rationellt på aktierna gäller det att fortsätta med det framöver. Det går alltid att köpa tillbaka aktier om man ångrar sig och det är alternativkostnaden både i kurs och potential som är det avgörande. En svaghet i min strategi är att jag är dålig på att sälja men jag tror att ett sätt jag har börjat komma förbi det hindret är att kontinuerligt identifiera aktier jag kan minska i eller sälja helt för att istället öka i något annat. Jag identifierar möjligheten att byta ut aktien veckor eller månader innan jag faktiskt säljer vilket gör det lättare att se det som den alternativkostnad det faktiskt är och inte stirra sig blind på kurs, vinst eller förlust.

Just analys med lite längre perspektiv är viktigt för att inte fastna i bruset. Så här ett år senare hade jag uppriktigt sagt glömt av ett par av de mindre innehaven som åkte ut under året. Därför är det nyttigt att sätta sig ned i lugn och ro och gå tillbaka och analysera varför man gjorde som man gjorde och hur det blev. Det här är det första i ett antal sådana inlägg under de kommande veckorna. Jag kommer bland annat titta mer på portföljens vinnare och förlorare under 2020, utdelningar under 2020 liksom exponering mot utländska aktier och valutor.

In i portföljen:

Azelio är det senaste tillskottet i miljöteknikportföljen och också den aktie som har utvecklats bäst under 2020. Jag gick in redan i januari och har efter en del inledande tveksamhet ökat längs vägen. Nu är aktien mitt näst största innehav.

Sveriges första månadsutdelare Cibus som äger företrädesvis livsmedelsbutiksfastigheter i Sverige och Finland har blivit en ny hörnsten i utdelningsportföljen. Jag hade initialt inte utrymme att ta en så stor position som jag optimalt borde ha tagit men innehavet är redan såpass stort att jag i princip kan återinvestera månadsutdelningen i ytterligare en aktie varje månad. Just nu är aktien lite dyrare värderad men hoppas framåt sommaren på att kontinuerligt återinvestera utdelningen i en ny aktie månadsvis.

Pepsi är ett företag som jag länge har sneglat på att ta in. Ironiskt nog äger jag sedan start konkurrenten Coca Cola men köper själv mest Pepsi Max när jag handlar. Än så länge är det bara en provaktie varför det måste bli en fråga om att antingen öka igen vid kommande courtagefria kampanjer eller så småningom sälja av innehavet. Nu ger jag den ett år eller två för att lära känna utdelningsaktien Pepsi bättre.

Ut ur portföljen:

Berkshire Hathaway ägde jag endast en aktie i (tyvärr B-aktien). Jag hade köpt aktien i en courtagefri kampanj men den tillför egentligen inte så mycket till min strategi och även om jag naturligtvis litar på dem tillförde den inget då andra aktier ger mer tillväxt och den inte betalar utdelning (vinst återinvesteras). Därför fick den utgå när jag minskade antalet aktier.

Data respons köptes upp och jag kunde realisera en fin vinst i ett ganska litet innehav som egentligen aldrig riktigt passade min utdelningsstrategi.

Duni har alltid varit en buffertaktie i portföljen. När jag nu har tagit in andra utdelare som Cibus med bättre utdelning till åtminstone likvärdig risk valde jag därför att sälja av mitt relativt lilla innehav

Ecowavepower var en rejäl missräkning och i början av 2020 sålde jag av de sista aktierna. Huvudskälet till att jag har sålt är att företaget inte på ett trovärdigt sätt förefaller arbeta på de kommersiella parker som skulle byggas enligt prospektet vid börsnoteringen. Det är i sig ett dåligt tecken. Jag tycker fortfarande att caset var gott vid investeringen men företagsledningen har inte levererat och ofta agerat minst sagt tvivelaktigt. Det finns mycket man kan skriva om EWPG men jag har ryckt av plåstret och lägger energin på annat. Företagets VD hävdar att de ska elnätansluta sig i Israel nu i januari och att parken är klar till sommaren och skulle det stämma finns det sannolikt alla möjligheter att gå in i aktien igen på nivåer under teckningskursen till dess. Jag sneglar inom vågenergi istället på det svenska Midroc-ägda företaget Corpower som verkar vara på väg att börsnoteras de kommande åren.

Elkem sålde jag för att få utrymme att öka i annat. Jag gillar Elkem, där jag faktiskt höll på att få ett av mina första jobb en gång i tiden, men aktien passar inte helt min utdelningsprofil. Aktien är upp 75 procent sedan dess men jag använde kapitalet till att öka i Azelio (handlas till 6 gånger mer idag än då), Kopparbergs (handlades under 130 kronor motsvarande 4,75 procents direktavkastning) och Realty Income (upp 25 procent sedan dess men framförallt handlades aktien på ovanligt förmånliga nivåer med en direktavkastning nära 6 procent) och tycker därför ändå att beslutet var riktigt.

e-Work lyckades jag sälja redan i februari för 70 kronor före pandemikraschen slog till med full kraft i mars. Det var en god affär som gav utrymme att tillvarata tillfället att öka i bättre aktier. Aktien handlas idag bara cirka 17,5 procent upp sedan dess och det var ett riktigt beslut.

Hemfosa är väl den enda aktien ut som jag innerligt beklagar. Fastighetsföretaget och kvartalsutdelaren var en hörnsten i min utdelningsportfölj. Jag gillar inte alls SBB-aktien för även om de också investerar i samhällsfastigheter har SBB en högre belåning och risk än vad Hemfosa hade. Därför sålde jag allt/tog kontant ersättning i erbjudandet och började leta efter ett alternativ vilket jag nu har hittat i Cibus.

Lagercrantz var ett annat mycket litet innehav som åkte ur under pandemikraschen. Aktien har förvisso utvecklats mycket väl sedan dess men det har de Minestoaktier jag kunde köpa runt 10 kronor och Kopparbergs för 98 kronor också.

MQ var en lärdom där jag borde ha lyssnat tydligare på varningssignalerna. Jag underskattade konkurrensen i klädsektorn. Nu kom jag ändå ur aktien innan allt ställdes på sin spets och även om det är en av mina sämsta affärer hittills gav det mig trots allt kapital att öka i bättre aktier under pandemin.

Powercell var ett litet innehav som jag tog in på prov under pandemikraschen i mars. Efter att ha läst in mig mer på aktien tyckte jag att mycket redan hade prisats in samtidigt som jag generellt ogillar fordonsrelaterade sektorer. Jag valde därför att ta hem vinsten för att öka i annat istället. Också Seatwirl gjorde ett liknande inhopp under året på prov men jag valde att fokusera i Azelio, Climeon och Minesto.

Saltängen var en enfastighetsaktie där jag hade ett ganska litet innehav. När det började storma kring värderingen av fastigheten sålde jag direkt. Eftersom aktierna hade köpts med en rimlig riskmarginal var det en +/- 0-affär sett till aktiekursen men jag hade fått 8 procents direktavkastning årligen från aktien.

Savaria hade jag en liten bevakningsposition i och jag valde att sälja denna för att öka i annat under pandemikraschen i mars. Aktien har endast återhämtat sig med 15 procent sedan dess samtidigt som kronan har stärkts vilket väl visar att beslutet var riktigt. Skulle jag ångra mig kan jag återköpa aktien på rimliga nivåer.

VFC var en av mina första utländska innehav. Både företaget och aktien har genomgått förändringar under de här fem åren varför jag valde att sälja mitt ganska lilla innehav för att istället öka i andra utdelare som Realty Income vilka jag tycker är stabilare och ger högre direktavkastning. Dessutom är jag efter lärdomarna i H&M och MQ mer skeptisk mot klädsektorn även om VFC är mer varumärkesfokuserat.

Reflektioner över det gångna pandemibörsåret

Traditionsenligt följer en reflektion över det gångna börsåret. Givet hur starkt pandemin har präglat såväl börsen som livet i stort blir det istället en bredare reflektion. Jag kommer återkomma med en fördjupad analys av några av trenderna i portföljen för att försöka dra lärdomar av detta högst besynnerliga år.

Portföljen kommer jag precis som ifjol att uppdatera till midsommar då mitt brutna kalenderår inträffar och jag har ganska exakt fem år av historik. Just nu förskjuter mitt stora fokus på inlösen av optioner i Minesto och teckningsrätter i Serneke bilden alltför mycket. 2021 kommer ofrånkomligen att bli ett Minestoår för mig, vilket jag ser mycket fram emot då teknikverifieringen torde avslutas kommande veckor. I sommar när jag är fullinvesterad blir det dags att titta på utdelningsstrategin igen.

Egentligen tycker jag att portföljavkastning från ett år till annat - och inte minst mot index - är rätt ointressant. Min filosofi är att man får intäkter från sitt sparande på två sätt: a) utdelningar b) försäljningar. Innan jag säljer en aktie är det egentligen ganska ointressant vad den är värd under en given tidpunkt. Det blir lätt för mycket fokus på aktiens nycker på gott och ont och för lite på vad företaget gör på riktigt.

Samtidigt har jag ändå landat i att det är hälsosamt att stämma av månadsvis och årsvis för att få lite kompletterande perspektiv på sitt sparande.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Trots en trist avslutning på börsåret har 2020 givit inte mindre än fyra milstolpar:

• Aktieportföljen har passerat både 2 och 3 miljoner kronor netto.
• Kapitaltillgångarna har passerat både 3 och 4 miljoner kronor netto.
  

Jag trodde nog att aktieportföljen skulle överstiga 4 miljoner kronor netto när börsåret summerades men mitt största innehav Minesto ville annorlunda och aktien har till min förvåning sjunkit under december trots företagets viktigaste historiska milstolpe hittills att leverera el kommersiellt rakt in i elnätet. Samtidigt har jag svårt att gräma mig över nedgång i en aktie som har ökat med 67 procent under 2020.  

Hur som helst stannade aktieportföljen på 3,3 miljoner kronor netto och över 4 miljoner kronor brutto.

Jag konstaterar också att jag, återigen trots den trista avslutningen, har presterat 58 procents avkastning på insatt kapital sedan start. Det motsvarar 13 procent årligen vilket jag är klart nöjd med givet mitt blygsamma mål om 4 procent utdelning och 5 procent avkastning årligen med en from förhoppning om 7-8 procent över tid.

Tittar man istället på aktieportföljens värdeförändring under 2020 är den 33 procent (Avanzas gängse sätt att räkna totalavkastning). Återigen långt över mina förväntningar och naturligtvis inte en nivå som går att upprepa i det längre perspektivet.

Mitt bästa, och följaktligen numera näst största, innehav i år är dock Azelio där jag är 335 procent plus. Två andra betydande innehav som har gått fint under 2020 är Inwido och Multiconsult med 79 respektive 67 procent. De visar vikten av att tro långsiktigt på bra företag och våga öka i tider av motgångar.

Sämst gick föga förvånande Scandic ned 53 procent men det är också ett case där jag ökade under pandemikraschen då jag tror det kommer bära frukt om ett par år när pandemin är över. Climeon och Clas Ohlson är, till min förvåning då jag finner värderingen rätt rimlig, övriga bottennoteringar under 2020.

Utdelningar netto efter källskatt 2016-2020

När det gäller utdelningarna återkommer jag i ett separat inlägg då jag fortfarande väntar på Brookfield RES decemberutdelning ska bokföras. Jag räknar som bekant nettoutdelningar efter betald utländsk källskatt i min löpande statistik. Där kommer jag tangera 2018 års utdelningar och antagligen landa strax under 34 000 kronor, vilket är mer än 3/4 av 2019 års utdelningar. Ett år där jag var inställd på halverade utdelningar, fick hopp framåt sensommaren om 2/3 av 2019 års utdelningar är jag ändå rätt nöjd med det. Min filosofi är att eftersträva en portföljutdelning som normalt överstiger 4 procent vilket inte bör understiga 3 procent i svårare tider. Portföljen har levererat det i år. Därför är årets utdelning ett kvitto på att riskspridningen i min utdelningsportfölj klarar stresstest även i svårare tider.

Mer förvånande var däremot att Avanzas statistik, som räknar brutto före avdragen utländsk källskatt, visar att mina utdelningar 2020 brutto ändå klarade att överstiga 2018 års utdelningar. Det beror sannolikt på förhållandevis stora utdelningar i ett par av mina utländska innehav. Jag får analysera närmare vad det beror på. En aktie som definitivt har bidragit är Multiconsult som ökade utdelningen med 33 procent i år.

En motsägelsefull reflektion är samtidigt att portföljen, delvis pga den ökande andelen företrädesvis svenska miljöteknikaktier, nu till 88,1 procent består av svenska innehav.

Jag har också blygsammare innehav i Danmark (Vestas) och Finland (KONE).

Tanken är att jag ska ha hedge mot valutarisk genom att ha mellan en tredjedel och en fjärdedel av portföljen, eller åtminstone utdelningsportföljen, i utländska aktier. Samtidigt noterar jag att Cibus som kom in i portföljen i år precis som Nordea i praktiken delar ut i euro. De syns inte i statistiken ovan. En direkt reflektion är att jag framåt sensommaren när optionsfrågan är avslutad bör vända blickarna mot att öka lite igen i utländska aktier. Nu har kronan försvagats nedåt mer normala nivåer vilket jag tycker minskar valutarisken.

Miljöteknikaktier har det blivit mer fokus på än tidigare. Ironiskt nog var tanken att jag skulle fokusera på utdelningsaktier 2020. Men efter att jag har passat på när tid medgavs under nedstängningen att djupanalysera minst fem aktier, varav jag har hunnit blogga om tre av dem tyckte jag att jag hade hittat ett gäng aktier där jag ville gå in beskedligt tidigt. Kanske är det mitt sätt att rida på tillväxtvågen som för många istället är fokuserad i sektorer som IT och onlinespel. Min filosofi kan sammanfattas på tre ben: 

1) Ska jag köpa aktier för tillväxt ska jag vara med på tåget från början innan gemene institution upptäcker aktien och framtida vinster prisas in i aktiekursen i alltför hög grad. Det är då den riktigt långsiktiga investeraren kan få de riktigt fina vinsterna även om det också kommer till priset av en mycket högre risk.

2) Jag ser i grunden dessa aktier som utdelningsaktier - också. Alltså vill jag vara med på tåget hela resan. Det finns ingen plan på att sälja för att casha in. Tvärtom tror jag att de i framtiden kommer ha en såpass hög vinst per aktie att de kommer prestera i linje med - och på sikt överträffa - mina nuvarande utdelningsaktier.

3) Jag ser ett värde i sig i att följa och stötta företag i en bransch som jag tycker är rolig och samhällsnyttig. Förnybar energi behövs av flera skäl.

En annan reflektion är att jag behöver reflektera mer kring tidsfaktorn. Jag har så här långt varit bra på att hitta case jag tror på efter en ordentlig analys och faktiskt sitta kvar i dem. Jag tenderar helt enkelt att gå in stort lite för tidigt där jag skulle kunna ha vunnit på att sprida köpen över längre tid. Det kan ta längre tid än jag tror innan uppvärderingen i aktien kommer även om tecknen har funnits där i rapporterna hela tiden. Även om det är ett lyxproblem så länge tiden gör caset rättvisa är det likväl ett tydligt utvecklingsområde att klura mer på när jag bör ta en stor position direkt eller sprida ut köpen. Det finns nog inget självklart svar för andra sidan av myntet är att jag bittert har fått erfara i aktier som Tomra och Vestas att jag initialt har tagit för små positioner som det sedan aldrig har blivit läge att öka i.

Det förtjänar nog ett eget inlägg men mest talande är Multiconsults resa. Jag har hela tiden sett potential i aktien som är underanalyserad och ökade ordentligt under 2018 när jag köpte en så stor portföljandel som jag vill ha på lång sikt. Först nu kom uppvärderingen men med besked. Aktiekursen har fördubblats på de här två åren. Jag tänker på samma sätt nu om Minesto. Man får ge företaget tid att göra sitt och sedan kommer uppvärderingen förr eller senare när de ökande intäkterna väl kommer och orderboken växer med fler kunder. Serneke som jag har följt länge är nu i det skede där de stora projekten börjar realiseras på riktigt. Pandemin har tyvärr urholkat lönsamheten och det har inte blivit investeringen jag hoppades på men jag tror ändå att uppvärderingen kommer när intäkterna från prestigeprojekten på Hising Island närmar sig.

En avslutande börsreflektion är att belåningen har varit väl hög under 2020. Jag har använt hävstång under både pandemikraschen i mars för att fynda så mycket som möjligt (Kopparbergs för 98 kronor per aktie!) liksom för att maximera möjligheten att teckna och lösa in förmånliga optioner i Minesto lagom till valborg 2021. Alltså köpa precis så många aktier som jag har råd att lösa in i april 2021 men inte skulle ha haft möjlighet att köpa ett år tidigare. Jag har dock lärt mig att sjunkande aktiekurser och valutor kan minska lånutrymmet snabbt. Även om det blev väl svettigt på botten (vilket paradoxalt nog var det som fick herr INTJ att inse att det nog var hit men inte längre den gången) är jag ändå lättad att mina riskmarginaler höll och att jag hade räknat rätt. Det innebär samtidigt att belåningen (14 procent) ska ned igen och att det kommer bli få eller inga aktieköp under de kommande 4-6 månaderna så länge jag inte säljer i något annat. Huvudskälet är att jag vill få ned räntan under 1 procent igen.

Till sist några reflektioner om sparande och livet i stort.

Pandemiåret har nog påverkat mitt liv mer än för er läsare som bor i Sverige. Vi har varit i nedstängning flera gånger med olika grader av restriktioner (hela skalan inklusive munskydd och det har tydligen inte gjort nämnvärd skillnad). Noterbart tror jag att det kommer komma växande en debatt tids nog om vilka restriktioner som är försvarbara och vad som bara var populism. Vi som tyvärr inte har något val utan måste resa över nationsgränser i dessa tider (då man helst bör undvika det) märker absurditeterna. Restriktionerna må verka handlingskraftiga men faktum är att de flesta i praktiken undantas av olika skäl eftersom samhället och handeln helt enkelt inte skulle fungera annars. Däremot får de oproportionerliga negativa konsekvenser på ett mindre antal individer som ibland inte ens har hunnit få besked om nya åtgärder för avfärd. Jag tror att historien kommer döma 2020 närmare masspsykos än handlingskraft på rationella och välgrundade beslut. Tankarna går ånyo till den franska filosofen Paul Virilio och hans vitesse et politique (vulgärt förenklad sammanfattning: Virilio förutspådde redan på 70-talet att politikens inneboende tröghet får svårare och svårare att anpassa sig till ökande hastighet i en allt mer komplex samhällsutveckling) som nog borde läsas om lagom till sommarsemestern. Jag gillar ändå den under 2020 utskällda svenska modellen där expertmyndigheter hanterar och samordnar detaljerna med politikens övergripande vägledning. Den har också sina svagheter då den vilar på sina grundpremisser. Men alternativet med politiker som pekar med hela handen kan jag utifrån empiriska erfarenheter i ett annat europeiskt land notera inte heller var svaret trots hela spektrumet (inklusive lock down och munskydd).

Under dessa förutsättningar är jag därför stolt över att jag klarade att ta tag i träningen igen och bygga vidare på det jag startade 2019 under sämst tänkbara förutsättningar 2020 (alltså: inte ens få gå ut när det var som värst). Jag satte ihop ett enkelt men funktionellt inomhusprogram som jag faktiskt har följt och det övergick sedan i tidiga morgonrundor. Nu har julhelgen gjort sitt men den goda träningsrutinen är definitivt något jag ska bygga vidare på 2021.

Hemarbetet ger också perspektiv på såväl arbetet, fritiden som FIRE. Det får jag kanske utveckla mer separat en annan gång men kan konstatera att det blev uppenbart vad som är viktigt och inte såväl på jobbet som i livet i stort. I praktiken är det också ett slags FIRE-liv light när man känner på friheten att kunna ta en morgonrunda och lugn frukost istället för att jäkta in till kontoret samtidigt som man inte behöver tänka lika mycket på vad man har på sig så länge man har en någorlunda proper skjorta till hands.

Jag har under året lyckats öka månadsinsättningarna till portföljen med 25 procent. Delvis tack vare en högre lön men framförallt eftersom jag har kapat boendekostnaderna med 33 procent i år. Den genomsnittliga sparkvoten landar på cirka 77 procent där jag har varit närmare 80 procent än 70 procent alla månader utom jul- och sommarsemestermånaderna.

Förutsättningarna för möjligheten att göra en FIRE har aldrig varit bättre och just nu är det en tidsfråga. Samtidigt lockar såväl närhet till släkt och vänner hemmavid som nya professionella utmaningar varför jag har sett mig om lite. Det mesta talar för att jag kör på 1-2 år till där jag är men dyker en rolig utmaning upp i mitt yrkesliv är jag mer redo än tidigare att hoppa på den. Oavsett talar mycket för att jag senare i år kommer få bättre förutsättningar att spara än jag redan har. Jag tycker helt enkelt att jag har nått den nivå där marginaleffekten av ytterligare sparad krona inte nödvändigtvis överväger alternativkostnaden. Sparandet är redan i sig gott nog för att uppnå mina långsiktiga sparmål.

Ironiskt nog var tanken att jag redan 2020 skulle unna mig mer i vardagen och också resa mer. Men istället blev det ett rekordhögt sparande då pandemin med undantag av semestern och några engångskostnader har kapat mina kostnader till i princip bara löpande dagligvaror. Den historiskt svaga kronan och min lön i euro gav mig ytterligare hävstång i sparandet. Under 2021 får jag vara nöjd om jag över helåret ens får 10 kronor netto per sparad euro. Därför räknar jag bara med ett bibehållet nettosparande på samma nivå i år.

Något resande blir det knappast före juni men jag hoppas ändå att jag ska kunna unna mig mer från och med sommaren. Till dess fokuserar jag på 2-3 snålmånader, ta upp träningen igen, förkovran i introverta aktiviteter som litteratur och musik samt förstås att lösa in så många optioner i Minesto som möjligt.

Emission i Serneke - Balder garanterar Karlatornet

Det har surrats ett tag och funnits signaler på att byggarbetet Karlatornet påbörjas igen ute på Hisingen. Idag kom beskedet att Balder med Erik Selin går in och garanterar projektet. Därmed ökar Balder sin ägarandel i Serneke till 8,2 procent. Utöver en företrädesemission garanteras Balder även 50% av aktierna i Sernekes Joint Venture-bolag och går in med 3,2 miljarder kronor i utbyte mot byggrättigheter i tio projekt om 100 000 kvadratmeter. I tillägg till emissionen löser Serneke även finansiering genom Nordea om 3 miljarder kronor.

För oss småägare innebär nyemissionen konkret att vi erbjuds att teckna 1 aktie för 53 kronor för varje 7 aktier vi äger idag. Avstämningsdatum är den 28 december och teckningsperioden pågår mellan den 30 december och den 13 januari 2021. Emissionen innebär en utspädning om 12,5 procent exklusive den del av vinst i Karlastadenprojektet som tillfaller Balder.

Normalt brukar aktiekursen röra sig ned mot emissionskursen i nyemissioner men det är ingen självklarhet att vi går hela vägen ned till 53 kronor dagens röriga handel till trots. Jag ska försöka reda ut varför nedan.

Karlatornet och Karlastaden (pressbild Serneke)

Fullt färdigställt förväntas Karlatornet efter projektutgifter ge nettointäkter på 0,9 miljarder kronor. Det kan ställas mot ett börsvärde i skrivande stund på 1,8 miljarder kronor. Det innebär att Karlatornetprojektet ensamt kan bära halva börsvärdet, och mer än så efter dagens kursnedgång.

Nu ska man ha brasklappen att det förstås förutsätter att det inte blir ytterligare förseningar (nu planeras inflyttning först under andra halvåret 2023) eller svårigheter att sälja och realisera affären i en tillräckligt stor del av lägenhetsförsäljningarna. Men den dag Karlatornet- och Karlastaden-projekten realiseras i intäkter värderas Serneke till ett P/E-tal som är löjligt mycket lägre än konkurrenterna i byggsektorn. Klarar företaget att återgå till historiska vinstnivåer exklusive enskilda större projekt i åtminstone spannet 4-10 kronor per aktie (efter utspädning) är det uppenbart att aktien åtminstone inte kan sägas vara dyr men att marknaden samtidigt prisar in den höga risken Karlatornetprojektet fortsatt innebär och antagligen även är fortsatt skeptisk till underliggande lönsamhet i den löpande verksamheten.

Den stora förtjänsten för Serneke ligger i omkringliggande Karlastaden. Som jag ser det innebär det hela att om Serneke nu lyckas ro i hamn Karlatornet och Karlastaden-projekten på 3-5 års sikt är dessa i sig på tillräckligt för att motivera nuvarande börsvärde. Det är samtidigt oklart i vilken omfattning Karlastaden påverkas av affären med Balder. Skrivningen om tio projekt om 100 000 kvadratmeter och ett värde om 3,2 miljarder antyder att några av dessa rätter rimligen ingår i affären vilket vore en bra deal för Erik Selin och Balder. Det vore underligt om han inte skulle förhandla till sig några av dessa och Selin har i pressmeddelandet kommenterat de 1 400 hyresrätter och 12 000 kvadratmeter kommersiella fastigheter som Balder kommer över genom dealen. Ola Serneke har i intervjuer tidigare i höst också talat om att man tittar på helhetslösningar för de olika rättigheterna och objekten i området. Det finns en del oklarheter här som behöver redas ut för att få en tydligare bild kring kvarstående lönsamhet i Karlastadenprojekt och projektportföljen i stort och Erik Selin framstår som den stora vinnaren i den här affären då Serneke i praktiken tar större del av risk och kostnad för projektet.

Det viktigaste är  dock att risken för Serneke genom affären minskar väsentligt. Företaget blir genom affären av med risken att sitta fast med stora utgifter för sitt skyskrapeprojekt. Risken återgår liksom före pandemin istället till eventuella fortsatta förseningar eller strul med försäljning av bostäder. Eftersom de flesta redan är sålda, oaktat rättsprocesser till följd av förseningarna, landar jag ändå i att det inte går att se det på något annat sätt än att risken har blivit väsentligt lägre i Serneke idag än vad den var för några månader sedan. Ja, det sker på bekostnad av lönsamheten där Erik Selin och Balder är den stora vinnaren.

Jag tycker dock att Balder och Selin, som sedan tidigare redan ägde cirka 3,1 procent av aktierna, är en sund långsiktig samarbetspartner. När pandemin bröt ut och Oaktree avbröt köpet av 80 procent av rättigheterna i Karlatornet stod det klart att Serneke inte precis hade ett glimrande förhandlingsläge och var under press att slutföra en affär med en finansiär för att inte äventyra företaget. Att betydande delar av finansieringen sker genom emission av aktier tycker jag också är sunt då det på sätt och vis innebär att vi småägare också får vår del av kakan, utspädning till trots, om de bägge storprojekten på Hisingen lyckas.

Jag ska ändå erkänna att jag har blivit allt mer kluven till Serneke med tiden framförallt på grund av svårigheten att uppvisa lönsamhet över tid i den löpande verksamheten där de senaste kvartalens rapporter, även före pandemin, inte har varit någon munter läsning. Det skaver helt enkelt en aning att grundverksamheten framstår som svajig även om företaget har haft en fin förmåga att dra in kulorna genom storaffärer som tidigare försäljningen av Säve flygplats till Castellum. Samtidigt har jag som motiverat ovan bibehållit mitt långsiktiga innehav helt enkelt eftersom värdet i Karlaprojekten är såpass stort att det ensamt räcker för att försvara nuvarande aktiekurs vilket ger en viss uppsida.

Men jag har umgåtts med tanken att sälja halva eller hela långsiktiga innehavet för att lösa in Minestooptioner till valborg. Då utifrån principen att frigöra till aktier med större långsiktig tillväxtpotential. Nu blir nästa Sernekerapport desto viktigare som beslutsunderlag och jag kommer särskilt titta på lönsamheten i den löpande verksamheten. Förhoppningsvis blir den tydligare redovisad när Serneke nu under hösten har renodlat verksamheten genom att tydliggöra affärsområden för löpande verksamhet och större investeringar separat vilket kommer öka transparens för aktieägarna.

53 kronor per aktie är givet ovan dock ett såpass bra pris att det vore direkt oklokt att inte teckna då aktien sannolikt ska vara värd långt mer vid ett lyckad färdigställande och försäljning av Karlatornet med påföljande realisering av Karlastaden. Det är några år bort men såvida jag inte behöver kapital gör jag ändå en notering att jag nog gör klokt i att sitta lugnt i båten ett tag till. Men som sagt: att granska lönsamhet i den underliggande verksamheten i kommande kvartalsrapporter kommer bli viktigt för mig.

Därför har jag tålamod ytterligare en tid och avvaktar hur det här fortlöper. Jag tror inte vi får någon utdelning i vår givet de höga utgifterna just nu men utesluter inte att de kan komma dela ut 4-5 kronor per aktie igen om ett par år precis som för något år sedan. Skulle de klara det är det försvarbart att behålla.

OBS! Serneke är en aktie förenad med en relativt hög risk. Även om dagens emission minskar kapitalrisken kvarstår väsentliga risker i Karlatornetprojektet som beskrivits ovan samtidigt som Serneke i nuläget inte rapporterar vinst. Detta inlägg ska därför inte läsas som finansiell rådgivning eller rekommendation. Du är själv ansvarig för dina investeringsbeslut och bör göra din egen analys.

Investera i företag eller spekulera i aktier?

Investerar du i företag eller spekulerar du i aktier?

Jag ogillar trenden med småbolagsraketer och liknande för jag tycker att man tenderar fokusera för mycket på kursen på bekostnad av att förstå sig på företagen. Det riskerar att bli spekulation som vilken annan som helst snarare än investeringar i företag genom deras aktier.

Jag ägnar mig rätt sällan åt spekulation i aktier helt enkelt eftersom det är svårt och paradoxalt nog kräver långt mycket mer tid. Har man korta positioner i aktier - oavsett om det är daytrading eller över några veckor - räcker det inte bara med att bevaka företaget utan man måste också hålla ett öga på makrohändelser och andra händelser som kan påverka börsen i stort, nu senast sektorrotationen. Man måste alltså följa börsen på daglig basis för att säkerställa att man inte förlorar kapital på sin position. Går något fel måste man vara snabbare ut än andra men samtidigt snabbt göra en korrekt analys av informationen som påverkar marknaden, i fallet makro oftast komplext. Därtill måste man ha koll på hur man reagerar rent psykologiskt när man hamnar i pressade situationer för att undvika de vanligaste fällorna och sälja ut sig vid fel tidpunkt. Som lekman är man i utgångspunkt i underläge mot professionella investerare och robotar om inte annat för att man inte har samma tid som de förra och inte samma tekniska möjligheter att vara snabbare än de senare. Det är lätt att fastna i bruset och lägga alltför mycket energi på hur aktien rör sig från dag till annan och läsa in väl mycket i vilka som köper och säljer.

Jag är förvisso van och tränad för att hantera olika typer av minst sagt pressade situationer i mitt jobb men tycker därför också att det räcker så och vill inte utsätta mig för det på börsen också i onödan. En fördel är att det långsiktiga perspektivet just för med sig ger ett lugn inför de perioder då aktiekursen gör en utflykt igen till de nedre regionerna. Visst kan det vara trist i perioder när portföljen är ned men är man trygg i sina investeringscase och inget negativt har hänt i företagen finns egentligen inget skäl att bekymra sig.

Har man gjort ett investeringscase där man själv har bildat sig en uppfattning om vad aktien är värd i framtiden givet att den lyckas bibehålla sin marknad och fortsätta sin tillväxt och därtill satt upp egna riktlinjer för sin investering ger det en trygghet. I en utdelningsaktie vet jag att den över tid normalt kommer kunna ge mig en utdelning som motsvarar minst 3 procent årligen av vad jag har betalat för aktien. Pandemin har här varit ett bra kvitto på att många företag faktiskt klarar att leverera åtminstone 2/3 av sin ordinarie utdelning också i en kris vilket är väl i linje med de 3 procent jag ser som minimum medan jag normalt försöker köpa till 4-5 procent just för att ha en sådan säkerhetsmarginal. De flesta av de företag som inte har delat ut har egentligen haft utrymme att dela ut men av någon anledning valt att inte göra det, oftast till följd av politiska beslut. I tillväxtaktierna i miljöteknikbranschen har pandemin förvisso medfört mindre förseningar i stort sett i samtliga företag jag äger men det innebär inte mycket mer än att projekt flyttas fram ett kvartal. Det innebär en viss kapitalrisk men om den långsiktiga finansieringen intill kommersialisering är stabil vilket man bör ha kollat upp på förhand utgör det i sig ingen avgörande risk.

Som långsiktig investerare i företag räcker det egentligen att läsa kvartalsrapporterna, vilket går fortare med tiden eftersom man snabbare kan urskilja vad som ändras eller ej från en rapport till annan, och däremellan hålla koll på nyheter från eller om företaget. Jag är något ambitiösare och lägger även ned energi på att försöka få en bild av företagskulturen och hur personer i ledande ställning agerar liksom läsa på om marknaden i stort och de större kunderna, vilket ibland kräver lite gräv på andra språk. Egentligen tycker jag att det räcker att ställa sig frågan om man tycker att aktien är värd att köpa utifrån sitt case när man investerar i den. Naturligtvis blir man aldrig ledsen när det ges tillfällen att köpa någon eller några procent billigare men jag tycker inte att det är värt att lägga energi på att försöka tajma marknaden. Det beror på att jag sällan planerar en exit i mina aktier. Min utgångspunkt är att kontinuerligt äga och behålla aktier i bra företag som kan ge mig en viss miniminivå av utdelning, helst växande, över tid. Det gäller faktiskt också i mina miljöteknikaktier för mitt perspektiv är minst tio år fram i tiden och vid det laget hoppas jag att de gör såpass goda vinster att de också har börjat ge utdelning och utifrån mina prognoser kommer de då också att klara mina utdelningsmål med en fin tillväxt framför sig. Allt jag då behöver göra är att följa företagen för att säkerställa att inget händer som motbevisar mitt case. Endast i så fall säljer jag.

Önskar alla läsare en fin Lucia och tredje advent!

Insidersälj i Soltech - jag minskade och ökade i Minesto istället

Idag kom nyheten att Soltechs VD säljer aktier till ett värde av cirka 1,3 miljoner kronor. Det ska sägas att det bara är 3 procent av hans innehav före sälj och att de ska användas till en bostadsrenovering (länk) men jag ser insiderförsäljningar som ett tecken att vara vaksam på och valde denna gång därför att agera.

Jag har tänkt skriva om Soltech som är ännu en spännande miljöteknikaktie i portföljen rätt länge och de stod väl näst på tur men har hittills inte hunnit. Hoppas kunna fördjupa mina tankar längre fram. Att jag valde att minska mitt innehav beror på att jag under några månaders tid allt medan jag har läst in mig mer har känt en tveksamhet inför just ledningen. Utvecklar det inte här då jag i så fall vill göra det mer ingående och genomtänkt men solenergibranschen är starkt konkurrensutsatt varför det som drev mig till att investera från början var satsningarna på integrerade tak- och panellösningar. Det är en smart teknik som jag tror mycket på men som har hamnat i skymundan av företagets tillväxt genom förvärv. Enligt min uppfattning är därför företagets absolut största tillgång just nu deras innovationschef. Förenklat kan man säga att jag just nu tycker att de lägger mer energi på att köpa upp andras kompetens än att förvalta sin egen varför jag är något tveksam till om det blir så lyckat i längden. Optimisten i mig ser att uppköpen skapar en stark marknadsposition med stordriftsfördelar på hemmamarknaden men pessimisten tror samtidigt att Soltech saknar moat när det gäller den delen av verksamheten. Som jag ser det är det just inom nya smarta designlösningar som integrerar solenergi i arkitekturen som företaget har en om inte unik nisch så åtminstone en tydlig konkurrensfördel. Jag har också tveksamheter kring särnoteringen av dotterbolaget Advanced Soltech som sitter på de mest väsentliga intäkterna från flera långa avtal. 

När nu en kom bekräftelse på mina tidigare tveksamheter samtidigt som kursen hade arbetat sig uppåt under hösten valde jag att stiga av och i morgoncallen vid börsens öppning sälja halva mitt innehav. Tidigare valde jag att dubblera mitt innehav under emissionen tidigare i år utöver det långsiktiga innehav som jag äger sedan före emissionen avser jag fortfarande behålla på längre sikt. Det innehavet är fortfarande stort nog att utgöra ett par procent av portföljen exklusive Minesto. Det är inte uteslutet att jag ökar i Soltech igen i framtiden men det är några frågetecken jag vill se uträttade och jag har ingen brådska.

Jag har istället valt att öka ytterligare i Minesto och samtidigt frigöra utrymme för att lösa in optionerna i april. Den tanken att växla ut andra innehav har jag umgåtts med en tid, där Soltech var en av flera aktier jag titar på, och valde nu att göra slag i saken när ett mer än rimligt läge uppstod samtidigt i båda aktierna.

För en vecka sedan kom nyheten att Minestos första kommersiella tidvattenkraftverk levererar el vilket innebär att teknikrisken nu har minskat väsentligt. Sedan mitt senaste blogginlägg har företagets VD också givit en investerarpresentation där han med sprudlande entusiasm och gott självförtroende berättar om framtidsutsikterna (länk). Jag tycker därför givet min långsiktiga analys som bygger på var företaget kan vara om åtminstone tio år efter en lyckad kommersialisering att det är fullt rimligt att betala 20 procent mindre idag än för några månader sedan när risken nu är lägre än då. Aktien handlas åter på nivåer väl inom ramen för, eller rent av under de bägge professionella analyser av aktien som har gjorts. Jag har tidigare beskrivit rätt såväl hur dessa bägge analyser är gjorda som Minesto i maj (länk) med en uppdatering i september (länk). Noterbart är att teknikrisken och kapitalrisken bör vara lägre idag än för 3-6 månader sedan eftersom tekniken fungerar samtidigt som företaget nu kommer att få in kommersiella intäkter, om ännu i blygsam skala. Dessa har Pareto och Västra Hamnen diskonterat in i sina värderingar vilket innebär att om företaget lyckas kommer den diskonteringen kunna räknas av.

Det är tråkigt och kontraintuitivt att marknaden reagerar som den gör på goda nyheter men jag tror också tyvärr att det beror på att för många har för korta investeringshorisonter eller är för dåligt inlästa varför de säljer ut sig nu. Hoppas att de åtminstone inte behöver ta en förlust och lär sig något om skillnaden mellan långsiktig investering och kortsiktig trading. Jag tycker att man ska fokusera på vad företaget gör i verkligheten och utifrån det bilda sig en egen uppfattning av en akties värde några år fram i tiden givet att vissa parametrar inträffar. Om dessa parametrar inte inträffar bör man förstås sälja (jag är från början medveten om exakt hur mycket kapital jag i så fall riskerar att förlora i den här investeringen och bekväm med det, även en vecka som denna när det redan rör sig om nedgångar på sexsiffriga belopp för min del). Men jag ser inte logiken i att sälja bara för att kursen går ned när vi samtidigt precis har fått bekräftat den viktigaste milstolpen i företagets historia. Har man gjort ett långsiktigt och genomtänkt investeringsbeslut både avseende hur mycket man investerar och vilka parametrar man vill se eller ej blir det också lättare att ta oväntade och stora nedgångar som denna med ro för det är "bara" brus i den dagliga handeln. Förr eller senare kommer aktiekursen styras av vad som händer - eller inte - i verkligheten och det är det jag baserar mina investeringsbeslut på. Den goda nyheten är att Minesto verkar arbeta för fullt för att skapa värde för oss investerare. Det tar sin tid och det måste man förstå. Däremot har Minesto ingen skyldighet att skapa aktiekursvinst för lycksökare. Det här är också en anledning till att jag i mina blogginlägg är bortom övertydlig med risk för volatilitet på kort sikt och vikten av att det är ett långsiktigt perspektiv som krävs. 

Även om jag tycker att årets förseningar är olyckliga är de inte särskilt underliga med tanke på pandemin har inneburit förseningar på ett eller annat sätt i samtliga miljöteknikaktier i min portfölj. Jag känner mig tvärtom nu väldigt trygg i Minestos seriösa långsiktiga arbete.

Som långsiktig investerare sitter jag lugnt still i båten i väntan på nästa steg från Minesto både avseende de tre projekten på Färöarna, i Wales och Frankrike, som eventuell ytterligare finansiering.

OBS! Sedvanlig disclaimer. Minesto och Soltech är bägge företag som i nuläget inte går med vinst. Det finns därför ingen garanti att de kommer lyckas fullt ut med sin kommersialisering. Aktierna har både hög risk och volatilitet för aktiekursen vilket vi nu ser i bägge aktierna. Dessa inlägg ska aldrig läsas som finansiell rådgivning. Du är själv ansvarig för dina investeringsbeslut. Gör därför alltid en egen analys.