Inköps- och målbaserad portföljdiversifiering

Förra helgen skrev jag om varför jag aldrig skalar ned aktieinnehav när portföljen blir väl stor. 

Jag tänkte idag istället därför förklara hur min strategi fungerar. 

Inledningsvis påminns nytillkomna läsare om att min utdelningsinvesterarstrategi i grunden är en långsiktig värdeinvesteringsstrategi utifrån köp och behåll-princip. Jag köper aktier som jag tycker är bra jag tycker de är rimligt värderade eller rent av undervärderade. Jag ser också säljbeslut som en ökad risk för misstag och en onödig courtagekostnad som jag unviker om jag kan. Syftet är att över tid få en genomsnittlig utdelning på minst 4,5 procent som återinvesteras vilket ger en ränta på ränta-effekt.

Mitt sätt att hantera problematiken är att bestämma en portföljandel vid inköp. 

Det kan låta kontraintuitivt men jag gör så här.

Det första jag gör är att sätta en målnivå för portföljen som helhet. Det är ett mål för vad jag tror portföljen kommer vara värd på medellång sikt i det skede jag har möjlighet att övergå i FIRE. Alltså åtminstone 3-5 år fram i tiden eller till och med längre än så.

Min första målgräns var 3 miljoner men jag har redan reviderat upp den till 5 miljoner och fungerar på att revidera upp målgränsen ytterligare alternativt sätta separata mål för portföljen och utdelningsportföljen.

Nästa steg är att jag sätter en målnivå för hur stor portföljandel jag är bekväm med i aktien. 

I ett större innehav som ska vara en hörnsten i portföljen är det ofta någonstans mellan 2,5-5 procent, ibland så mycket som 10 procent i de fall där jag tidigt vill ta en större och mycket långsiktig position. 

I ett mindre innehav som ska vara ett komplement är det i regel någonstans mellan 1-2 procent.

Det innebär att jag fokuserar på portföljandel i inköpskostnad mot ett målvärde. Inte det framtida värdet i sig. Poängen med det här är att jag låter vinnarna löpa och istället har koll på hur jag fördelar inköpen på de mest köpvärda aktierna. Jag är småsparare och en av mina få fördelar gentemot större aktörer är just att jag inte behöver agera som en institutionell aktiefond och återkommande justera portföljandelarna.

Det enda jag behöver hålla koll på är att jag köper på ett balanserat sätt och att ingen aktie trasslar. För naturligtvis revideras dessa mål ned om jag blir mer tveksam till en aktie. Men det har inte med portföljandelen i sig att göra utan med strukturella problem eller förändringar som riskerar påverka framtida vinst, marknadsandel och omsättning jämfört med mitt ursprungliga case. Till exempel är Clas Ohlson, Handelsbanken och H&M aktier där jag har mindre stora positioner idag än när portföljen startade men det justerar jag främst genom att öka mer i andra aktier istället. Samtidigt har jag en bra yield on cost i den här typen av aktier och därför kan de få löpa på så länge de gör bra nog vinster över tid.

I det sista steget djupdyker jag i min analys och tittar på vad jag tror att vinst per aktie och utdelning kommer vara i framtiden och räknar utifrån det fram en fiktiv aktiekurs.

Ett bra och lätträknat exempel på hur min portföljstrategi fungerar är Kopparbergs. Min målportfölj för utdelningsportföljen är för närvarande 5 miljoner kronor. Minst 5 procent av aktierna ska vara i Kopparbergs. Det innebär att jag kan köpa aktier till ett totalt värde av 5 miljoner dividerat med 5 procent.

Nästa fråga blir hur mycket aktien är värd vid portföljens slutmål. I Kopparbergs har jag uppskattat att 250 kronor är ett rimligt framtida värde. Det motsvarar en vinst per aktie på 12,50 kronor, 25 procent högre än idag, vid P/E 20. Följaktligen kan jag köpa 250 000 kronor dividerat med 250 kronor vilket blir 1 000 aktier. Eftersom jag redan idag har 900 aktier kan jag köpa ytterligare 100 aktier vid tillfälle.

Skulle min prognos vara för defensiv och Kopparbergs ökar vinsten till säg 15 kronor per aktie och följaktligen aktiekursen till 300 kronor ser jag det som just ett lyxproblem. För det innebär ju i sin tur också att utdelningen ökar med ytterligare någon krona och varför ska jag i så fall sälja en fin kassako?

Det skadar ju verkligen inte min portfölj att de bästa aktierna blir värda mer än min målgräns. Eller hur!?!

Det värsta som kan hända till följd av den alltför höga portföljstorleken är ju att marknaden så småningom korrigerar en alltför hög värdering ned närmare mina ursprungliga estimat och det är i sig inget problem. 

En huvudpoäng med det här tankesättet är att jag redan från början förlikar mig med att jag tar en position som jag är bekväm med utifrån hur mycket jag initialt investerar. Det gör det i sin tur lättare att få distans till aktiekursen både när den är omotiverat hög eller låg i det korta perspektivet. Jag kan lugnt luta mig tillbaka, koppla bort hur aktiekursen utvecklas på kort sikt och istället lägga all energi på att bevaka företagets rapporter och information för att säkerställa att mitt investeringscase alltjämt håller.

Någon kan invända att jag kan tjäna pengar på marginalen på att skala av och köpa tillbaka. Visst kan man det men jag tycker mig inte ha tid eller energi att syssla med sådana övningar. Dels är risken i just de bästa aktierna att man missbedömer nedgången och tvärtom får köpa tillbaka vid samma eller dyrare kurs än man sålde. Då bränner man bara courtageavgifter i onödan och en del i min strategi är ju att fokusera på köp och behåll så långt det är rimligt just för att minimera courtageutgifter. Dels och framförallt är det också så att jag faktiskt inte behöver bry mig om att lägga energi på det hela. De bästa aktierna ökar vinsten år för år och därmed också utdelningen. Det enda jag behöver göra när jag har tagit en full position i ett innehav är att följa att företaget fortsätter utvecklas som det ska och se utdelningen ticka in år efter år.

OBS! Exemplet med Kopparbergs och andra aktier ovan syftar endast till att illustrera hur min långsiktiga utdelningsstrategi fungerar avseende portföljbalans. Det ska naturligtvis inte ses som finansiell rådgivning eller rekommendation.