Reflektioner över det gångna pandemibörsåret

Traditionsenligt följer en reflektion över det gångna börsåret. Givet hur starkt pandemin har präglat såväl börsen som livet i stort blir det istället en bredare reflektion. Jag kommer återkomma med en fördjupad analys av några av trenderna i portföljen för att försöka dra lärdomar av detta högst besynnerliga år.

Portföljen kommer jag precis som ifjol att uppdatera till midsommar då mitt brutna kalenderår inträffar och jag har ganska exakt fem år av historik. Just nu förskjuter mitt stora fokus på inlösen av optioner i Minesto och teckningsrätter i Serneke bilden alltför mycket. 2021 kommer ofrånkomligen att bli ett Minestoår för mig, vilket jag ser mycket fram emot då teknikverifieringen torde avslutas kommande veckor. I sommar när jag är fullinvesterad blir det dags att titta på utdelningsstrategin igen.

Egentligen tycker jag att portföljavkastning från ett år till annat - och inte minst mot index - är rätt ointressant. Min filosofi är att man får intäkter från sitt sparande på två sätt: a) utdelningar b) försäljningar. Innan jag säljer en aktie är det egentligen ganska ointressant vad den är värd under en given tidpunkt. Det blir lätt för mycket fokus på aktiens nycker på gott och ont och för lite på vad företaget gör på riktigt.

Samtidigt har jag ändå landat i att det är hälsosamt att stämma av månadsvis och årsvis för att få lite kompletterande perspektiv på sitt sparande.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Trots en trist avslutning på börsåret har 2020 givit inte mindre än fyra milstolpar:

• Aktieportföljen har passerat både 2 och 3 miljoner kronor netto.
• Kapitaltillgångarna har passerat både 3 och 4 miljoner kronor netto.
  

Jag trodde nog att aktieportföljen skulle överstiga 4 miljoner kronor netto när börsåret summerades men mitt största innehav Minesto ville annorlunda och aktien har till min förvåning sjunkit under december trots företagets viktigaste historiska milstolpe hittills att leverera el kommersiellt rakt in i elnätet. Samtidigt har jag svårt att gräma mig över nedgång i en aktie som har ökat med 67 procent under 2020.  

Hur som helst stannade aktieportföljen på 3,3 miljoner kronor netto och över 4 miljoner kronor brutto.

Jag konstaterar också att jag, återigen trots den trista avslutningen, har presterat 58 procents avkastning på insatt kapital sedan start. Det motsvarar 13 procent årligen vilket jag är klart nöjd med givet mitt blygsamma mål om 4 procent utdelning och 5 procent avkastning årligen med en from förhoppning om 7-8 procent över tid.

Tittar man istället på aktieportföljens värdeförändring under 2020 är den 33 procent (Avanzas gängse sätt att räkna totalavkastning). Återigen långt över mina förväntningar och naturligtvis inte en nivå som går att upprepa i det längre perspektivet.

Mitt bästa, och följaktligen numera näst största, innehav i år är dock Azelio där jag är 335 procent plus. Två andra betydande innehav som har gått fint under 2020 är Inwido och Multiconsult med 79 respektive 67 procent. De visar vikten av att tro långsiktigt på bra företag och våga öka i tider av motgångar.

Sämst gick föga förvånande Scandic ned 53 procent men det är också ett case där jag ökade under pandemikraschen då jag tror det kommer bära frukt om ett par år när pandemin är över. Climeon och Clas Ohlson är, till min förvåning då jag finner värderingen rätt rimlig, övriga bottennoteringar under 2020.

Utdelningar netto efter källskatt 2016-2020

När det gäller utdelningarna återkommer jag i ett separat inlägg då jag fortfarande väntar på Brookfield RES decemberutdelning ska bokföras. Jag räknar som bekant nettoutdelningar efter betald utländsk källskatt i min löpande statistik. Där kommer jag tangera 2018 års utdelningar och antagligen landa strax under 34 000 kronor, vilket är mer än 3/4 av 2019 års utdelningar. Ett år där jag var inställd på halverade utdelningar, fick hopp framåt sensommaren om 2/3 av 2019 års utdelningar är jag ändå rätt nöjd med det. Min filosofi är att eftersträva en portföljutdelning som normalt överstiger 4 procent vilket inte bör understiga 3 procent i svårare tider. Portföljen har levererat det i år. Därför är årets utdelning ett kvitto på att riskspridningen i min utdelningsportfölj klarar stresstest även i svårare tider.

Mer förvånande var däremot att Avanzas statistik, som räknar brutto före avdragen utländsk källskatt, visar att mina utdelningar 2020 brutto ändå klarade att överstiga 2018 års utdelningar. Det beror sannolikt på förhållandevis stora utdelningar i ett par av mina utländska innehav. Jag får analysera närmare vad det beror på. En aktie som definitivt har bidragit är Multiconsult som ökade utdelningen med 33 procent i år.

En motsägelsefull reflektion är samtidigt att portföljen, delvis pga den ökande andelen företrädesvis svenska miljöteknikaktier, nu till 88,1 procent består av svenska innehav.

Jag har också blygsammare innehav i Danmark (Vestas) och Finland (KONE).

Tanken är att jag ska ha hedge mot valutarisk genom att ha mellan en tredjedel och en fjärdedel av portföljen, eller åtminstone utdelningsportföljen, i utländska aktier. Samtidigt noterar jag att Cibus som kom in i portföljen i år precis som Nordea i praktiken delar ut i euro. De syns inte i statistiken ovan. En direkt reflektion är att jag framåt sensommaren när optionsfrågan är avslutad bör vända blickarna mot att öka lite igen i utländska aktier. Nu har kronan försvagats nedåt mer normala nivåer vilket jag tycker minskar valutarisken.

Miljöteknikaktier har det blivit mer fokus på än tidigare. Ironiskt nog var tanken att jag skulle fokusera på utdelningsaktier 2020. Men efter att jag har passat på när tid medgavs under nedstängningen att djupanalysera minst fem aktier, varav jag har hunnit blogga om tre av dem tyckte jag att jag hade hittat ett gäng aktier där jag ville gå in beskedligt tidigt. Kanske är det mitt sätt att rida på tillväxtvågen som för många istället är fokuserad i sektorer som IT och onlinespel. Min filosofi kan sammanfattas på tre ben: 

1) Ska jag köpa aktier för tillväxt ska jag vara med på tåget från början innan gemene institution upptäcker aktien och framtida vinster prisas in i aktiekursen i alltför hög grad. Det är då den riktigt långsiktiga investeraren kan få de riktigt fina vinsterna även om det också kommer till priset av en mycket högre risk.

2) Jag ser i grunden dessa aktier som utdelningsaktier - också. Alltså vill jag vara med på tåget hela resan. Det finns ingen plan på att sälja för att casha in. Tvärtom tror jag att de i framtiden kommer ha en såpass hög vinst per aktie att de kommer prestera i linje med - och på sikt överträffa - mina nuvarande utdelningsaktier.

3) Jag ser ett värde i sig i att följa och stötta företag i en bransch som jag tycker är rolig och samhällsnyttig. Förnybar energi behövs av flera skäl.

En annan reflektion är att jag behöver reflektera mer kring tidsfaktorn. Jag har så här långt varit bra på att hitta case jag tror på efter en ordentlig analys och faktiskt sitta kvar i dem. Jag tenderar helt enkelt att gå in stort lite för tidigt där jag skulle kunna ha vunnit på att sprida köpen över längre tid. Det kan ta längre tid än jag tror innan uppvärderingen i aktien kommer även om tecknen har funnits där i rapporterna hela tiden. Även om det är ett lyxproblem så länge tiden gör caset rättvisa är det likväl ett tydligt utvecklingsområde att klura mer på när jag bör ta en stor position direkt eller sprida ut köpen. Det finns nog inget självklart svar för andra sidan av myntet är att jag bittert har fått erfara i aktier som Tomra och Vestas att jag initialt har tagit för små positioner som det sedan aldrig har blivit läge att öka i.

Det förtjänar nog ett eget inlägg men mest talande är Multiconsults resa. Jag har hela tiden sett potential i aktien som är underanalyserad och ökade ordentligt under 2018 när jag köpte en så stor portföljandel som jag vill ha på lång sikt. Först nu kom uppvärderingen men med besked. Aktiekursen har fördubblats på de här två åren. Jag tänker på samma sätt nu om Minesto. Man får ge företaget tid att göra sitt och sedan kommer uppvärderingen förr eller senare när de ökande intäkterna väl kommer och orderboken växer med fler kunder. Serneke som jag har följt länge är nu i det skede där de stora projekten börjar realiseras på riktigt. Pandemin har tyvärr urholkat lönsamheten och det har inte blivit investeringen jag hoppades på men jag tror ändå att uppvärderingen kommer när intäkterna från prestigeprojekten på Hising Island närmar sig.

En avslutande börsreflektion är att belåningen har varit väl hög under 2020. Jag har använt hävstång under både pandemikraschen i mars för att fynda så mycket som möjligt (Kopparbergs för 98 kronor per aktie!) liksom för att maximera möjligheten att teckna och lösa in förmånliga optioner i Minesto lagom till valborg 2021. Alltså köpa precis så många aktier som jag har råd att lösa in i april 2021 men inte skulle ha haft möjlighet att köpa ett år tidigare. Jag har dock lärt mig att sjunkande aktiekurser och valutor kan minska lånutrymmet snabbt. Även om det blev väl svettigt på botten (vilket paradoxalt nog var det som fick herr INTJ att inse att det nog var hit men inte längre den gången) är jag ändå lättad att mina riskmarginaler höll och att jag hade räknat rätt. Det innebär samtidigt att belåningen (14 procent) ska ned igen och att det kommer bli få eller inga aktieköp under de kommande 4-6 månaderna så länge jag inte säljer i något annat. Huvudskälet är att jag vill få ned räntan under 1 procent igen.

Till sist några reflektioner om sparande och livet i stort.

Pandemiåret har nog påverkat mitt liv mer än för er läsare som bor i Sverige. Vi har varit i nedstängning flera gånger med olika grader av restriktioner (hela skalan inklusive munskydd och det har tydligen inte gjort nämnvärd skillnad). Noterbart tror jag att det kommer komma växande en debatt tids nog om vilka restriktioner som är försvarbara och vad som bara var populism. Vi som tyvärr inte har något val utan måste resa över nationsgränser i dessa tider (då man helst bör undvika det) märker absurditeterna. Restriktionerna må verka handlingskraftiga men faktum är att de flesta i praktiken undantas av olika skäl eftersom samhället och handeln helt enkelt inte skulle fungera annars. Däremot får de oproportionerliga negativa konsekvenser på ett mindre antal individer som ibland inte ens har hunnit få besked om nya åtgärder för avfärd. Jag tror att historien kommer döma 2020 närmare masspsykos än handlingskraft på rationella och välgrundade beslut. Tankarna går ånyo till den franska filosofen Paul Virilio och hans vitesse et politique (vulgärt förenklad sammanfattning: Virilio förutspådde redan på 70-talet att politikens inneboende tröghet får svårare och svårare att anpassa sig till ökande hastighet i en allt mer komplex samhällsutveckling) som nog borde läsas om lagom till sommarsemestern. Jag gillar ändå den under 2020 utskällda svenska modellen där expertmyndigheter hanterar och samordnar detaljerna med politikens övergripande vägledning. Den har också sina svagheter då den vilar på sina grundpremisser. Men alternativet med politiker som pekar med hela handen kan jag utifrån empiriska erfarenheter i ett annat europeiskt land notera inte heller var svaret trots hela spektrumet (inklusive lock down och munskydd).

Under dessa förutsättningar är jag därför stolt över att jag klarade att ta tag i träningen igen och bygga vidare på det jag startade 2019 under sämst tänkbara förutsättningar 2020 (alltså: inte ens få gå ut när det var som värst). Jag satte ihop ett enkelt men funktionellt inomhusprogram som jag faktiskt har följt och det övergick sedan i tidiga morgonrundor. Nu har julhelgen gjort sitt men den goda träningsrutinen är definitivt något jag ska bygga vidare på 2021.

Hemarbetet ger också perspektiv på såväl arbetet, fritiden som FIRE. Det får jag kanske utveckla mer separat en annan gång men kan konstatera att det blev uppenbart vad som är viktigt och inte såväl på jobbet som i livet i stort. I praktiken är det också ett slags FIRE-liv light när man känner på friheten att kunna ta en morgonrunda och lugn frukost istället för att jäkta in till kontoret samtidigt som man inte behöver tänka lika mycket på vad man har på sig så länge man har en någorlunda proper skjorta till hands.

Jag har under året lyckats öka månadsinsättningarna till portföljen med 25 procent. Delvis tack vare en högre lön men framförallt eftersom jag har kapat boendekostnaderna med 33 procent i år. Den genomsnittliga sparkvoten landar på cirka 77 procent där jag har varit närmare 80 procent än 70 procent alla månader utom jul- och sommarsemestermånaderna.

Förutsättningarna för möjligheten att göra en FIRE har aldrig varit bättre och just nu är det en tidsfråga. Samtidigt lockar såväl närhet till släkt och vänner hemmavid som nya professionella utmaningar varför jag har sett mig om lite. Det mesta talar för att jag kör på 1-2 år till där jag är men dyker en rolig utmaning upp i mitt yrkesliv är jag mer redo än tidigare att hoppa på den. Oavsett talar mycket för att jag senare i år kommer få bättre förutsättningar att spara än jag redan har. Jag tycker helt enkelt att jag har nått den nivå där marginaleffekten av ytterligare sparad krona inte nödvändigtvis överväger alternativkostnaden. Sparandet är redan i sig gott nog för att uppnå mina långsiktiga sparmål.

Ironiskt nog var tanken att jag redan 2020 skulle unna mig mer i vardagen och också resa mer. Men istället blev det ett rekordhögt sparande då pandemin med undantag av semestern och några engångskostnader har kapat mina kostnader till i princip bara löpande dagligvaror. Den historiskt svaga kronan och min lön i euro gav mig ytterligare hävstång i sparandet. Under 2021 får jag vara nöjd om jag över helåret ens får 10 kronor netto per sparad euro. Därför räknar jag bara med ett bibehållet nettosparande på samma nivå i år.

Något resande blir det knappast före juni men jag hoppas ändå att jag ska kunna unna mig mer från och med sommaren. Till dess fokuserar jag på 2-3 snålmånader, ta upp träningen igen, förkovran i introverta aktiviteter som litteratur och musik samt förstås att lösa in så många optioner i Minesto som möjligt.