Min syn på diversifiering

Har varit en intressant diskussion om diversifiering i bloggsfären den senaste tiden så jag väljer att ge min syn på saken i ett långt blogginlägg. Först och främst tycker jag att diversifiering är jätteviktigt. Sträva efter att ha minst tio aktier i olika sektorer och valutor. Mina tankar kan sammanfattas i några punkter men du bör läsa in dig mer på ämnet då min diversifieringsfilosofi helt är anpassad efter min passiva strategi med relativt låga avkastningsmål. Ett genomgående tema är att jag hanterar diversifiering genom att köpa för att öka i aktier och endast i undantagsfall genom att sälja.

• Undvik att ha mer än 10 procent i en enskild aktie. Om mer än 5 procent i en aktie ska detta vara med avsikt att uppnå en portföljandel om 5 procent på längre sikt. För de flesta aktier bör portföljandelen vara mellan 1-3 procent. 
• Använd riktmärken med olika tidshorisont när jag ökar. Om jag ökar för att bibehålla portföljandel räcker det att använda nuvarande portföljandel som riktmärke. Om jag ökar när jag anser att en aktie är tillfälligt undervärderad kan jag istället använda en längre tidshorisont motsvarande när portföljen har ett visst värde, till exempel ett visst antal miljoner kronor.
• Sälj aldrig aktier som går bra för att portföljandelen blir för stor. Köp i andra aktier minskar portföljandelen över tid.
• Sälj aldrig aktier som går bra för att portföljandelen blir för liten. Detta beror på att jag har ökat i andra aktier.
• Sälj däremot aktier med låg portföljandel om de inte tillför något mervärde till bättre innehav.
• Sälj aktier där de fundamentala förutsättningarna har förändrats men inte på grund av portföljandelen.

Dessa punkter är säkert kontroversiella eftersom de i liten utsträckning tar hänsyn till portföljbalansen och i högre utsträckning tar hänsyn till under vilka förutsättningar jag ska sälja.

Portföljbalans är viktigast för professionella förvaltare som vid envar tillfälle måste kunna försvara för sina kunder hur deras portfölj utvecklas. För egen del har jag som amatör lyxen att jag kan låta enskilda aktier sticka iväg eller bli obetydliga utan att det gör så mycket. Det viktiga är att portföljen som helhet fungerar bra.

Hur jag resonerar om portföljandel har jag tidigare skrivit om. Förenklat räknar jag ut imaginära riktmärken på vad portföljen är värd på längre sikt. Ökar jag för att fylla på för att bibehålla portföljandelen till normal värdering tittar jag med en kort horisont. Om ett fyndläge uppstår när en aktie är lägre värderad än vanligt tittar jag ofta på en längre horisont, t.ex. när portföljen är värd 2 eller 3 miljoner kronor. Då ser jag hur stor andel aktier som vore försvarbart att äga då och accepterar helt enkelt att portföljandelen till dess kommer vara något högre. Det innebär att jag idag kan ha 7 procent portföljandel i en aktie som jag om ett år vill ha 5 procent portföljandel i.

Min portfölj har över 50 aktier. Fördelen är att få innehav är större än ett par procent. Det innebär att varje enskilt innehav som går dåligt i regel vägs upp av minst ett annat lika stort innehav som går bra. Några brukar mena att små innehav är en nackdel då vinsten aldrig blir så stor att man gör de där stora klippen på en enskild aktie. Jag håller inte med om det. Minesto var inledningsvis 2-3 procent av portföljen och drog iväg och dubblerade sitt värde. Från att ursprungligen ha köpt aktier för cirka 20 000 kronor (före emissionen) har jag nu en orealiserad vinst på 40 000 kronor. Visst kunde jag ha köpt tio gånger så många aktier och fått en större vinst men då hade ju risken också varit tio gånger större och det kunde jag inte stå för att jag var kunnig och påläst nog att hantera. Det är just det diversifiering handlar om: se till att du tar kalkylerade risker så att du har en god uppsida men samtidigt inte sitter med skägget i brevlådan om enskilda aktier går dåligt.

Nackdelen med det är uppenbar: jag kan omöjligen hinna granska alla företag i detalj.

Frågan är samtidigt om jag verkligen behöver det? Flera aktier är innehav under en procent av portföljen där jag antingen köpt vad som en gång i tiden var en stor post när ett sällsynt tillfälle att göra ett klipp uppstod eller utländska aktier där jag har utnyttjat Avanzas courtagefria kampanjer. Skulle någon av dessa aktier haverera påverkar det i ärlighetens namn inte ens mina utdelningsmål. Skulle de fortsätta leverera som vanligt behöver jag knappt ens bevaka dem mer än ytligt. Det kostar courtage att sälja och även om jag i många fall kan få en kursvinst finns de ju där i portföljen och ger mig utdelningar så jag låter dem helt enkelt vara.

Visst är det ett lite lat förhållningssätt men jag har ett jobb som upptar mycket av min tid och fritiden är värdefull för mig. Hade jag haft tid att vara mer aktiv, inte som att följa börsen i realtid jämt utan som i kunna följa börsen kontinuerligt en stund varje dag utan längre avbrott, skulle jag nog också förvalta mer aktivt och handla mer efter kursutveckling och trender än vad jag gör idag. Den här filosofin passar helt enkelt mina förutsättningar och gör att jag kan sova gott även när enskilda innehav som Clas Ohlson, H&M och MQ alla har tappat en tredjedel av sitt värde. Det är ett helt inlägg för sig men min filosofi är att så länge företagen går med vinst och ger utdelning och inte löper en reell risk för konkurs behåller jag dem även om vinsten och utdelningen minskar något. Diversifieringen kompenserar nämligen mina misstag och gör att portföljen går plus samtidigt som mina utdelningsmål uppnås med råge. Det räcker gott för mig och min ambitionsnivå.

Säljer inte aktier som går bra

Jag säljer nästan aldrig aktier enbart för att kursutvecklingen har varit god. Dessa aktier ska man snarast behålla så länge inte något fundamentalt förändras vid kommande rapporter.

Beijer och Tomra är ett par lysande exempel. Jag drar mig för att öka vid nuvarande värdering men företagen går som tåget och med mindre än att något dramatiskt inträffar har jag en mycket god säkerhetsmarginal och kan sälja om företagen skulle tappa vinst och marginaler i framtiden. Visst har bägge aktierna setts som övervärderade och det har funnits möjligheter till kursvinster men jag skulle aldrig kunna köpa tillbaka aktierna till samma pris. Därför tycker jag inte att det är värt risken att jag råkar sälja en bra aktie och inte kan köpa tillbaka den till en bättre kurs. Det misstaget har jag gjort tidigare som så många andra. I den här kategorin ingår också rena chansningar där tillfället givit mig möjligheter att ta in aktier som jag annars aldrig skulle ha som portföljinnehav att regelbundet öka i. AstraZeneca är det klockrena exemplet. Det uppstod i somras ett tillfälle när aktien var sällsynt pressad. Eftersom jag inte har så mycket läkemedel i portföljen valde jag att ta in aktien. Jag kommer inte öka i aktien då det inte är ett kärninnehav som jag analyserar på djupet. Däremot har jag tillräcklig säkerhetsmarginal för att inte behöva bekymra mig om att sälja.

Omvänt finns dilemmat med större innehav som växer sig riktigt stora. Jag hade inledningsvis en portföljandel på 2-3 procent i Minesto vilket jag tyckte var en väl avvägd risk. Nu är aktien mitt största innehav. Enligt portföljbalansteorin bör jag då minska för att hålla en bättre diversifiering. Men som jag ser det har inget som förändrar mina grundantaganden förändrats, tvärtom har de senaste testerna ökat chansen att företaget verkligen lyckas kommersialisera sin teknik i full skala på sikt. Något av det svåraste som finns är att våga hålla sina vinnare och inte frestas att ta hem vinst i avsaknad av negativa signaler. I Minestos fall ökar jag just nu inte, för att göra det vill jag ha tecken på att tekniken faktiskt fungerar i full skala vilket lär dröja ytterligare några månader. Därför kommer min portföljandel sannolikt successivt minska något igen allteftersom jag ökar i andra aktier.

I Ripasso gjorde jag dock ett undantag. Där valde jag att sälja precis så många aktier att jag hade kvittat hela min grundinsats. Skulle företaget gå i konkurs och aktien blir värdelös skulle jag alltså gå plus minus noll. Eftersom jag tycker att det företaget är mer svårbedömt och verkar på en starkt konkurrensutsatt marknad (solenergiteknologi i bred mening) valde jag att ta det säkra före det osäkra.

Vilka innehav överväger jag då att sälja?

Bland bankerna äger jag alla fyra och då Handelsbanken är min favorit på grund av deras grundmurade defensiva filosofi och historik skulle jag inte dra mig för att sälja någon av de övriga tre.

Jag har tidigare sökt öka portföljens långsiktiga utdelningstillväxt genom att ta in flera aktier med lägre utdelning men högre utdelningstillväxt. Min lärdom av detta är att det är lika svårt att pricka in utdelningstillväxt över tid som om stabila tråkutdelare kommer kunna bibehålla sin inflationsjusterade utdelning år efter år. Därför funderar jag på att återgå till att renodla portföljen i utdelningsaktier och inte kompromissa lika mycket med mitt treprocentsmål. Elanders är ett bra exempel som jag dock tror på. Cloetta tillför inte portföljen särskilt mycket men är i gengäld stabil nog som utdelare. Intrum har en väl hög risk men jag vill nog ge aktien nästa utdelningsbesked innan jag tar ställning då jag fortfarande tror att de kommer höja.

Omega Healthcare är en chansning med en direktavkastning på över 10 procent men rätt hög risk. Om jag på lite längre sikt har en stabil absolut direktavkastning kommer jag nog plocka bort den här aktien då den i det långa perspektivet nog inte är värd risken. Så resonerar jag också med enfastighetsaktierna.

Alligator är en av mycket få IPO i min portfölj innan jag beslutade mig för att fokusera nästan helt på vinstgivande aktier med utdelning. Kursutvecklingen är medioker och portföljandelen patetiskt liten men det är också ett forskningsbolag som har mäktiga investerare som J&J bakom sig. Jag behöver inte de där småslantarna och kan lika gärna låta aktien ligga kvar ytterligare ett par år. Om ingen utveckling sker på tre års sikt kommer jag däremot sälja för det är ett företag som jag personligen inte har kapacitet att analysera på djupet. Med ett större innehav i J&J kan jag då nöja mig med att indirekt kunna ta del av eventuella framgångar den vägen.

Ahlsell är till sist en aktie som jag tecknade när den åternoterades på börsen. Tillväxtmöjligheterna är begränsade och kursutvecklingen sedan teckningsvinsten är inget vidare men direktavkastningen är något bättre i år. Här skulle jag lätt kunna göra en bekväm vinsthemtagning i en konjunkturkänslig aktie (underleverantör till byggsektorn i bred mening) men å andra sidan är det också ett stabilt företag och en riktig tråkaktie som jag med stor sannolikhet kan behålla och glömma utan att den skadar portföljen.

Men visst säljer jag aktier ibland också

REC Silicon kan föras till kontot nybörjarmisstag. När det efter ett par rapporter blev uppenbart för mig att företagets finansiella situation var dålig och konkursrisken på längre sikt inte kunde uteslutas valde jag att bita i det sura äpplet och sälja av innehavet oavsett hur mycket jag tror på tekniken.

Pioneer Pref var ett litet norskt innehav som kryddade portföljen med hög direktavkastning. Över tid blev det såpass litet att det nästan inte gjorde någon skillnad samtidigt som jag hade andra kvartalsutdelare med hög direktavkastning. Jag tyckte inte att preferensaktien tillförde portföljen något mervärde utan snarare en ökad risk. Därför sålde jag med en blygsam vinst.

Telia chansade jag och köpte i portföljens tidiga månader. Det är en känd högutdelare men också ett företag med flera utmaningar. Dels har man avvecklat mycket av sina tillväxtmöjligheter utanför Sverige. Dels är man känslig för politiska beslut. Dels hade man vid tillfället rättegångsprocesser som i det korta perspektivet skulle minska vinst och direktavkastning. Jag är personligen dessutom dålig på att bedöma IT och Telekomsektorn. Därför valde jag att sälja efter ett år. Kursmässigt blev det väl en knapp vinst som understeg vad en indexfond skulle ha gett samma period men jag fick en direktavkastning på 9 procent under samma period tack vare att jag prickade in tre utdelningar på tretton månader.

Delarka äger Postterminalen i Stockholm och är en enfastighetsaktie vilket i sig innebär en rätt hög risk men också en god kvartalsvis direktavkastning. När nyheten kom att Posten avsåg hyra ut delar av Delarkas lokaler tolkade jag det som ett dåligt tecken på att man på sikt kan söka omlokalisera sig eller åtminstone omförhandla hyreskontraktet vid nästa tillfälle. Då Delarka hade lägst direktavkastning av mina aktier i den riskkategorin valde jag att sälja direkt medan jag fortfarande kunde få en viss kursvinst. Det finns andra aktier där riskbilden kontra direktavkastning är bättre.

SKF plockade jag in en liten post i när kursen var omotiverat nedpressad. Jag retade mig dock på att aktien aldrig riktigt tog fart och direktavkastningen är inte av växande karaktär. Därför valde jag att sälja. I efterhand hade det gett mig en bättre kursvinst att behålla men jag vidhåller att aktien inte tillförde min portfölj särskilt mycket.

Duni och ICA har jag tidigare sålt eftersom de inte utvecklades som jag tänkt och jag hade bättre aktier. Jag har nu tagit in dem igen när de handlades till lägre pris. Ser dem som buffertaktier som jag inte skulle tveka att sälja om jag behöver frigöra kapital till att öka i andra aktier.